Det orimligt stora intresset för vikingatiden ser Maja Hagman som ett tecken på att gamla, unkna föreställningar lever kvar i vår historiesyn. Varför satsas det så mycket krut på Birka och så lite på Sigtuna, som är minst lika intressant?
Att Sverige 1921 som första land i världen inrättade ett statligt, rasbiologiskt institut är sannerligen ingen källa till nationell stolthet. De beryktade skallmätnings- expeditionerna och bildgallerierna över svenska ”rastyper” väcker bara djupt obehag, kanske en diffus känsla av skam, hos de flesta av oss.
Och man frågar sig hur de tänkte, de hedervärda riksdagsmännen som i full enighet över partigränserna beslutade att institutet skulle komma till stånd.
Hittills har det emellertid inte varit lätt att få något mera ingående svar på frågan, eftersom en stor glömska tycks ha sänkt sig över det svenska rastänkandets historia.
– Det har gått så långt att vi till och med har glömt att vi har glömt, säger författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman, som i dagarna kommer ut med en ny bok som skingrar en del av dimmorna: Det rena landet - om konsten att uppfinna sina förfäder.
De läsare som minns Maja Hagermans tv-dokumentär Germaner från 2001 kommer att känna igen en del. Men mycket har tillkommit, researcharbetet har varit enormt. Enbart litteraturförteckningen upptar tio finstilta sidor i den digra volymen.
- Om man räknar in arbetet med tv-filmen har jag hållit på med det här projektet sedan 1999, ett par år på heltid. Men idén har jag haft ända sedan mitten på 1990-talet, säger Maja Hagerman.
Hon har gått till källorna, från Tacitus och framåt, via Olaus Magnus och Götiska förbundets skönandar till Viktor Rydberg, Nordisk familjebok och Folkskolans läsebok.
Den bild som träder fram är just föreställningen om ett rent land och ett rent folk, som tack vare sitt nedärvda kynne och sin lyckosamma belägenhet i Europas norra utkant på det hela taget undgått att blandas med andra folk.
Det avgörande steget från allmänt nationalromantiskt svärmeri till rasideologi togs redan vid mitten av 1800-talet, då en viss Anders Retzius, professor vid Karolinska institutet, lanserade en ny, vetenskaplig metod att mäta kranier vilket också gav honom internationellt erkännande. Rasbiologiska institutets ökände chef Herman Lundborg anknöt alltså till en väl etablerad tradition när han reste landet runt med kamera och skjutmått.
- Man ska ha klart för sig att detta ansågs vara vetenskap på den tiden, en spetsforskning där Sverige faktiskt var världsledande. Då är det lättare att förstå hur riksdagen resonerade i början av 1920-talet.
Det påstådda naturvetenskapliga underlaget för raslärorna har sedan dess pulvriserats av modern forskning, men på andra områden har föreställningen om Sverige som ett sällsynt homogent - rent - land med ett ärorikt, hedniskt förflutet varit mer seglivade.
Arkeologi och folklivsforskning är två vetenskaper som växte fram på 1800-talet i direkt anslutning till de nationalromantiska strömningarna, och historieämnet är i vissa avseenden fortfarande influerat av den tidens tankegods, menar Maja Hagerman.
- Ta bara vikingatiden, som man gör ett sådant jättenummer av i alla tänkbara sammanhang.
- Det är ett begrepp som myntades först på 1870-talet, innan dess hade ingen hört talas om vikingatiden. Denna korta period, ungefär 300 år som man lika gärna kunde kalla hednisk tidig medeltid i ett europeiskt perspektiv, lyfter man fortfarande fram som en sorts urskandinavisk guldålder, utan motsvarighet i andra länder.
- Varför? Man skulle lika gärna kunna lyfta fram folkvandringstiden eller den första kristna tiden, de epokerna är minst lika intressanta.
Strängt taget är det Maja Hagermans eget intresse för vår äldre historia som varit drivkraften bakom arbetet med Det rena landet.
- Ja, jag tycker ju själv att det är barnsligt roligt med runstenarna, sagorna, gravhögarna, alla vackra smycken, den fornnordiska religionen, det är en annan värld.
- Men samtidigt rör sig det där intresset i kanten av något annat. Jag vill inte bli misstänkliggjord för att vara en reaktionär som vurmar för vårt storslagna förflutna utan intresse för modernitet, jag vill visa att det inte behöver hänga ihop. Den här boken är helt enkelt ett rengöringsjobb.
Och det behövs mer av sådana upprensningsaktioner, menar Maja Hagerman. Hon påpekar att ingen ännu har undersökt vilken betydelse Anders Retzius och den svenska rasforskningen hade i ett europeiskt perspektiv, och att vi följaktligen också har svårt att se vår del i dagens internationella vit makt-rörelse.
- För det är faktiskt fel att säga att vår tids nynazister och rasister missbrukar historien. De kan ju gå till vilket bibliotek som helst och titta i gamla skolböcker och uppslagsverk, det som var svensk historisk kanon ända fram till 1960-talet. Där kan de läsa just det som de gillar, säger hon.
- Det är därför det är så viktigt att inte glömma. Vet vi inte hur det gamla spöket såg ut känner vi inte igen när det kommer tillbaka.
Men det räcker naturligtvis inte att röka ut det förflutnas spöken och avtäcka de undertexter som finns i den gamla berättelsen om vår historia. Det måste också berättas en ny historia.
- Och jag undrar om inte det är pudelns kärna, säger hon.
- Tänk på Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam, tänk på Artur Hazelius som grundade Skansen och Nordiska museet. Vilka berättare de var! Vilka pedagoger! Vem vågar vara en sådan pedagog i dag? Vem vågar över huvud taget påstå något om vårt förflutna?
Vad Maja Hagerman efterlyser är en ny berättelse om den svenska historien, exempelvis ett nytt översiktligt standardverk, skrivet av professionella historiker, ett verk som kan ersätta det enda som finns i dag, Sten Carlssons och Jerker Roséns Den svenska historien från 1960-talet.
- Det behövs en historieskrivning med ett modernt förhållningssätt, en bred berättelse som inte skildrar Sverige som en isolerad ö, utan som visar hur Norden hela tiden har kuggat in i omvärldens historia.
