Stefan Hammarén
På solfläckens
barnhem
118 s. h:ström - Text & Kultur CA 150 :-

I drömmen har jag mött personer som obekymrat talat flytande svenska så förvrängt att jag trott mig ha drabbats av hjärnblödning och medföljande afasi. Jag har kunnat urskilja enskilda delar och välbekanta morfem, men bara om jag fokuserat ett ord i taget utan att uppfatta resten. I det tillståndet är språket helt främmande - självfallet en paniksituation. Det som i grunden är min människa faller ur mig och jag irrar i avgrundens katakomber som en demon under upplösning, innan dagen bryter in genom sovrumsfönstret och på nytt materialiserar mig. Förstenar mig i svenska ord.
Det närmaste man kan komma denna upplevelse i vaket tillstånd är att läsa Stefan Hammaréns diktdebut På solfläckens barnhem. Med romanerna "Med en burk soppa" från 2002 och "Konservöppnare bok" från ifjol, intog finlandssvensken rollen som den nye särlingen i vår samtidsprosa. Där flödar en extremt svårtydd, substantiverad och bakvänd kaskad av attacker
på litteraturen, sexualiteten och döden - allt parat med alkemisk symbolik, vitsig analfixering, och oresonlig sadomasochism. Det hela för tanken till ett nationsspex komponerat av en nybakad, speedad a-student från den mörka klosterskola där William S Burroughs om natten kliver ur sitt porträtt. Där Nikanor Teratologen extraknäcker som fruktad pastor och gymnastikdirektör.

Att Hammarén nu vänder sig mot dikten kunde mest ses som ett försök att förtydliga sig, tala långsammare. Sällan har jag nämligen sett en författares språkbruk ta ett så friktionsfritt kliv från prosa till poesi. Stilen verkar oförändrad sånär som på radbrytningen, antagligen för att Hammaréns förhållande till språket som musik inte tycks häftad vid den gängse uppfattningen om satsmelodi, kadens och klangbild. Snarare tillhör han den överkänsliga synestetiska falang där en viss ton eller veckodag har en viss färg, en privat uppfattning svår för andra att förstå. Det skär ofta illa i innerörat. Kanske är det en medveten effekt i ledet
av romantisk ironi, för även om här finns fragment av alla möjliga versmått är det oftast ett slags besvärjande, ålderdomlig predikolunk som dunkar på. De få sapfiskt fallande partierna blir syrerika lakuner.
Liksom i sin prosa vänder Hammarén ofta ut och in på ordens ljudbild, så att han hela tiden får fram nya ord ur ett och samma stru(m)pmörker. Som här i slutet på en dikt om ägg: "edsvuret ut bar litet äggledare Gimles sal sagt saltpingo saltpigans stol sitta vänd om / och ovoskatolo ännu mer ägg överdrängt / varfört katalanskt ägg? katalogens inledande sid? katastroft? käft? apostrof, strofer er / sover alla också i ägget sitt lustbott av?"

Att låta ordet föröka sig konnotativt kan ses som ett demokratiskt försök att ersätta språkets hierarki med ett slags anarki. Det är att låta läsaren själv vara med i skapandeprocessen genom att följa poetens associationsbanor. Men här finns den stora slitningen i Hammaréns författarskap: striden mellan ytterligheter. Mot den demokratiska sidan står
maktfullkomligheten, mot öppenheten i associationsleken står den totala oviljan att förmedla en innebörd. Tänk om det inte finns någon! Vilken mardröm för en symbolist och mystiker. Dikternas allegoriska laddning dränerar tingen på en nödvändig konkretion. Som tema ställs på ett provocerande envist sätt döden, horan och plågan mot driften, madonnan och njutningen. Ofta är de sammansmälta i en röst som besudlar sina egna föresatser för att bli renad, äter för att ätas - allt för att bli älskad. Många dikter utgår från enklare saker som soppa, svamp, ledstänger, burkar eller spik; föremål som innehåller barndomens och poesins magiska krafter. Men nästan alla dikter mynnar i en bitter utsaga om poetens och poesins roll, ofta i samband med bakdelar och avföring.

Till slut hör man sitt eget skratt åt exkrementhelvetet, förlöst av en humoristisk tajming. Och frågan är inte hur intelligent dravel ser ut, utan i stället vad poesin får kräva av sin läsare. Att detta blir obesvarat har Hammarén kunnat leva på
länge. Men somliga dikter i "På solfläckens barnhem" är mer öppna, resignerade och fria från ironi och cynism än något annat Hammarén har visat tidigare. Andra pekar på en gryende vilja att strama åt och komprimera. I dessa ogarderade situationer önskar jag återse honom.
Verkar det oklart? Konsultera senaste numret av Bonniers Litterära Magasin. Där, till förtret för oss trögtänkta kritiker, recenserar poeten sig själv.