- Jag har alltid upplevt mig som den väldigt tysta tjejen som sitter i ett hörn och aldrig säger något, men som sprider lite skräck omkring sig för att jag har något rykte om mig att vara skärpt. Det behövs bara att m an är tyst och låter bli att säga dumma saker, så kan folk tro att man är smart, säger Gun-Britt Sundström.
Foto: Dan hansson
”Samma år som Maken kom ut gjorde jag en resa till Svalbard. Det är ingen som frågar när jag ska resa dit igen.”
–Jag är ju ingen jättesäljande författare. Men jag har en liten, trogen läsekrets som har läst precis allt som jag har skrivit. Till sist fick jag dåligt samvete: Heter det att man är författare måste man ju ge ut en bok någon gång, säger Gun-Britt Sundström apropå Bitar av mig själv som är en samling med nya och gamla texter.
Vi träffas i hennes lägenhet i Gröndal i södra Stockholm där hon har bott i 30 år. Genom fönstret överväldigar Mälaren där det då och då åker förbi en båt. Längre bort brusar Essingeleden. Och vid balkongen svajar en maj-skirt grön alm.
Gun-Britt Sundström sitter på sidan i en brun och beige lite stickig soffa med huvudet, med den rakklippta luggen och de stora ögonen, lutat i vänstra handflatan. Redan efter några minuter tänker jag lättat att hon pratar på. Trots att hon när jag ringde om intervjun suckade:
–Det är väl sådant man måste ställa upp på, antar jag.
Det känns som ett typiskt Gun-Britt Sundström-uttalande. Lite motvilligt och som ett bevis på det hon betonar flera gånger, att hon har velat undkomma kändisrollen.
–Jag vill inte figurera i någon offentlighet alls. Jag vill helst inte vara i din artikel heller! säger hon och skrattar ändå.
Även om hon har skytt kändissvängen har hon blivit en upphöjd författare – och en feministisk ikon i vissa kretsar. Skälet är Maken, hennes ”förhållanderoman” från 1976 som i våras kom ut på nytt, för sjunde gången. Otaliga är de läsare som helhjärtat har identifierat sig i Martina och Gustavs förhållande. Martina vill vara fri, obunden. Gustav vill gifta sig, ha familj. Gustav älskar mer än Martina.
Men vi börjar med den nya. I Bitar av mig själv skriver Gun-Britt Sundström skarpsynt och lite sturskt, nästan som i välputsade blogginlägg, om språkpoliser, bibelöversättningen, politikerförakt, sin pappas död, karriär, skattebetalare, om att vara mamma, friskolor, avundsjuka...
Hon funderade först på att välja titeln ”Vad var det jag sa?”. Den hade varit passande. Till exempel skrev hon redan för decennier sedan om problemen med bilismen och konsumismen.
–Men att säga ”Vad var det jag sa?” är ju ingen tröst om världen går under precis så som folk har sagt sedan 1960-talet. Jag är fruktansvärt pessimistisk. Jag tror inte att marknaden kommer att fixa miljöproblemen. Det krävs helt andra krafter.
Kritiken mot förfallet i samhället i stort och smått är inget hon har kommit på under senare år. Jag visar ett klipp från tidningen Vi från 1967 där en 22-årig Gun-Britt Sundström säger: ”Jag har ingen känsla av att tonåringarna nu har något intresse av litteratur. Dom lyssnar ju bara på pop...”
63-åriga Gun-Britt Sundström fnittrar. Säger sedan att hon hela livet har varit medveten om att hon som litteraturintresserad tillhör en minoritet.
–Man kan vara medveten om det utan att vara högfärdig. Som jag sa redan i den där intervjun: Jag kan inte föreställa mig ett liv utan böcker.
Hon fortsätter:
–Finkultur, högkultur eller kvalitetskultur. Det är det jag står för. Jag är fortfarande fullkomligt ointresserad av populärkulturen.
Hur kunde du ha den inställningen så tidigt?
–Vissa människor är födda sådana. Se på Martina Lowden. Hon är ännu mer undantag än vad jag var eftersom de som bär upp skiktet med finkultur är färre nu än på min tid.
Hon ser dystert på framtiden, betraktar sig som en utdöende art.
