Murat Kurnaz ger intervjuer i en hotellobby på Strandvägen. Det märks att han är trött på alla frågor om känslor. Hur känns det att bli upphängd i armarna fem dagar i sträck? Hur känns det att få elchocker? Hur känns det att bli instängd i en kolsvart container utan tillräckligt med syre? Hur känns det att genomgå en läkarundersökning, inte för att få hjälp med livshotande skador, utan för att doktorn vill kontrollera hur mycket mer misshandel din kropp klarar utan att du dör?

Murat Kurnaz vill hellre visa bilder på sin röda racermotorcykel, snacka kampsport eller demonstrera sin mobiltelefon. Han visar stolt sin Nokia N95 med inbyggd GPS, trådlöst internet och en kamera på fem megapixlar.

–När jag blev tillfångatagen i Peshawar, Pakistan, i december 2001 fanns det varken färgdisplay eller kamera på mobilerna. Allt du kunde göra var att prata eller skicka sms. När jag kom hem och såg hur de moderna mobiltele­fonerna såg ut förstod jag hur mycket jag hade missat.

Medan generation efter generation av nya modeller syntes i elektronikaffärernas skyltfönster blev Murat Kurnaz utsatt för ett tortyrprogram noga framkalky­lerat för att försätta sina offer i ett tillstånd av total hjälplöshet. Han säger att han bara kan redogöra för vad som hänt. Han begär inte att någon ska kunna förstå. Det kan bara den som själv suttit där göra, förklarar han. Kvällen före vår intervju fick Murat överraskande ett besök på hotellrummet av en annan frisläppt fånge. En kille från Kina som söker politisk asyl i Sverige. Jag undrar vad de pratade om.

–Vi skämtade om tiden i fångenskap. Skrattade åt hur vi blev slagna och hur vi hörde varand­ras skrik. Vad kan vi annars göra? Det har hänt och tillhör det förflutna.

Murat Kurnaz växte upp i Bremen-Hemelingen, som son till turkiska invandrare. Pappan arbetade vid bandet på Mercedes, som de flesta andra män från de turkiska kvarteren. På sommarnätterna brukade Murat bada med sina vänner i floden Weser i skenet av de gula fabrikslamporna. Tyska lärde han sig först när han började skolan. Judoträningen gick alltid före läxorna.

–Jag har tränat kampsport i hela mitt liv och alltid varit fascinerad av Bruce Lee och kung fu. Det var på karate- och kickboxningsklubbarna man träffade sina vänner, säger Murat.

Till och med på Guantánamo tränade han i sin trånga bur så fort han kom åt, trots att han ­visste att det alltid resulterade i brutal misshandel från lägervakterna i IRF-teamet (Internal reaction force). Murat har en kropp som en tyngdlyftare. Sedan han släpptes fri har han tränat nästan varje dag. Han funderar på att börja gå matcher i kickboxning. Men innan dess måste han förbättra sin kondition, säger han.

När Murat var 16 år började han jobba som dörrvakt. Han tjänade bra med pengar och började köpa märkeskläder. Hugo Boss-jackor och exklusiva skor. I cd-spelaren låg skivor av Snoop Dogg och 2Pac. Han och polarna ville alltid ha de senaste tekniska prylarna. Playstation, laptops och mobil­telefoner.

–Jag märkte hur mina gamla vänner förändrades. De började hålla på med knark och kriminalitet när vi blev äldre. Pengar ­betydde allt. Jag tröttnade och började leta efter annat i livet, ­säger Murat.

Vad som stod i Koranen hade han egentligen ingen aning om. Men att islam förbjöd alkohol, droger, stölder och äktenskapsbrott visste han. Han började hänga i Abu Bakr-moskén vid centralstationen istället för på diskoteket. Där lärde han känna en grupp muslimer i väckelse­rörelsen Tablighi Jamaat.

–De ägnade sig åt att hjälpa missbrukare och hemlösa. Jag ­gillade deras sätt att praktisera ­islam, säger Murat.

Medlemmarna talade ofta om koranskolan vid Mansuracentret i Lahore. Under sommaren 2001 gifte sig Murat med Fatima, en troende muslimsk kvinna från släktens hemtrakter i Turkiet, och vände definitivt ryggen åt sitt gamla liv. Hon skulle flytta till honom i Hemelingen i december. Murat bestämde sig för att i väntan på Fatima resa till Pakistan. Där skulle han klara sig en tid på lite pengar och lära sig mer om sin religion. Som alla 19-åringar längtade han efter äventyr.

Han tillbringade två månader i Pakistan med andra tablighi-­anhängare. Enligt Murat åkte de från moské till moské för att ­studera Koranen. Samtidigt anföll USA grannlandet Afghanistan. När han i december 2001 var på väg hem till Tyskland, med väskorna packade med presenter, stoppades bussen som skulle föra honom till flygplatsen. I vägspärren blev Murat arresterad. I ­efterhand har han fått veta att ­polismännen sålde honom till amerikansk militär för 3000 dollar. Han flögs bunden med huva till ett hemligt fängelse i Kandahar, Afghanistan. Där började helvetet. Efter två månader kom han som en av de första fångarna till Guantánamo. Han var en av dem i goggles, hörlurar och brandgula overaller som Dick Cheney kallade ”de värsta av de värsta”.

Den 24 augusti 2006 fördes ­Murat tillbaka till Tyskland efter över 1600 dagar i fångenskap. Utan rättegång. Utan åtal. I nyhets­magasinet Stern berättade han för första gången om tor­tyren han blivit utsatt för. För den ­dåvarande tyska rödgröna regeringen hotade en stor skandal. Trots att Pentagon redan 2002 signalerade att Murat Kurnaz var oskyldig gjorde myndigheterna allt för att han inte skulle få återvända till sin familj i Bremen. Han ansågs vara en säkerhetsrisk. Efter sin hemkomst vittnade tortyroffret inför offentliga parlamentariska undersöknings­utskott i Bryssel och Berlin. Idag vet man att hans uppgifter i detalj stämmer överens med de rapporter som kommit från Guantánamo. Murat Kurnaz är rentvådd. Trots detta fortsätter de ansvariga politikerna, livrädda att förlora sitt anseende, att klumpa ihop honom med talibaner och terrorister.

–Allt de behöver göra för att få veta om jag gjort något brottsligt är att ställa mig inför rätta, säger Murat.

Men det är det ingen som ­vågar. Någon hjälp att bearbeta sina upplevelser har han inte blivit erbjuden. Och nu vill hela världen veta hur det känns att förlora fem år av sin ungdom, sin frihet och sin fru som efter år av ovisshet tog ut skilsmässa. Men han vill inte tala om känslor. Istället tränar han stenhårt i gymmet och dånar fram längs Autobahn på sin snabba, röda motorcykel.