Ett brev, tänker jag. Ska man närma sig en man som aldrig verkat särskilt benägen att hålla lådda med journalister, kanske för att han hellre skriver själv, börjar man lämpligen med ett brev. Där man artigt ber om en intervju inför 80-årsdagen.

Alltså skriver jag några rader till Hans Folke Alfredson på Lidingö. Ber honom kontakta mig. Avrundar med vänligaste hälsningar.

Sedan händer absolut ingenting. Mer än att jag råkar hamna i Tomelilla, på torget som kommunfullmäktige en gång bestämde skulle döpas efter Hans Alfredson. Ingen kunde väl tro att den hedrade skulle protestera. Det gjorde han. Nu får det räcka med Carl Milles staty av Artemis, fontänen som ystert sprutar vatten som en glad födelsedagsfanfar för mannen som skapade ett svenskt Hollywood här mitt i Skåne. Det började med att han köpte sommarhus i trakten, sedan inhandlades Ambumsgården några gärden och diken längre bort. Därmed blomstrade snart det filmcentrum som genom åren producerat en hel räcka med oförglömligheter, från Äppelkriget till Vargens tid. Det var också därifrån man gav sig ut på turné med 88-öresrevyn, efter att man lämnat restaurang Skeppet i Värtahamnen. Hans Alfredson påstod att han glömt släcka lyset i sommarhuset och måste ner en sväng, då kunde han lika gärna ta med sig de andra örena också.

I filmerna samsades stjärnor och näktergalningar med lokala statister. Som Bengt Lindberg som haft Electroluxaffären på Bangatan i Tomelilla i 37 år. Han brukar få höra att han är lik Tom Jones som ung. En sån typ behövdes i flera scener.

–Vad Hasse betytt för Tomelilla kan inte beskrivas, säger han. Det är en underbar man. Du kan inte ana vilka fina ord han kan säga i rätt ögonblick.

Runt hörnan finns många av de Alfredsonska orden, såväl de skrivna som talade, hopknökade i världens minsta filmmuseum. Det 15 kvadratmeter stora Hasse & Tage-museet, inrättat i ett av tunnelhusen. Fast glöm det där med hjärterum och … Rumporna finns utanför, fyra avtryck på rad. När Hollywood lät sina stjärnor göra hand- och fotavtryck tryckte Hasse och Tage ner sina favoritskådespelare med ändalykten rakt i gipset. Tages sten är alldeles slät.

–Hans ande svävar som en fjärt över alltihop, försäkrar Magnus Ingvarsson, ciceron i denna Hasseåtagevärld.

Inne i museet finns smakprov på herrarnas enorma produktion, genom revyer och sketcher fram till filmer och böcker, och man läser och lyssnar, fnissar och minns – och inser hur ens eget liv flätats samman med det som kom ur deras huvud och hjärtan. Orden som utan förvarning blev så skrattlystna, när kupé blev kuppe och herr Larsson inte hade körkort och Fingal Olsson inte var död, han rörde på sig. Och sen drog visorna iväg över eftertänksamhetens änglamark och vi stod där och undrade var våra drömmar blev av, de om en rimligare värld – och om barnen någonsin får det som vi.

Själv var Hans Alfredson gosse i Helsingborg, på den tid staden stavades med ä. Hälsingborg. En gladlynt och snäll pojke, vettlöst förälskad i Shirley Temple. Åtminstone i hennes lockar. Därtill scout, förlåt skojt. Det var i scoutkåren Vargungarna som han debuterade som björnen Baloo i Djungelboken. Sedan reste han sig på två ben och övade in sketchen Professorn från Wien med kompisen Olle. Succén var given. Mamma Aina hade till och med sytt upp en liten röd frack, därtill hade han fått låna sin morfars fiol. Men när det väl var dags vågade kompisen Olle inte komma upp på scen. Hasse stod där ensam i sin röda frack och fick slut på fasan först när han äntligen kom på: Jag har visst telefon.

Efter det tog han scenpaus i minst fyra år. Erfarenheten hann mogna, den han – bland mycket annat – hade nytta av som Lindeman. Alla dessa sketcher som byggde på ”nervositet som arbetsmetod”. Att hans pappa Folke, annonschef på Allers och därtill den förste med blixtlåsförsedd gylf i hela Helsingborg, skulle ha något med Lindemännen, de som hann bli 1300 innan västen knäpptes ihop med gylfen för sista gången, verkar däremot inte stämma. Istället lär det ha varit allvetaren Ejnar Haglund, den kände frågesportsdomaren, som en gång kved genom toalettdörren på Thomanderska studenthemmet i Lund att han inte kunde räta på ryggen. Varför?

Just det.

