Fyra, fem gånger, tror han själv. Det är nog en rimlig gissning på hur många gånger publiken kommer att gråta. Själv har han filmen fortfarande så tätt inpå sig att han undviker att se den. Jo, galapremiären nästa vecka kommer han att gå på. Annars måste Josef Fares långsamt smälta att nu är det gjort, nu har han förverkligat sin dröm. Om att göra en film om pojken som tvingas lämna krigets Libanon och kommer till Sverige.
- Men jag hoppas du skrattade också, säger han när jag vacklar ur från ett visningsrum på Filmhuset direkt till vårt möte. Hans lättnad är påtaglig när jag kan lugna. Jo, jag skrattade. Efter att mina tårar torkat.
- Skitbra! För jag vill ju att folk ska känna sig upplyfta efteråt, glada. Jag är själv en hoppfull människa.

Det är 18 år sedan Josef Fares gjorde samma resa som Zozo. Ändå, detta måste kanske påpekas direkt, är filmen inte tagen direkt från hans liv. Den mest påtagliga skillnaden är att han kom till Sverige tillsammans med sin stora familj. Filmens Zozo reser ensam med
en liten röd väska. Han har förlorat allt, till och med den gula kyckling som i filmen kan tala, med en röst som är lånad av regissörens storebror Fares Fares.
Många saker är förstås lika. Josef Fares växte också upp mitt i kriget. Och hade en kyckling, även om hans inte kunde tala. Dessutom hade han, precis som filmens Zozo, en farmor och farfar som åkt före till Sverige och som skickade hem kassettband där de berättade om ”paradislandet”.
- Ändå kan jag inte säga att åren i Beirut var hemska. Man hittar sin vardag, också i kriget, och just för att man är så utsatt ökar livsglädjen. Alla tänker: I dag kan vara sista dagen som jag lever. Samtidigt var jag för liten för att förstå krigets fasa. För mig var det mest spännande. Det är kanske så barn gör, de omvandlar sin rädsla till spänning. Först nu, genom arbetet med filmen, har jag förstått vilket helvete som mina föräldrar gick igenom. Som att mamma tvingades ta sig till sjukhus mitt under bombanfall, hon sprang där barfota, för att jag hade fått
utslag över hela kroppen efter en vecka i ett skyddsrum. Det fanns inga blöjor att byta med.

Innan jag ens hinner sätta på bandspelaren har Josef Fares kastat i sig en lunchtallrik med fisk och ris, stegat iväg till ett sammanträdesrum där vi kan tala ostört, erkänt att just nu är läget lite turbulent och tiden pressad. Inte minst av alla intervjuer.
- Antingen säger jag nästan ingenting och då blir det skittråkigt. Eller också öppnar jag mig, som nu inför dig, och då får jag ångest efteråt. För jag är den som hellre lyssnar än pratar. Dessutom tycker jag det är jättesvårt att ha åsikter om allting. Mitt i en mening kan jag känna: ”Nej, så tycker jag egentligen inte, jag tycker nog tvärtom.” Förstår du vad jag menar? Jag har inget behov av trygghetstankar, sådana som man måste hålla sig till. Jag låter mig själv växa, hela tiden.
- Och så filmen då, som jag är väldigt stolt över samtidigt som jag är jättenervös inför premiären. Helt ärligt tror jag den är svår att hata, vilket gör mig lite tryggare.
Några kanske bara tycker att den är okej, inte mer. Men det är ingen film som man direkt kan avfärda med: ”Fy fan, vilken skit.” Eller vad tror du?

I rollen som fåordig är Josef Fares direkt misslyckad, åtminstone denna eftermiddag. Orden myllrar ur honom. Bara när han byter ut prillan under överläppen mot en ny, färsk, hinner jag kasta in några frågor.
Som varför berättelsen om pojken från Beirut dröjde så länge, varför han först måste göra 50 kortfilmer - plus Jalla!Jalla! och Kopps?
Svaret är att idén till Zozo ”skvalpade runt” i hans skalle, i väntan på att han skulle bli mer erfaren, mer mogen. Det var så han själv tänkte. Tills hans producent Anna Anthony sa: ”Ska du inte göra den nu, ibland väntar man för länge.”
Han satte sig ner, skrev tio sidor i ett enda svep och kände: Shit, jag är nog beredd i alla fall. För första gången har han skrivit manus alldeles ensam, vilket var både nervöst och spännande - men också påfallande lustfyllt.
Det sista är inte minst viktigt:
- Jag måste leka när jag
arbetar, det får inte finnas några gränser. Samma gäller under inspelningen. Visserligen har jag ett manus men det är inget vi måste följa. I Zozo finns scener som blev till i stunden, plötsligt visste ingen riktigt vad som hände. Det var bara att köra på. Jag litar stenhårt på min känsla i magen.

Det låter lite nervöst också?
- Jag gillar att tappa kontrollen, efter ett tag vänjer man sig. Då förvandlas kaos till något annat, filmen gör liksom sig själv. Mitt jobb som regissör är att skapa trygghet, när den finns vågar folk släppa loss.
Pojken Zozo lämnar ett sönderbombat Beirut, förenas med sina farföräldrar - och hamnar i ett annat helvete. I sin nya skolklass blir han det mest tacksamma mobbningsoffret. Josef Fares vet hur det känns att stå framför en främmande klass och berätta på bruten svenska: ”Jag kommer från Libanon.”