–Allt det som format mig och som jag jobbat med är på utdöende, som bokkulturen. Dagstidningar och kultursidorna är ju inte heller något som någon tror kommer finnas kvar som idag.
Det är svårt att få i hop alla Gun-Britt-bitar. Men en annan tydlig sak är att hon i sin nya bok, liksom i tidigare texter, ger intrycket av att på många sätt ha varit mer en observatör än en som deltar.
Mycket riktigt. Hon påstår att hon är född iakttagare. Och som en skygg natur, även om det inte märks i det hon skriver. Hon går visserligen på författarfester, men kan inte sova natten efter för att hon ältar saker som har eller inte har sagts.
Och hon tycker det är ”avskyvärt” att vara med i tv-debatter.
–Är man väldigt kinkig med sina formuleringar är det odrägligt när man kommer på efteråt vad man skulle ha sagt istället. För att säga det klatschigt: Jag tänker bra, men inte snabbt.
Hon påpekar att Martina i Maken är desto mer slagfärdig, men det är inget hon eftersträvar.
–När man blir gammal bryr man sig inte så mycket om hur man är. Det är i alla fall för sent att ändra sig.
Den sociala försiktigheten är inte kopplad till någon ängslan att säga vad hon tycker. Hon verkar ha ett bergfast självförtroende, även det säger hon sig vara född med. Fast det lär ju ingen vara, så då har väl mina goda föräldrar gett mig det, tillägger hon.
Var du sådan redan som barn?
–Det var jag nog. Jag hade lätt för mig i skolan och det är väl ett bra sätt att bli självsäker på. Men att inte bry sig om vad folk tycker om en kan vara både en styrka och en svaghet, man kan vara en sådan där Asperger- natur som inte ens har förmåga att tänka i sådana banor. Det är möjligt att jag har något av det draget, säger hon utan något ironiskt skratt.
I förordet till nya boken skriver hon att hon insett att hon har präglats av framför allt tre saker: ”min barndoms frikyrka, mitt lands litterära kanon och samtidens vänster”. Kanske har det första, uppväxten med en pappa som var pastor i Missionsförbundet, gett henne självsäkerheten. Hon tror i varje fall att religionen bidrog till att hon aldrig kände sig mindre värd för att hon är kvinna.
–Inför Gud spelade det ingen roll vilket kön man hade.
Bitar av mig själv är både en exposé över Sverige igår och idag och ett slags 60-plussarens summering. Flera gånger kommer Gun-Britt Sundström in på sitt eget åldrande och slår fast att epoken efter 50 är den mest ”charmlösa” hon har varit med om. Hon ansluter sig inte till de som säger att det är härligt att vara gammal och fri.
–Själv är jag väl förhållandevis frisk för min ålder, men allt fler vänner har allt värre sjukdomar. Och man känner så många döda, säger hon dröjande.
Hon skriver: ”Förrivärlden. Då var ens närvaro var som helst tillräckligt motiverad därav att man var till prydnad.” Utan omsvep säger hon att hon har fått flera uppdrag för att hon är kvinna, bland annat anställningen på DN Kultur när hon var 25 år.
–Jag tror det var en fördel att jag var tjej när jag fick jobbet i bibelkommissionen också. Jag har levt i en tid där det har varit fördel att vara av det underrepresenterade könet. Fast det hör ju till saken att det var att vara ung tjej som var en fördel. Att vara en åldrande kvinna har aldrig varit en fördel. Upplevelsen att man blir osynlig kommer redan mellan 40 och 50.
Samtidigt säger hon att hon har sluppit delta så mycket i det där ”spelet” där man kunde utnyttja sin synlighet. Hon har levt i parförhållanden i nästan hela sitt liv så hon har inte varit ute på den ”marknaden” heller.
Där glider vi in på Maken, som hängiven läsare kan jag inte hålla inne med mina tankar om den. Och trots att Gun-Britt Sundström väl har fått frågor om kultboken tusentals gånger rätar hon på sig, ler och svarar nästan som om det vore första gången.
Själv tycker hon att det originella med romanen, som hon skrev efter en separationskris, är att den inte handlar om kärlek som känsloupplevelse utan om livsval och det ansvar man har för en relation.