I Lund, låt oss ta oss dit direkt, studerade Hasse litteraturhistoria, konsthistoria och filosofi, tog en fil kand. Var inställd på att bli någon sorts kulturjournalist, hade redan samlat erfarenheter genom sommarjobben på Öresunds-Posten. Där han skrev såväl biorecensioner som begravningsreferat. Mycket under signaturen Simson, på den tiden hade han tydligen något längre och smått svallande hår. Väl i Lund gick han vilse direkt i Akademiska föreningens snåriga lokaler, hamnade i spexkommitténs rum och drog snart några nummer ur Columbus eller det förlorade ägget. En spexmakare var kläckt. Störst succé gjorde han med Djingis Khan, ett spex som fortfarande återuppstår vart femte år i den skånska lärdomsstaden.

Men vänta, brevet jag skickade till Lidingö borde ha kommit fram för länge sedan. Men inte ringer han, Hans Alfredson.

Kanske tänker han att det mesta redan är sagt, berättat. Hans ord har slagit så många muntra kullerbyttor genom årens intervjuer. Mörkret har också skymtat. I ett av alla Sommarprogram han gjort i radion, det var 1994, presenterade han sig själv: Jag är en glad och livad människa men har naturligtvis också depressiva dalar. Jag är vackrast när det skymmer. Min musiksmak är ytlig och mina favoritförfattare har slutat skriva. Ta bara Hjalmar Söderberg och Dostojevskij.

Än har jag inte gett upp hoppet om att vi ska träffas, sitta någonstans och småprata om tidens gång. Fnissa lite. Varligt ta oss förbi sorgerna i hans liv, mörkret som finns där tätt intill glädjen.

Sonen Mats var bara fem år när han stoppade in en radioantenn i ett vägguttag. Tre veckor låg han medvetslös. Sedan fick man stänga av apparaterna.

Barn ska inte dö. Inte pappor heller – medan barnen fortfarande är barn. Hasse själv var bara 14 när hans pappa kom hem från en utlandsresa med halsont, en smärta som visade sig vara leukemi. På en vecka var han borta.

–Det är klart det kom att påverka oss, hela familjen, tillstår Kerstin Peters, 77-årig lillasyster som bor kvar i Helsingborg. Hasse pajade ihop totalt, om man kan säga så. Från att ha varit skötsam i skolan fick han gå om en klass. Vår lyckligaste tid, även om man kanske sockrar minnen på äldre dar, var nog vår barndoms somrar på Sjöholma i Skånes Värsjö. Där vi spelade teater och gjorde små filmer med vår fars 16 mm-kamera. Hasse höll tidigt på med humor, men särskilt rolig privat tycker jag nog aldrig att han har varit. Varken då eller nu.

Gamle vännen Jan Wirén i Simrishamn håller inte med. Snarare vill han framhålla den ”ändlösa fantasi” som fortfarande lever och bor inom Hasse Alfredson. Till vänkretsens fromma.

–Ingen kan skriva så begåvade, fenomenala, födelsedagsvisor som han. Också för att han är så bildad, så himla kunnig. Därtill försedd med ett makalöst ordförråd. Därför är det egentligen ganska konstigt att både min fru och jag kan slå honom i Alfapet, vilket vi fortfarande spelar varje sommar när vi träffas.

Annars äter man goda middagar med Hasse Alfredson, så där privat. Gärna kräftor. Genom tidningsklippen rinner hans såser. Många års befläckade erfarenheter, så måste det väl ha varit, fick honom att skapa ”spilleslipsen, det vill säga en redan färdigspilld slips. Fast den är visst Lindemans… Till skillnad från den blommiga falukorv som definitivt är hans egen. Favoritbibelcitatet är från Predikaren 9:7 och förlåter alla utsvävningar: Nåväl, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg gett sitt bifall till vad du gör.

Tanken slår mig att jag kanske skickat mitt brev till fel Hans Alfredson. Det kanske bor flera stycken på Lidingö. Eller också har de kanske stängt fabriken i Tyskland. Den han alltid hänvisar till när folk, journalister, frågar var han fått allt roligt ifrån. Sin inspiration och kreativitet.

–Från en liten fabrik i Hamburg, brukar han säga då. Omöjliga frågor får sällan roliga svar. Hans Alfredson är undantaget som bekräftar regeln – men så var han ju inte ensam heller. De var två, till och med förnamnen flöt ihop efter att de mötts på Sveriges radio på 50-talet.

Hasseåtage.

Hur det gick till? Jo, unge Alfredson kom upp från Skåne, det var efter att han gjort lumpen bland annat på cykelkompaniet i Boden efter att han på mönstringen, korkat nog, tillstått att han kunde laga en cykel, fast sen lyckades han tack och lov bli förflyttad till Hässleholm, men allt det där var historia när han klev in på Sveriges radio. Mötte Pär Rådström och Roland Eiworth. Fick jobb direkt. Bland annat som producent för Sveriges bilradio, då var cykelerfarenheterna preskriberade.

I rummet bredvid satt en rödhårig man från Linköping. Tio centimeter längre men annars rätt lik. Åtminstone i det viktigaste för ett samarbete, i värderingar och humanistisk övertygelse.

