Mitt i en affär på Frejgatan står Maria Sjöberg. Hon packar upp kläder ur en stor resväska och hänger upp på galgar. En tvådelad dräkt med spets, en pälsbolero, ett korsettliv och en vårkappa med text på hebreiska. På en pall ligger en bunt med japanska magasin och en gammeldags hattask väller nästan över.
–Jag har klätt mig i lolita i drygt tio år. Från början var jag intresserad av asiatisk ungdomskultur överlag, men så såg jag bilder på lolitor i en bok och kände att det var jag. Det var som att hitta hem, säger hon och plockar katthår från ett sammetsplagg.
Maria Sjöberg är moderator på Svenska lolitaforumet som har 300 registrerade medlemmar. Många bor utspridda i hela landet och den mesta aktiviteten sker på nätet. Framför allt köper man kläder där. Andrahandsmarknaden är stor men nu har Maria Sjöberg tröttnat på att hela tiden fota grejer och lägga upp på sajter. Därför ordnar hon loppisen som också är ett första steg att etablera offentliga arrangemang för lolita. I ursprungslandet Japan finns temacaféer, modevisningar, tepartyn och klubbar.
Lolita är en subkultur som är kopplad till en speciell klädstil. Den är elegant, proper och feminin, med puffiga och gärna muffinsformade kjolar, höga kragar och strumpor över knäna. Förutom kläder, hattar och skor följer teserviser, kuddar, specialgjorda dekorationsprylar och mönsterböcker så man kan sy kläder till sig själv eller en matchande docka. Den manliga motsvarigheten klär sig i äppelknyckarbyxor, knästrumpor och kängor, eller mer aristokratiskt med krås och lång väst.
–Många lyssnar på japansk musik. Och många vill anamma en slags romantisk bild av vad de tror att viktorianska småflickor gjorde, som att brodera, spela fiol, dricka te och klappa på sina små pudlar. Det är ingenting jag eftersträvar, säger Maria Sjöberg som också har en blogg.
Där framhäver hon att man som lolita kan vara precis hur man vill –man behöver inte vara pimpinett.
–Det finns ju alla åsikter inom kulturen. En del tycker att det är helt naturligt att klä sig fint och bete sig frökenaktigt för att man är kvinna. Och andra gör det för att vi har friheten att välja och inte behöver vara fast i en cementerad könsroll.
Den allmänna föreställningen om begreppet lolita baseras gärna på Vladimir Nabokovs roman från 1950-talet. Där blir den medelåldersmannen Humbert besatt av och sexuellt intresserad av en 12-årig flicka. I popkulturen har ordet beskrivit unga tjejer som är tidigt sexuellt utvecklade.
– Någon har sagt att vår subkultur är som att ta ett steg bakåt, och frågat om jag klär mig för männen. Men det är absolut inte en klädstil som generellt sett är känd som sexig, i alla fall inte i västerländska ögon.
