Mats Svegfors har inte sökt jobbet som radiochef formellt. Men när han skrev en debattartikel om politisk drev-journalistik i DN för två år sedan författade han kanske, utan att veta det, en informell ansökan. Den retade då upp stora delar av SR-huset, eftersom han gick till skarpt angrepp mot bland annat Ekot.

Men möjligen rev SR-ordföranden Ove Joanson ut den där artikeln, med dess brandtalsglödande ­formuleringar om vad public service-journalistiken borde ägna sig åt – och vad den borde hålla sig för god för. Kanske såg han redan då en kommande kandidat till jobbet som vd; det jobb som Svegfors nu bara är en MBL-förhandling från att bli erbjuden formellt.

I artikeln tog Mats Svegfors tydligt avstånd från det han uppfattade som en alltmer ”medie­vriden” färdriktning i SR och SVT:s journalistik. ”Public service-redaktionerna dras med i nyhetsmönster som i grunden formas av medier som är helt beroende av en ofta mördande konkurrens på upplagemarknaden”, dundrade Svegfors.

Hans budskap var tydligt. Den som inte är beroende av marknaden för att sälja behöver heller inte använda sig av journalistikens mest publikfriande innehåll och retorik. ”Men då måste public service ha självförtroende och självkänsla. Man måste kunna stå emot det som faktiskt hela tiden hotar att pervertera journalistiken i övrigt. Detta innebär val, att välja bort det som kommersiella medier försöker invadera hela det offentliga rummet med. Men det innebär också val mellan det angelägna och det mindre angelägna.”

Så talar en radiochef. Så talar i synnerhet en radiochef som 2008 ska ta en fajt med en regering och en kulturminister som, innerst inne, är rätt tveksam till vilken roll public service-bolagen ska spela på en mediemarknad där stora delar av det public service förr var ensamma om i dag görs av många aktörer.

Kulturministern har ofta sagt att det SR/SVT främst ska ägna sig åt är programområden som är ”kvalitativt eller kvantitativt underrepresenterade hos de kommersiella aktörerna”. Public service-cheferna har, hittills, slagit ifrån sig och hävdat att pratet om ”smalare, men vassare public service” bara skulle leda till en utarmning av verksam­heten.

Men i Svegfors tycks hon ha en själsfrände. Han vill tillbaka till kärnan i uppdraget; till det fördjupande och mest angelägna. Vilket är ljuv musik för de SR-medarbetare som ondgjorde sig över fixeringen vid ”icke-lyssnare” och ”nya målgrupper” på ­Peter Örns tid. Men det är också ideal som den nye vd:n kan få svårt att leva upp till. Den verklighet han ställs inför kommer att vara väldigt kärv, dels utifrån de ekonomiska realiteterna, dels utifrån den snabbt föränderliga omvärlden.

Morgondagens rutinmässiga SR-lyssnare lär bli färre. Istället lär det blir fler som lyssnar selektivt via webben och podsändningar - och där möter SR som bekant en helt annan konkurrens än vad de gjort från de kommersiella radiostationerna. Där måste den nye vd:n signalera vikten av framtidssatsningar och visa att hans visioner om framtidens radio är lika starka som hans kärlek till radion från förr.

Han kommer också att riskera att bli den siste vd:n för ett självständigt Sveriges Radio. Regeringen lär inte föreslå någon sammanslagning i vårens proposition, men det är inte alls omöjligt att den öppnar dörren för ett mycket tätare samarbete med SVT och att den processen därmed inleds mot en public ­service-sammanslagning på sikt. Kanske från 2016, när nästa public service­-tillstånd ska börja gälla – och Svegfors gå i pension.

Som regionutredare föreslog han en rad kontroversiella sammanslagningar. Nu riskerar han att själv hamna mitt i en.

I april–maj 2009 väntas regeringen lägga fram sin proposition om villkoren för public service-bolagen 2010-2015.