John Ajvide Lindqvist skriver i en liten bod hemma vid huset vid havet som han och hustrun, poesidebutanten Mia Ajvide, flyttade till för några år sedan.
Foto: DAN HANSSON
Det finns väl knappt någon författare som klarar av att sitta hemma och skriva. Eller jo, Moa Martinson kunde visst dra sig tillbaka i en vrå i köket. Jag kan inte skriva på kaféer heller. Jag behöver sitta och svettas själv. När jag går ut i stugan beror på hur inne jag är i det jag skriver. Jag är ofta väldigt okoncentrerad. Jag skriver i 20 minuter och sedan måste jag upp och gå, läsa en tidning, eller titta på träden eller hugga lite ved... Men är jag fast i ett visst skeende av en bok kan jag sitta låst i flera timmar i sträck.
Människohamn gjorde jag på ett annat sätt än jag brukar. Jag ville att den skulle bli väldigt omfångsrik. Grundtråden i historien liknar väl de andra, men dessutom är det så mycket annat. Så jag satte ett stort spännpapper över hela väggen i stugan och under ett år skrev jag upp mängder med idéer, fakta, roliga anekdoter från skärgården... Och sedan kunde jag titta på dem när jag skrev: ”Hur ska jag göra nu? Vad ska hända nu?” Jag är inte rädd för att idéerna ska ta slut. Jag har klart för mig vad de närmaste tre böckerna ska handla om. Men jag är rädd att jag ska förlora förmågan att uttrycka dem – för att jag tar intryck av att jag får priser. Det här med Selma Lagerlöfpriset var så förvånande! Jag menar: En radda författare – och så jag. Jag måste påminna mig hela tiden om att Låt den rätte komma in blev refuserad av sex förlag. Men när jag väl kommer in i skrivandet är priserna inga problem.
Det är oförutsägbart varifrån idéerna kommer. När jag var på Kreta förra året såg jag två gubbar på stranden som jag fick en jättebra bild av. De kommer bli huvudpersoner i näst-nästa bok. Jag utgår annars mycket från bilder, scener som jag länkar till varandra. Det svåraste är att beskriva miljö, när det är natur det handlar om. Min mamma läser Människohamn nu och tycker att jag har beskrivit Roslagen så fint. Och jävlar vad jag har slitit med det! Jag är jätteglad att hon tycker det. För jag vet inte vilka träd som finns där. Jag vet inte vad blommorna heter...
Mina böcker är oftast väldigt genomgångna när jag skickar in dem. Jag läser nämligen högt för min hustru när jag har skrivit 20–30 nya sidor. Om jag börjar rodna när jag läser vet jag att det inte är bra. Då skriver jag om det. Det ska mycket till innan jag lyssnar på andra människors omdömen, utom min hustrus.
