Schlagercirkusen går mot sitt slut och med den sex veckor av bantningsrubriker, häxjakter och debatten om I love Europe är erbarmlig eller genial. För teamet bakom produktionen har samma period handlat om riggning, repning, sändning och rivning om och om igen under allt-måste-klaffa-villkor.

–På söndag känns det som efter en tenta eller en examen. Jag kommer att vara helt tom och jätte­lycklig över att det är slut för den här gången. Och lite vemodig över att vara ensam efter att ha levt med samma medarbetare under så lång tid, säger Anette Helenius, biträdande projekt­ledare för Melodifestivalen.

Vi möts i ett Globen som är tomt på tävlande men myllrar av scenbyggare med olika specialiteter. Årets scenbygge består av 4000 delar, till det tillkommer ljusrigg, högtalare, kameror, teknik och ännu mer teknik. Melodifestivalen är SVT:s flaggskepp, det satsas mycket på sändningarna och personalen är handplockad som de bästa inom varje fält. Hur ser hierarkin ut?

–Inte speciellt hård. Jag har jobbat en del med internationella artister och där är hierarkin nästan militärisk. Här är yrkesgrupperna väldigt sammanflätade, säger Anette Helenius.

Det är sjätte Melodifestivalen som hon jobbar med; Anette Helenius har med andra ord varit med sedan tävlingen blev en turné och förvandlades från bespottad angelägenhet för de närmast sörjande till allmän samling under schlagerfanan. I år har varje deltävling setts av över tre miljoner tittare och färdigmatsjätten Findus har lanserat maträtten Schlagerfest: ”kycklingfilé med ris och sparris i Alsacesås, smaksatt med vitt vin”. Det låter ju inte som Michelinstjärneklass, men blir passande när Anette Helenius avlivar den största myten om Melodifestivalen.

–Glamouren existerar inte. Artisterna byter om i svettiga hockeyomklädningsrum och äter cateringmat som ibland har en del att önska. Det är alltid lika intressant att se publiken dyka upp festklädd klockan sju medan man själv går runt i sina arbetskläder.

Melodifestivalen är en tävling och en gång i tiden var det just melodin som stod i centrum. ­ I dag handlar det i minst lika hög grad om framträdandet: koreografi, scenkläder, tekniska gimmickar och så vidare. På 60-talet räckte det att sätta en spotlight på Östen Warnerbring, i kväll satsar Charlotte Perrelli på lasershow.

–Det är nog det mest avancerade vi har haft tekniskt, den måste fungera både i tv-rutan och för publiken i Globen, säger Anette Helenius.

Tvingas ni säga nej till artisternas önskemål?

–Det händer. E-Type ville ha ett vikingaskepp på scen 2004, men det gick inte att lösa. Vi sa nej, men likväl stod skeppet utanför arenan när tävlingen skulle börja.

En annan aspekt av tävlingsmomentet är att glada amatörer, som förra årets skräll Marie Lindberg, ställs mot ärrade schlagerrävar som kan göra tonartshöjningen i sömnen. Det ställer stora krav på teamet bakom produktionen – men är en av de roliga utmaningarna med jobbet, menar Anette Helenius.

–En rutinerad artist som Carola vet precis hur hon vill ha det, andra har knappt stått på scen tidigare. Det blir en blandning i jobbet som är väldigt rolig.

Utgången i kvällens final kan ingen spå om. Dunkar Frida Muranius Christer Sjögren gul och blå, sätter Nordman fyr på konkurrenterna eller står kampen mellan primadonnorna Linda Bengtzing och Charlotte Perrelli? Det enda Anette Helenius vet är att när segraren öppnar champagneflaskorna på efterfesten så väntar ännu ett kraftprov för teamet bakom produktionen. Då börjar det ytterst organiserade kaoset som kallas rivning av schlagerscen. På söndag morgon ska alla spåren av yran vara borta från Globen.

–Det vi bygger på tre dagar rivs på fem timmar, säger Anette Helenius.