Skriver man en deckare och använder sig av Sjöwall-Wahlöös gamla undertitel "roman om ett brott" signalerar man att man arbetar i giganternas efterföljd, både som avslöjare av dolda samhälleliga sanningar och som tungviktare i den litterära ringen. Det får en viss pondus, särskilt när det är en gammal mästare som gör comeback: i det här fallet Leif G W Persson, som inte skrivit en deckare på tjugo år. I synnerhet när brottet i fråga är förra århundradets svenska brott, mordet på Olof Palme.
Kan romanen bära upp så mycket anspråksfullhet? Nej, det kan den inte, trots 574 sidor och en titel som är längre än Transsibiriska järnvägen. Den vill helt enkelt vara för många saker på en gång. Dels en satirisk nyckelroman, som på ett föga subtilt sätt driver med Hans Holmér, Ebbe Carlsson och Göran Skytte. Dels en hårdkokt brottsroman med alla de inskränkningar det innebär för
människogestaltningen. Den pliktmedvetne och idealistiske polisen avslöjas inte överraskande som nazist, en högt uppsatt säkerhetspolis är fullfjädrad psykopat av Norman Bates-typ, hjältarna är råbarkade sällar som ändå, givetvis, har hjärtat på rätta stället och gärna tar för sig av "livets goda" (här sammanfattat som "mat, dryck och fruntimmer").
Hur mycket som är sant i skildringen av de högre svenska samhällskretsarna kring tiden för Palmemordet är omöjligt för mig att veta, men däremot vet jag att Perssons litterära redskap är för grova och okänsliga för att han ska åstadkomma en illusion av sanning.

Efter en lovande inledning sjunker intensiteten hastigt, för att sedan tyna bort på ett sätt som antyder snabbskrivning. Den hårdkokta världsbilden förmedlas genom ett löskokt språk. Personerna karakteriseras genom sina fettdrypande matvanor, genom talande åtbörder (det "sneda leendet" är en favorit) och, i det fall detta inte förslår, genom direkt insyn i deras själsprocesser: "Suck, tänkte
Johansson." Och genom alltsammans löper den underton av sårad oskuld som är ett så vanligt inslag i den hårdkokta berättarstilen, och som till sin innersta natur är en vädjan till omvärlden att se det ädla hjärtat bakom det sneda leendet.

I förbigående framställs också en teori om Palmemordet som är ett tema på det gamla hederliga polisspåret. Högerextrema polismän kombineras med säkerhetspolitiska intriger och ett inslag av pikant perversion à la Rolf Börjlind. För min del låter det lika trovärdigt som alla andra konspirationsteorier, fast den saknar Christer Pettersson-spårets kärva realism. Som intrig fungerar det, fast den mänskliga motivationen känns krystad och den invecklade berättarstilen känns som ett tämligen överdrivet sätt att paketera en föga sensationell teori.

Nej, jag ska inte avslöja den. Mellan sommarens längtan och vinterns köld duger lika bra till sträckläsning som de flesta deckare, och om man undviker att influeras av huvudpersonernas matvanor lämnar den nog inga mer skadliga
spår efter sig. Men Sjöwall-Wahlöö? Suck, tänkte Johansson.

Jesper Högström