Bland kristallkronor och röda mattor i Grand Hotels Carl Larsson-rum möter Nick Mason och Roger Waters svenska medier. Mitt emellan dem sitter årets andra Polarprisvinnare, den amerikanska operasopranen Renée Fleming, i aftonklänning.

De båda Pink Floyd-stjärnorna bär kavaj, talar vänskapligt och skämtar inför pressuppbådet. Masons grånade hår är kortklippt, Waters har ishockeyfrisyr.

När någon undrar varför de båda är här, men inte bandets andra två medlemmar, svarar Nick Mason att det mest är en slump.

–De som kunde komma hit skulle göra det. Det råkade bli Roger och jag, säger han.

Det är inte konstigt att frågan ställs. Nick Mason själv är den enda medlem som funnits med i samtliga upplagor av Pink Floyd. Från starten 1964 leddes bandet av den begåvade men introverte Syd Barrett. Fyra år senare var dennes mentala hälsa så dålig att David Gilmour fick ersätta.

En annan originalmedlem, keyboardisten Richard Wright, sparkades 1979 av Roger Waters men återvände 1987. Däremellan hade Waters själv hoppat av och förklarat gruppen som förbrukad.

När årets Polarpristagare presenterades i maj sa Roger Wallis, ledamot i prisnämnden, att han utgick från att de fyra Pink Floyd-medlemmar som är vid liv skulle närvara vid ceremonin. Det dömdes dock ut av många som alltför optimistiskt. I en intervju med DN svarade bandets manager att det var osäkert om de kunde komma, men att ”förhoppningen är att åtminstone en av dem finns på plats”.

Nu är de alltså två som mottar priset ur kungens hand. Prisnämndens Marie Ledin ser det inte som ett misslyckande att resten av bandet inte kommit till Stockholm.

–Nej, nej, nej. Vi är så nöjda och glada att de två kunde komma. Nick är ju den ende som varit med i alla tider, och Roger har ju varit en viktig del av gruppen, säger hon.

Roger Waters betydelse för Pink Floyd växte ända fram till avhoppet 1985. Albumet The final cut är närmast att betrakta som en soloskiva. Waters hade tagit över mer och mer av låtskrivandet och, mer eller mindre på egen hand, avskedat Richard Wright.

Redan innan Waters avhopp var stämningen mellan medlemmarna frostig, och när Nick Mason och David Gilmour fortsatte att använda namnet Pink Floyd försökte han stämma dem. 1996 valdes Pink Floyd in i Rock and roll hall of fame, men Roger Waters var fortfarande arg på resten av bandet och dök inte upp.

För tre år sedan hände dock något. Under välgörenhetskonserten Live 8 i London stod 70-talets Pink Floyd åter samlade på scenen. De fyra medlemmarna hade inte spelat tillsammans på över 20 år, och framträdandet avslutades med att de samlades i en gruppkram.

Nu sitter Roger Waters här, men poängterar att det framförallt beror på hur motiveringen till utnämningen var formulerad.

–Texten nämnde ett antal skivor, och allihop var sådana som jag har varit med och gjort. Det är nog första gången det har hänt. Jag blev väldigt rörd av att någon bekräftade att det vi har gjort tillsammans är bra. Jag tror nämligen att det fanns en magi emellan oss, säger han.

Men att det skulle bli fler konserter tillsammans med hela Pink Floyd, det tror varken han eller Nick Mason.

–Som ni förmodligen har lagt märke till är vi bara två som sitter här. Man kan nog knappast kalla det en återförening, skrattar Roger Waters.