På väg till mötet med Ahmad Harb i Ramallah måste bilen passera en israelisk vägspärr, och när vi närmar oss blir jag instruerad av taxichauffören: du får absolut inte berätta att du ska göra en intervju, utan endast säga att du är turist, och att vi kanske också besöker Jeriko.

– Vi lever i ett fängelse, säger Harb när vi träffas i hans hus i närheten av Bir Zeit-universitetet, där han vanligtvis arbetar som lärare i litteraturvetenskap. Just nu är han tjänstledig för att granska läget för de mänskliga rättigheterna på Västbanken, framför allt hur palestinsk polis och säkerhetstjänst behandlar de egna – och sedan rapportera direkt till presidenten för det palestinska självstyret.

– Men det är inget självstyre, inte ens här i Area A, där vi enligt avtalet i Oslo ska ha full civil och militär autonomi.

Vi sitter i det stora, ombonade vardagsrummet. Två döttrar bjuder på kaffe, te och kakor, under det att pappa förklarar att israelerna tar över varje natt, från tolv till sex, åker runt och knackar på dörrar, på jakt efter terrorister, förhör folk, eller tar dem med sig.

Just på den här porten har man ännu inte bultat, men vår värd känner flera vänner som har blivit förhörda.

Det går att komma ut ur fängelset, men det kräver arbete och tålamod.

– Inne i Israel, cirka 40 minuter härifrån, bor min vän författaren David Grossman. Skulle jag vilja hälsa på honom måste jag ansöka om visum, och fylla i en mängd handlingar, för att sedan få avslag, eller tillstånd, och då rätt att vara borta högst sex timmar, men utan att kunna använda min egen bil. Det hela är alltför förödmjukande; därför gör jag det inte.

En gång i tiden träffades han och Grossman ofta; det var lättare att passera gränsen, och de två deltog i de återkommande dialogerna mellan akademiker och intellektuella från bägge sidor.

– I efterhand uppfattar jag mötena som ett slöseri med tid och kraft. Vi var pinsamt naiva. I dag ser jag ingen anledning att återuppta samtalen, för vi har inte längre något att säga varandra.

När jag frågar om han skönjer något ljus skakar han långsamt på huvudet – och ser uppgiven och sorgsen ut.

– Det kommer inte att bli två stater, och jag anklagar såväl de israeliska som palestinska ledarna. En gång hade vi chans att gå vidare. Nu finns möjligheten inte längre kvar.

Efter sex år som doktorand och lärare vid University of Iowa i USA bestämde han sig för att återvända hem, av lojalitet med sitt land, men det händer att han ångrar beslutet, inte minst för sina döttrars skull.

Det var i Iowa han började skriva skönlitteratur, i slutet av 70-talet, och den första impulsen kom under ett seminarium med författare från hela världen.

– En israel berättade om en av sina romaner, om en familj som förgäves försöker bli av med myrorna i sitt hem. Men lyckas man få rent i ett rum dyker de upp i ett annat, tvingar man bort dem från golven syns de krypandes i taken.

För Harb var det uppenbart att författaren skrev om palestinierna, och efteråt började han fundera på en egen version, ett slags svar. Återvändaren kom 1981, och där representeras palestinierna av ormar, ”djur som har både goda och dåliga sidor, ”och syftet var bland annat att få läsarna att ”bli självkritiska, inse sina egna svagheter, och förstå att det inte går att förlita sig på våra arabiska bröder i andra länder”.

Hittills har Harb publicerat fem romaner, varav tre har översatts till engelska. Alla rymmer en politisk dimension, och en dos historia, och i flera av dem varnar han för att palestinierna håller på att bli fixerade vid ockupationen, och vägspärrarna, som om de enbart är hjälplösa offer, som om ockupationen helt definierar den egna identiteten.

– Men vi är mer och större än så. Vi har fastnat, lite grand som judarna har fastnat i Förintelsen.

Samtidigt är han inte förvånad. Hur ska man orka se helheten när man lever under ett ständigt närvarande förtryck?

– Vi är under belägring, det är den bästa beskrivningen, och i slutändan handlar det om överlevnad. Den gemensamma nämnaren för mitt folk, kittet mellan oss, är marken, jorden, landet – precis det som israelerna vill ha, och därmed känner vi oss hotade på en existentiell nivå.

Harb ser uppenbart plågad ut under intervjun, men slappnar av och blir mer personlig när vi är klara och går ut på altanen, där döttrarna bjuder på färskpressad fruktjuice. Då drar han mig åt sidan, tar min hand mellan sina två, tackar för besöket, och ber mig komma tillbaka; det finns så mycket mer att tala om, och han visar mig gärna runt i Ramallah nästa gång.