Hallandsåsen har haft en viss betydelse i Erland Måralds liv. Det beror inte så mycket på att han har efternamnet efter en gård i trakten där hans morfar växte upp, det beror mera på att han 1998, året efter den stora giftskandalen, fick ett uppdrag från den så kallade Tunnelkommissionen, en statlig utredning som skulle sammanfatta erfaren­heterna dittills av det famösa byggprojektet.

–Jag gjorde en studie som hette Vad är ”det andra” värt?, berättar han.

–Den handlar om allt det där som inte är lika lätt att sätta siffror på som värdet av kortare och rakare färdsträckor för tågen, sådant som ren luft och rent vatten, orörd natur och så vidare. Hallandsåsstudien blev en vändpunkt som kom att ge min forskning en delvis annan inriktning.

Då, 1998, återstod ännu några år tills han var redo att disputera på avhandlingen Jordens kretslopp, som gav ett vetenskapshistoriskt perspektiv på jordbrukets utveckling. Men efter att doktors­titeln kom i hamn år 2000 har ­Erland Mårald mest ägnat sig åt olika slag av miljöskandaler, och deras historia.

Miljöhistoria heter ämnet, en ung akademisk disciplin som uppstod under 1960-talet i USA. Sverige fick sin första professur, med Sverker Sörlin, vid Umeå universitet i början av 1990-talet, ungefär samtidigt som Erland Mårald kom dit för att plugga. Forskningsområdet är tvärvetenskapligt, och, som Erland Mårald påpekar, har nästan alla miljö­historiker en bakgrund i andra ämnen.

–Där finns naturvetare, samhällsvetare och ekonomer, och så finns det idéhistoriker som jag, säger han.

Att ringa in ämnet är inte helt lätt–det går ju inte utan vidare att sätta likhetstecken mellan miljö och exempelvis natur.

–Miljö som begrepp handlar, som jag ser det, om skärningspunkten mellan människan och hennes omgivning, och framför allt det problematiska i den relationen, säger Erland Mårald.

–Samtidigt är det ju ett paraplybegrepp som handlar om alla möjliga slag av problem, om utsläpp till luft och vatten, om utplundring och överutnyttjande av naturresurser och om natur­förstörelse av olika slag.

Det ligger nära till hands att anta att en miljöhistoriker har en bakgrund som miljöaktivist, men det gäller inte Erland Mårald.

–Jag har aldrig varit med i någon miljögrupp eller så, men jag har alltid varit intresserad av natur och miljö, och jag tillhör ju en generation som är uppvuxen med miljöfrågor och en aktiv miljö­rörelse. Jag är för ung för att ha några egna tydliga minnen av BT-Kemis gifttunnor, men däremot kommer jag ju ihåg hela kärnkraftsdebatten på 80-talet, och en hel del andra miljöfrågor.

Affären med de nedgrävda gifttunnorna på BT-Kemis fabriksområde i Teckomatorp har han emellertid haft anledning att studera närmare i sin forskning. Skandalen, som briserade 1977, kom att få konsekvenser för den svenska miljölagstiftningen, eftersom det visade sig vara mycket svårt att få de ansvariga fällda enligt det dåvarande regelverket. BT-Kemiskandalen ledde till att begreppet miljöbrott så småningom togs in i lagboken.

Om hur denna process gick till berättar Erland Mårald i boken Svenska miljöbrott och miljöskandaler 1960–2000, som kom ut förra året. Ett annat exempel i boken är, förstås, fallet Hallandsåsen, detta tunnelbygge som fortfarande pågår, trots vattenläckage, giftskandal, och länge sedan spruckna tidsplaner och ekonomiska kalkyler.

–När Tunnelkommissionen gjorde sin utredning 1998 var det fortfarande ett alternativ att avbryta bygget och stoppa alltsammans, och det låg ju också nere i flera år. Men sedan kom det igång igen. När man väl har investerat så mycket, både pengar och prestige, i ett projekt verkar det vara omöjligt att stoppa, säger han.

Hallandsåsprojektet är också ett skolexempel på en omständighet som kanske är kärnan i nästan alla miljöproblem, stora som små: naturen är ingen passiv kuliss, den interagerar med människorna på ett sätt som vi inte alltid kan förutse och kontrollera. Vi påminns om det varje dag, inte minst när det gäller klimatfrågorna. Frågan är förstås vad en historiker kan bidra med i det sammanhanget.

–Något facit kan historikerna naturligtvis inte ge, men man kan ge exempel från det förflutna som kanske kan bidra till bättre handlingsberedskap för framtiden. Det som vi uppfattar som nytt för vår tid är inte alltid så nytt, även om förutsättningarna är annorlunda i dag, med en större folkmängd och en större energi­användning än någonsin förr i historien.

–Dessutom kan vi bidra med att ge tidsperspektiv. Det förekom domedagsprofetior på 1970-talet också, och eftersom de inte har slagit in är det lätt att bara avfärda dem. Men så enkelt är det inte, 30 eller 40 år är en alldeles för kort tid för att man ska kunna vara säker.

Men när det gäller framtidsutsikterna för vårt stressade klot är ­Erland Mårald trots allt mer optimist än pessimist.

–Människan har ju hittills alltid kunnat lösa de miljöproblem som har uppstått, även om lösningarna inte brukar komma till stånd förrän det verkligen är kris. Men sedan är det förstås det där att det alltid uppstår nya, oförutsedda problem ...

Naturen är, som sagt, ingen passiv kuliss.