Tjugo spänn för vhs-kopiorna av Sånger från andra våningen och En kärlekshistoria. I fönstret till studion på Sibyllegatan i Stockholm rear Roy Andersson ut 1900-talsformatet av sina kritikerfavoriter. Innanför ytterdörren står lådor med ketchup, som en för­aning om den dekor i själva ateljén där några aktuella reklamfilmer i det typiskt bleksiktiga, Anderssonska köket just spelats in.

Lika gråa och stiliserade som hans filmer är, lika färgstarkt och charmigt rörigt visar sig hans arbetsrum vara. Bakom skrivbordet som gud glömde sitter Roy Andersson och planerar för vårens resor, just hemkommen från intervjuer och premiärer av Du levande i Düsseldorf och Berlin. Filmen ska just gå upp i England och snart väntar en retrospektiv på filmfestivalen i Prag.

–Det känns som om Du levande är accepterad som något märkvärdigt ute i världen. Den är såld till 40 länder och jag har med­vetet strävat efter en universell ton, gjort den lite tidlös med människor i samma ansiktsfärg, säger Roy Andersson.

I vintras tog han storslam vid Guldbaggegalan, där uppföljaren till den nästan lika prisade Sånger från andra våningen vann i kategorierna bästa film, regi och manus. Trots detta menar Roy Andersson att han har svårt att få finansiering när han nu planerar avsluta sin trilogi.

–Syr jag ihop detta är det fantastiskt. Jag har lätt att få pengar från utlandet, men Svenska filminstitutet har jag haft problem med i nästan alla år. Det drabbade mig inför Du levande också.

Hur långt har du kommit?

–Jag har mycket stoff som inte har fått plats tidigare. Den här gången tänker jag skärpa till tonen. Jag har missat en viss typ av skönhet i de andra filmerna. Och man måste värna om den komiska sidan i tillvaron, humorn är ju vårt enastående vapen för att över­leva. Så jag tror att jag kan göra en film som är ännu roligare, ännu mer drabbande.

Efter att filmen Giliap floppade höll sig Roy Andersson borta från filmdukarna i 25 år och filade på den revansch som skulle bli Sånger från andra våningen. Under tiden gjorde han mängder med omtalade reklamfilmer i studion på Sibyllegatan, och fann sam­tidigt sin renodlade ton.

–En av mina målsättningar med att göra film är att jag vill förtydliga tillvaron, så att vi kan se klarare på oss själva och vad vi håller på med – vad som är fel, korkat och vackert. Och vad man också kan missa i livet.

Han tycker att vår tid präglas av förvirring, av att människan är långsiktigt förvirrad eftersom vi hela tiden tvingas in i ett kortsiktigt perspektiv.

–Jag vet inte om det är någon över huvud taget idag som planterar ekar. Att det är viktigt att tjäna pengar har blivit något man tar som självklart. Det sorgligaste jag vet är att se de gamla miljardärerna, som Hans Rausing – en av de rikaste i världen. Han bor i England eftersom skatten är lite lägre än här, och så har han galopp­hästar. Han sitter där och darrar med sina miljarder. Jag tycker att det är ett ovärdigt slut.

Av filmerna att döma kanske man kunde tro att Roy Andersson har en sorts hatkärlek till Sverige och detta Stockholm där han dagligen ser och bokstavligen hör vakt­paraden klappra förbi.

–Jag har vuxit upp i folkhemmet och fått enorma möjligheter. Mina föräldrar fick gå sex år i folkskola och kunde bara svenska. Jag lärde mig fyra språk och har fått så mycket av samhället. När vi var barn och inte hade råd att åka bort på somrarna, ordnade Göteborgs stad gratis tågresa ut till havet, till Askim – varje dag hela sommaren, och när vi kom fram fick man mjölk och bulle.

–När man har fått vill man ge tillbaka. Därför känner jag en väldig lojalitet mot samhället. Så jag är inte hatisk alls, men jag vill motarbeta dumma tendenser och dem som inte vill se ett samhälle med den generösa attityden.