Just den moraliska aspekten upplevde hon att recensenterna missade första gången. ”Jag vill inte bli uppskattad, jag vill bli förstådd” skrev hon i Expressen. Att yngre läsare, bland dem författaren Sara Stridsberg som ska ha läst den 10–15 gånger, nu nyttjar den som en diskussionspartner i sitt eget liv, uppfattar Gun-Britt Sundström som att den används just så som hon tänkte sig från början.
Är du förvånad över att så många kan känna igen sig?
–När jag skrev min första bok, Student -64, var jag nog övertygad om att jag var den enda studenten som kände sig ensam och missanpassad. Jag lärde mig av mottagandet av den att det alltid fanns andra likadana. Fast att Maken skulle bli en sådan succé kunde ju ingen ana.
Hur ser du på att den kallas feministisk klassiker?
–Feminism är ett så luddigt begrepp. Fast vill någon kalla den det får man väl det. Jag tycker inte den är feministisk på annat sätt än att den har en kvinnlig huvudperson. Och i rätt stor utsträckning tror jag att Martina och Gustavs roller skulle ha kunnat vara ombytta.
Gustav hade en motsvarighet i verkligheten. Gun-Britt Sundström har fortfarande kontakt med honom, men de brukar inte diskutera Maken när de träffas. Däremot har hon talat med den kille som var förlaga för huvudpersonen i Student -64. Han var lätt igenkännbar för deras gemensamma bekanta i Uppsala. När de sågs efter många år bad hon om ursäkt. Han berättade att det hade varit jobbigt, men att han kunde ta det. Hon frågade honom, apropå Maja Lundgren-debatten, vad han skulle ha sagt om hon hade använt hans riktiga namn. Han svarade: ”Då skulle jag ha dödat dig”.
–Det förstår jag. Det är något oerhört att ta en människas identitet på det sättet.
Gun-Britt Sundström tycker därför att det har varit befriande att hon i Bitar av mig själv har kunnat skriva i jag-form och att ingen behöver spekulera i vem hon pratar om när hon nämner sina barns far, sin före detta man.
Vad lärde du dig själv om relationer av att skriva Maken?
–Jag vet inte om jag lärde mig något. Men en tes i boken är att passionen är något destruktivt och inget romantiskt och vackert. Förälskelsen är ett rus som är härligt medan det varar, men inget att bygga sitt liv på. Det står jag för fortfarande, jag tror det är väldigt svårt att bygga familjeliv på bara förälskelse.
I hyllorna i Gun-Britt Sundströms ljusgulmålade arbetsrum står inte bara hennes egna böcker. För utöver översättningen av Gamla testamentet, i bibelkommissionen där hon satt i två decennier, har hon gjort flera lovordade romanöversättningar. Hon hoppar upp ur soffan och lägger två av dem på det runda, bruna bordet framför oss. Det är Cora Sandels Albertetrilogi och Charlotte Brontës Jane Eyre – böcker som liksom Maken just har kommit ut i Bonniers nya klassikerserie.
Översättandet resonerar hon gärna om. Men hon är märkbart trött på frågan varför det inte har blivit någon ny roman efter Maken.
–Det är som att man bara för att man har skrivit en roman någon gång måste fortsätta med det. Samma år som Maken kom ut gjorde jag en resa till Svalbard. Det är ingen som frågar när jag ska resa dit igen.
–Eftersom Maken blev så framgångsrik och en institution i sig själv är det inte lockande att försöka göra något i stil med den. Jag kan bara göra något helt annat.
I slutet av Bitar av mig själv avslöjar Gun-Britt Sundström att hon bestämde sig för att spara titeln Livet och döden med mera till memoarerna. Hon har slagits av att hon nog har en hel del intressant att berätta, som om åren på DN Kultur. När den kommer beror på hur den nya tas emot. Hon vill se om hon har rätt i att det fortfarande finns en publik som bryr sig om det hon skriver.
Hur länge kommer man läsa Maken?
–Eftersom den har överlevt hittills kommer den nog fortsätta att läsas. I alla fall så länge parförhållanden är ett problem. Och inget tyder väl på att de kommer sluta vara det.
