Arbetet med Sharkwater tog fem år och filmaren Rod Stewart hann med att besöka 15 länder under perioden. Nu är han i Sverige i samband med premiären.
Foto: Dan Hansson
Michael Moore har svingat mot USA:s vapenlobby och sjukvårdssystem, Morgan Spurlock attackerade snabbmatsindustrin genom att svulla hamburgare i en månad och Al Gore fick mer genomslag som dokumentärfilmare än som amerikansk presidentkandidat. Det är dokumentärernas decennium. Och Rob Stewart har tillbringat en stor del av det med att filma och lansera Sharkwater; ursprungligen tänkt att bli en klassisk undervattensfilm, sedermera en dokumentär om hur hajfensindustrin riskerar att utrota ett av världens äldsta djur.
– När jag började hade jag aldrig rört en filmkamera. Min flickvän gav mig två handböcker om dokumentärfilm och jag hade filmerna Amelie från Montmartre och Snatch på min dator. Så fort jag undrade något kollade jag på dem och såg hur de hade gjort där, säger Rob Stewart.
De flesta människor är livrädda för hajar, Rob Stewart har älskat dem sedan han var liten. Som nioåring skaffade han sig sin första och kärleken ledde till en karriär som marinbiolog och undervattensfotograf.
Inledningsvis var Sharkwater ett försök att skildra hajens skönhet och skygghet, en motpol till lägereldshistorier och Hollywoodfilmer om uppätna surfare. Vad han upptäckte var att rovdjuret hade blivit byte på grund av den asiatiska hajfensindustrin.
Halvvägs in i arbetet, som mestadels gjordes i vattnen runt Latinamerika, hade Rob Stewart kommit i konflikt med fiskare, myndigheter och den taiwanesiska maffian som han menar styr handeln med hajfenor. Han tvingades fly från Costa Rica med ett åtal hängande över huvudet, var skuldsatt och sjuk, dessutom var ingen intresserad av hans film.
Utvägen blev att åka till Australien och jobba med en film om ett betydligt mindre profilstarkt havsdjur, sjöstjärnan…
– Det ledde till att jag fick en del nytt material vi kunde använda i Sharkwater. Jag kom i kontakt med distributörer som insåg att historien om vad jag hade råkat ut för var intressant och plötsligt fanns pengarna att göra färdigt filmen. Och ska jag vara ärlig, hade Sharkwater kommit 2002 hade färre brytt sig, Al Gores film En obekväm sanning har betytt mycket, säger Rob Stewart.
Han sticker inte under stol med att ändamålet helgar medlen. Sharkwater är gjord för att väcka känslor. Korsklippningarna mellan skönheten hos de smidiga hajarna som rör sig under ytan och brutala fiskescener där fenorna på uppfiskade djur skärs av innan hajarna slängs tillbaka i vattnet skapar ett hårdfört inlägg i miljödebatten. Filmkameran är på medan Rob Stewart ligger på sjukhus och läkarna kämpar för att rädda hans ben undan amputation efter en stafylokockinfektion.
Det finns en avsevärd dramatik i bilderna när Costa Ricas kustbevakning jagar miljöprofilen Paul Watsons båt Ocean warrior på flykt från landet.
– Budskapet måste lindas in. Det bästa sättet att ge ett piller till en hund är att stoppa det i en burk jordnötssmör. Miljövård är inte tillräckligt intressant i sig själv, historien om vad jag råkade ut för är uppenbarligen det, säger Rob Stewart.
Sharkwater har prisats vid en rad olika filmfestivaler och filmen har ökat det politiska trycket på hajfensindustrin. Lanseringsturnén i Europa närmar sig sitt slut och i höst ska han börja filma sitt nästa projekt. Havet och dess djur är hans stora intresse, men efter att ha insett dokumentärfilmens kraft vill han ägna sig åt människan och våra chanser till fortlevnad.
– Vi har nått en punkt där det inte räcker att krama träd och rädda pandor, vi har skapat en värld som är inställd på självförstörelse. För att ändra det krävs en revolution och min nästa film ska handla om det, hur människor i olika länder arbetar i olika sammanhang för att rädda människan.
