”Många amerikaner anar äntligen att vi måste förändra vårt politiska system i grunden”, förklarade Gore Vidal när jag för 25 år sedan intervjuade honom på hans stora och vackra takterrass vid Largo di Torre Argentina i hjärtat av Rom. Då hade han redan länge haft för vana att kalla sig ”USA:s skuggpresident”, och alla som hade läst hans lysande essäer i New York Review of Books eller i böcker som ”Reflections upon a sinking ship” visste att han faktiskt inte var den naive svärmare eller politiske dilettant som yttrandet kunde ha fått samtiden att misstänka.

Som obehaglig sanningssägare i sitt hemlands television framstod han redan som något av en institution – ”an enormous presence”, kallade han sig själv – och när han dessutom ogenerat beskrev sig som ”USA:s enda existerande vänsteropposition” var det inte riktigt så överdrivet som det kanhända låter. När vi träffades var han rentav i full färd med att samla namn bakom kravet på en ny amerikansk konstitution – en strävan som väl trots sin imponerande ärlighet aldrig hade någon större chans att vinna någon märkbar framgång.

”Gore Vidal berättar för mig att han en dag kommer att bli Förenta staternas president”, skriver Anaïs Nin i sin dagbok från november 1945. Den gången var han bara 19 år fyllda och hade just fullbordat debutromanen ”Williwaw”, berättelsen om livet på ett mindre krigsfartyg vid Aleuterna under andra världskrigets sista vinter – en stram liten story i Hemingways anda, men kanske en smula kyligt anonym.

35 år senare hade han alltså en annorlunda syn på presidentämbetets allmänna önskvärdhet. Han lät mig läsa det budskap till det amerikanska folket som han snart skulle framföra i tv för åttonde året i följd. Där uppmanade han dem att skära ner försvarsbudgeten, avskaffa CIA, låta narkotika säljas fritt, tillåta alla sexuella beteenden som ryms inom frivillighetens ram, beskatta ”de groteskt gynnade religiösa samfunden” och förbjuda all politisk propaganda i tv. Att ett sådant program måste te sig oacceptabelt för nästan alla hans landsmän verkade Vidal helt och hållet beredd att överse med.

Till filmbranschen hade han ett långvarigt och ambivalent förhållande. På 50-talet skrev han ett tiotal filmmanus – ”Plötsligt i somras” är det mest kända resultatet – och av branschens sämsta sidor kom han att få högst påtagliga erfarenheter. Penthouse-produktionen ”Gore Vidal’s Caligula” med Peter O’Toole och Malcolm McDowell kom i så hög grad att likna en ren porrfilm att han till och med skaffade sig domstolsbeslut på att hans namn inte fick förekomma i sammanhanget.

När jag träffade honom i Rom sade han sig vara fullständigt övertygad om att romankonsten var på god väg att slockna ut ”enligt termodynamikens andra huvudsats”. Men detta faktum tycktes inte bekymra honom särskilt mycket – han hade en hel mängd järn i elden, och när vi skildes var han på väg till Stazione Termini och tåget till Milano där han skulle framträda vid utgivandet av ”Kalki” på italienska. Och sedan väntade sålunda den praktiska politiken.

Nu hör han emellertid till den amerikanska litteraturhistoria i vars senare del hans namn sannolikt kommer att förbli ett av de tyngre – ifall nu inte dess seriösare sidor skulle komma att glesna ännu mer än vad de redan har gjort. Men vi får ju verkligen hoppas att den utvecklingen kan vändas i en mer aktningsvärd riktning även Gore Vidal förutan.