Upplever du också att berättandet varit på undantag?

–Jo, men det är nog på väg tillbaka. 7 av 10 läsare vill ju ha en sorts episk realism där man faktiskt berättar en historia och får veta vad som händer med karaktärerna.

Hur skulle du beskriva 00-talet som litterärt decennium?

–Kriminallitteraturen har brett ut sig som en delvis elakartad cancer över alltihop.

Men du är ju i den genren själv?

–Det är inte genrens fel. Om man tror på en god historia och vill ställa existentiella frågor så är den genren genial. Men den kan naturligtvis i lika hög grad missbrukas. Det är som fotboll. Det är en fantastisk sport, men det spelas ju många usla fotbollsmatcher. Det ligger i sakens natur att det är på det sättet. Men det är inte genrens fel. Det är ju ett marknadsfenomen.

–Eftersom jag tror på berättandet så tror jag att 10-talet kan bli det traditionella episka berättandets återkomst.

Du debuterade för 21 år sedan. Vad är den största skillnaden i det litterära klimatet?

–Det som slår mig är just kriminalromanen som kväver det mesta. Jag tycker dessutom att Akademibokhandelns nedgång är tragisk, att man skär ned så mycket på antalet titlar. Någon berättade nyligen att svenskarna aldrig har läst så mycket böcker som nu, men man har aldrig läst färre titlar.

Vad skriver du på nu?

–På en Londonroman som är ganska experimentell. Fast den är mer ett form- än ett språkexperiment. Det är självklart viktigt att vara medveten om språket och formen. Men experimenterandet måste vara underordnat själva berättelsen.