Fick du också stryk?
- Jo, det hände. Eftersom jag var mer aggressiv än Zozo. Och inte lika intelligent. Samtidigt tror jag att alla barn kan känna ett utanförskap, på olika
sätt och på olika nivåer. Även de som är födda i Sverige. Men jag var nog ganska ensam fram tills jag hittade nya vänner.
Det viktiga, säger han efter att ha lagt in en ny prilla, är hur man hanterar sin känsla av utanförskap när man går vidare in i vuxenlivet. Själv började han filma. Fick låna en kamera och kunde snart visa världen: Titta, jag är bra!
- Än i dag vet jag inte varifrån min passion kom. Jag vet bara att när jag fick kameran i min hand så kände jag att det var rätt. Och sedan har min besatthet bara fortsatt.
Han började med actionfilmer, med slagsmål och biljakter och saker som flög i luften. Min amatörpsykologiska slutsats att det kanske var hans sätt att bearbeta sina minnen från krigets Beirut köper han med ett halvtveksamt: Ja, kanske.
- Fast mest beror det nog på att jag fortfarande är så barnslig.
Han har filmat sedan han var 15 år, han var den yngste, någonsin, som kom in på Dramatiska institutets regilinje. Då var han 21 år. Nu försöker han sätta ord på vad han vill som regissör.
Han jämför med när man försöker återberätta en stark dröm:
- Jag vill utveckla mitt filmspråk så hårt och coolt att jag kan få andra att känna det jag vill berätta. För att klara det måste man behålla sin lust, sin lekfullhet. Det är Stanley Kubrick, en av världen bästa regissörer, ett utmärkt exempel på.
- För mig blev DI ett slags vändpunkt, för där kände jag hur lätt det var att gå in i rollen som Konstnär. Men jag är inte sån. Om jag skulle ta mig själv på allvar, då skulle jag sluta göra film. Förstår du? Jag måste ha lusten kvar, utan den är jag ingen filmskapare längre.

Han har kallats för underbarn och geni, vilket förvisso är smickrande men ingenting han tar på allvar. Inte längre.
- Jag hade en period av storhetsvansinne när jag var 17 år. Då jag tyckte att jag var bäst i världen. Men det tog pappa ur mig, tack och lov.
Pappa Jan Fares fanns med i filmen Jalla!Jalla!. Det var han som använde sin tjocka mage till att knuffa omkull folk. Tekniken var inget filmknep utan ingår i hans högst
privata samling av talanger.
- Länge kom det folk till hans loppmarknad i Örebro, som han fortfarande har kvar, och ville magknuffas med honom.
I den nya filmen finns en farbror till Josef Fares med på rollistan, resten av släkten har fått stå över.
- Alla vill vara med hela tiden men det måste ju finnas karaktärer där de passar in.
Filmens farfar spelas av libanesen Elias Gergi. Det är han som råder Zozo: - Ta inte skit av någon, ge igen direkt. Men Zozo följer inte sin farfars råd. Hellre drar han sig undan, sitter på en brygga och metar. Eller ligger hemma och läser Bamse.

Kan man säga att dina filmer egentligen är en hyllning till de känsliga, mesiga killarna - från impotente Måns i Jalla!Jalla! via stickande poliser i Kopps fram till Zozo?
Josef Fares klurar på frågan, leker lite med sina mobiltelefoner, han har två - en för jobbsamtal, en för privatbruk, och säger sedan att det kan stämma.
- Jag är väl själv en mes. Nä, jag vet inte. Men jag är intresserad av riktiga människor och de har också
svaga sidor. Därför kan de kanske uppfattas som mesiga. Man kan också säga att de är tillräckligt starka för att våga visa sina svagheter, vilket betyder att de egentligen är coola. Ungefär som Bamse, som jag också älskade när jag var liten.
Det var till Örebro han kom 1987, tillsammans med sin familj, och i denna nya värld kändes allt grönt. Det är Josef Fares första minne av Sverige: gräset och skogarna.

Är det lättare att integreras och lära sig språket om man hamnar i en småstad?
- Det är möjligt, jag har aldrig tänkt så. Men alla invandrarbarn lär sig svenska fort. Därför kunde vi inte välja en kille här i Sverige till huvudrollen i Zozo, alla vi testade talade med för lite brytning. Nu hittade vi Imad Creidi i Beirut, men han visade sig vara ett språkgeni. På tio dagar hade han lärt sig svenska så bra att vi nästan fick be honom bryta lite mer när vi filmade.
En av mobilerna på bordet, det är nog den privata, har redan ringt flera gånger. Och om en halv timme ska Josef Fares vara på Sverige radio
för en ny intervju. Han radar upp sina urtuggade prillor på snusdosan och konstaterar att det nästan känns som debut, efter 12 år i branschen.
- Förstår du vad jag menar? Inte så att jag inte är stolt över mina andra filmer. Men Zozo är speciell, den var mitt drömprojekt. Om jag bara lyckas förmedla lite grann av den känsla som jag har haft genom hela arbetsprocessen - då har jag lyckats väldigt bra.

Han har rest sig upp nu, är på väg, har bråttom, hinner säga ”shit” minst tre gånger innan vi väluppfostrat tar i hand och säger adjö.
I morgon kväll väntar galapremiären. Den kommer Josef Fares att se tillsammans med hela sin förväntansfulla släkt. Därför räcker inte en enda bänkrad.
- Vi behöver många. Åtminstone två.