Inför födelsedagen – den som förmodligen blir mindre blöt än när han fyllde 40, för då firade han på Ramlösa Brunn och höll själv ett tal, imiterade drottningen av England med sådan bravur att han efteråt föll handlöst ner i en swimmingpool – kan man lyfta sin blå Stetsonhatt, om man nu har någon. Summera det mest uppenbara: Att han roat oss genom generationer.

Birgitta Andersson var med från början, i Mosebacke Monarki.

–Jag var helt ung och grön – och fick jobbet för att jag var så snygg. Det var så Hasse sa. Men nu var det ju ett radioprogram… Att jobba med honom var alltid så roligt. Både på och bakom scener och under all väntan vid filminspelningar. Han var fenomenal på att hitta på historier. Och lekar. Tillsammans med pojkarna kunde han arrangera kast med liten byxa, då kastade de visst prick med kalsonger. Vi flickor fick andra uppgifter. Jag minns en fest när Sonya Hedenbratt, Monica Z, Lissi Alandh och jag skulle framföra Hamlets monolog. Med dans och gester. Ärligt talat tror jag det blev rätt fånigt.

Men Hasse Alfredson har inte bara roat. Han har oroat också, vridit och vänt på ondskans skiftande ansikten. Som i boken En ond man, den som blev en hel film, Den enfaldige mördaren, vilken blev Stellan Skarsgårds entrébiljett till de riktigt stora filmsammanhangen.

De var så täta i sitt samarbete, Hasseåtage. Samtidigt var de kloka nog att ge utrymme åt egna filmer, egna projekt. För att åter kunna mötas i lust – fram tills döden skilde dem åt.

Han har upprepat det så många gånger, han som blev kvar, att den där vinterdagen 1985 när Tage Danielsson dog gick han in i en ensamhet som förblivit ensam.

Sorgen hittar ma n strax innanför dörren till Hasse&Tagemuseet i Tomelilla. Då har man redan kommit på, å trista insikt, att så många fler av de som en gång jobbade med honom är borta: Martin Ljung, Monica Zetterlund, Lena Nyman, Lissi Alandh och Povel Ramel.

Här på hyllan till höger finns det som verkar vara en vanlig sten. Men inuti finns en diamant och nu kan vi haka på Jim och piraterna Blom. Träffa Kolavippen. Han som samlar ihop döingar med sin flakmoppe och vet att i sorgens kärna finns – just en gnistrande diamant. ”Det är den finaste biten av sorgen, den ska du aldrig göra dig av med för den behöver du för att förstå andra. Den liksom lyser upp dig inuti!”

Även åldrandet kan lysa upp oss inifrån. Fast det verkar inte vara Hans Alfredsons egen erfarenhet. Det är sånt jag skulle vilja tala med honom om, vad som finns i huvudet på en gubbe som fyller 80. Utan att briljante Per Åhlin fixat till detaljerna. Så, äntligen får jag veta att Helena Valentin är kvinnan som sköter hans massmediala kontakter. Rappt talar jag in ett meddelande på hennes telefonsvarare och nu, nu ringer hon tillbaka. Mitt hjärta slår en liten jubelvolt – alldeles i onödan. För rösten i andra änden är obeveklig. Hans Alfredson ”vill inte bli sönderintervjuad inför sin födelsedag”. Jag hinner få ur mig ”så tråkigt” innan Valentin strängt hävdar att det måste jag respektera. Visst, det finns väl inget val. Men likväl var det tråkigt.

I stället går jag upp i Vitabergsparken, till Renstiernas gata 39.

Några hus bort bor Monica Nielsen, hon som minns festen efter premiären på Spader Madame, det måste ha varit 1969, när Hasse sprang ut och köpte tidningarna i gryningen.

– En recension var dålig. Jag minns att han började gråta. Det berättar jag bara för att visa hur känsliga och lättsårade komiker ofta är. Beppe Wolgers var likadan. Och Carl-Gustaf Lindstedt, som jag kände mycket bättre än Hasse.

Den röda grinden är öppen till stugan där familjen Alfredson blev en familj, dit Hans och hans Gunilla flyttade när de gift sig. Det enda rum som sedan blev arbetslokal, fyllt med idogt skämtarbete. Jag tassar genom det oklippta gräset fram till brevlådan. Där står, fortfarande, Svenska Ord AB. Även om företaget försvann med Tage, så var deras överenskommelse att orden, de svenska, skulle vara gemensamma.

På grindstolpen till det som numera heter Skrivstugan dinglar resterna av en grön ballong. Någon verkar ändå ha firat något i detta som så länge var ett eget universum för humor med snille och smak.

Jag vänder mig om i grinden, vinkar mot fönstren som blickar ut över Söders fröjder.

–Hej då, Hans Alfredson. Och hjärtliga gratulationer på födelsedagen.