Trots sitt eget enorma bibliotek fördömer Alberto Manguel inte dem som inte har så många böcker hemma. ”Man får inte blanda ihop samlandet av böcker, med ett stort läsande. Det finns ju personer med stora bibliotek som aldrig läser. Se bara på alla politiker som vill bli fotograferade framför böcker, det betyder inte att de läser dem.
–Jag gillar verkligen stämningen här, säger Alberto Manguel och vänder blicken uppåt i rotundan på Stockholms stadsbibliotek vid Odenplan.
I sin senaste bok, Nattens bibliotek, konstaterar Alberto Manguel att det idealiska biblioteket för många läsare är det där en cirkel och en rektangel kombineras. I sin recension av Nattens bibliotek häromveckan noterade SvD:s Carl-Johan Malmberg att det var just den vision som styrde Gunnar Asplund när han ritade Stockholms stadsbibliotek. Han undrade också om Alberto Manguel varit där.
Det har han inte. Klädd i välstruken svart kavaj och svarta byxor spejar han nu in biblioteket och berättar att han är nyfiken på de sex olika arkitektförslagen på tillbyggnad som hänger i taket.
–Jag är ju inte insatt i frågan. Men jag hörde en kommentar om att man borde göra ett helt nytt bibliotek och låta det här vara. Efter att nu ha sett det förstår jag det. Det står för sig självt, säger han när vi har satt oss i ett mötesrum några våningar upp.
I Nattens bibliotek berättar Alberto Manguel, med avstamp i sitt eget bibliotek i en ombyggd lada ”uppe på en liten kulle söder om Loire”, om sin romans med böcker. Han skildrar bibliotek nu och då världen över och tar också upp de hot han ser idag.
Och hans teorier om varför biblioteken, och litteraturen som finns i dem, är hotade är politiska: Han drar lite i sin krage och säger att det stora problemet är den ständiga jakten på ekonomisk vinst i dagens samhälle.
–Det finns två skäl till att biblioteket tappar sin betydelse. Det ena är att det inte har någon funktion i ett vinstdrivande samhälle. Det andra är att vi uppmuntrar en strävan efter det som är snabbt och enkelt. Och läsning är varken enkelt eller snabbt, säger han med ett sagofarbrorsleende.
–Vi kan inte bli överraskade om ungdomar säger att de föredrar tv-spel framför en bok, det är ju det vi säger till dem: ”Satsa på det snabba och enkla. Bry inte din hjärna med komplicerade saker”.
Ett annat ”hot”, som han inte direkt kommenterar i boken, är frågan om att man ska ta betalt för låneböcker, ett förslag som studsat upp i Sverige. Hans utläggning om det är, som under hela intervjun, pedagogisk.
–Samhället har en skyldighet gentemot sina medborgare. Och medborgarens skyldighet är att betala skatt och de pengarna ska gå till: Först och främst utbildning. Sedan sjukvård, trafik, bostäder. Det här är saker som inte ska privatiseras och vara i handen på någon som vill tjäna pengar på det.
–Jag vill inte låta som en gammal socialist. Jag säger bara att det är basala behov för ett samhälle. Så nej, man ska inte behöva betala en avgift på biblioteket.
Så, vad vore världen utan offentliga bibliotek? Han rättar till kavajslagen, som redan ligger perfekt, och säger:
–Exakt! Vad vore ett samhälle utan offentliga bibliotek, kollektivtrafik, sjukvård…? Varför ska man ens ha ett samhälle då?
I boken målar han upp hur bibliotek alltid har varit utsatta på olika sätt – av krig, stölder, bränder, politik och okunskap. Men ändå tror han att bibliotekens värsta tid är nu.
Han är pessimistisk. Men samtidigt förhoppningsfull. Han upplever att det finns parallella rörelser som drivs av människor för vilka biblioteken kommer att förbli nödvändiga.
–Vi har inte slutat tänka. Vi har inte slutat läsa. Det är fler läsare nu än tidigare. Jag blir alltid överraskad på bokmässor, bibliotek och i bokhandlar när jag ser alla läsare.
–Men läsare är en grupp som ger intrycket att inte ha någon röst och att inte ta del i samhället. Alla barn som sitter inne och läser har väl fått höra: ”Gå ut och lek!” ”Eller gå ut och lev!”, som min farmor sa. Som om det jag gjorde inte var att leva.
Alberto Manguel anser att läsarna behöver utöva sin makt på följande vis: Sluta köpa böcker från kedjor och nätbokhandlar.
–De små boklådorna har tagits över av kedjor och blivit stormarknader. Visst, man hittar böcker där, men inte de svårare och smalare.
Att den ökade konkurrensen och de lägre priserna leder till att fler har råd med böcker är han inte imponerad av.
–Råd med vad? I Frankrike kostar ett paket cigaretter nu nästan 6 euro. En pocketbok kostar 3–4. Det är inte trovärdigt att prata om saker vi har råd med när vi samtidigt kan lägga flera hundra euro på ett tv-spel.
–Vi läsare måste försvara våra rättigheter när de säger till oss att vi är idioter som bara kan läsa Paulo Coelho och Dan Brown.
Varför är det så farligt att läsa sådana som de två nämnda författarna?Alberto Manguel slår ihop händerna som i bön och säger att de bidrar till att göra läsaren korkad.
–Vi kommer till världen som intelligenta varelser. Men intelligensen är en muskel, som måste tränas. Och man kan inte träna den genom att läsa Dan Brown. Det finns en miljon skäl. Det handlar inte bara om handlingen utan också om det usla språket.
–Det är inget fel att läsa sådana böcker då och då. Problemet är när de, som nu, tar över hela marknaden. Om ens diet inte är något annat än chokladkakor blir man väldigt sjuk.
Det är inte konstigt att Alberto Manguel försvarar biblioteken och läsningen så styvnackat. Kärleken till böcker har dunkat i hjärtat i nästan hela hans 59-åriga liv.
Hans bibliotek i Frankrike är långt ifrån hans första. Han lärde sig läsa redan när han var 3–4 år och ville då genast ha egna böcker.
–Jag var lite av en fetischist när det gällde det.
I boken berättar han hur han redan i sjuårsåldern hade en miniatyr av biblioteket i Alexandria i sitt rum.
Och han tror att han vet varför böcker blev så livsnödvändiga. Hans pappa var diplomat så familjen flyttade runt i hela världen. Och den unge Alberto Manguel behövde en fast punkt för att känna sig trygg.
–Eftersom platserna ändrades och människorna byttes ut blev det som var konstant mina böcker. Jag minns hur jag kunde komma hem på kvällen och öppna en bok och bli så glad för att samma text var där på samma sida.
Han ler brett vid minnet.
–Så böcker har alltid varit med mig.
