Lilla Hjärtat har ett helsvart ansikte och en rund mun med tjocka, kritvita läppar. Liten skär är vit med rosa kinder och samma mun och ögon som sina övriga brokiga vänner. Liten skär och hennes brokiga vänner är djurlika och pastelliga, medan Lilla Hjärtat helt enkelt bara är svart. Där vännerna ser ut att höra hemma i barnkammarens gosedjurshörna ser hon mer ut som den kontroversiella Fazerfigur som för bara några år sedan försvann från företagets lakritsstänger. Snarare än en människa som är svart, är Lilla Hjärtat Den svarta människan.

Det är grunden i veckans kontrovers, den som har handlat om Stina Wirséns animerade film ”Liten skär och alla små brokiga”.

Det är intressant att kritiken mot filmen först exploderade på Folkets bios sida på Facebook, och hade karaktären av en folklig proteststorm. Medan morgontidningskritiker och radioröster i stället gick ut i försvar för Wirsén. Att kalla henne för rasist var absurt, menade flera kulturjournalister. Utan att för den delen förklara på vilket sätt Lilla Hjärtat inte är en rasistisk stereotyp.

Plötsligt verkar vanliga kulturkonsumenter komma ihåg fler av de där grundläggande principerna för konstskapande än kulturjournalisterna. Som att en konstnär inte behöver ha syftet att göra ett rasistiskt konstverk för att skapa ett konstverk som reproducerar rasistiska stereotyper. Eller att ett verk inte nödvändigtvis är omöjligt att läsa eller se, redo för sophögen, för att det innehåller rasistiska inslag.

Båda de sakerna visar Nobelpristagaren Toni Morrison i sin intressanta bok ”Mörkt spel”, där hon undersöker hur framställningen av svarta romanfigurer används för att skapa idén om vithet i amerikanska författares böcker. I den för sin tid liberala ”Huckleberry Finns äventyr” till exempel är det ändå så att det är Jim, slaven, som genom sin ofrihet möjliggör Hucks frihet. Skulle Jim ta sig till nordstaterna och bli fri skulle inte Huck kunna spegla sig själv och sin utveckling i honom. Morrison gör en klarsynt läsning av Huckleberry Finn, utan att för den delen ha som syfte att ta ifrån boken sin klassikerstatus.

När det gäller ”Liten skär och alla små brokiga” är en viktig fråga vilka barn som är de tänkta mottagarna. Har verkligen icke-vita barn ett behov av att bearbeta en stereotyp bild av sig själva på film? Risken är att filmen snarare blir ett sätt för vita barn att få sin vithet förtydligad, i namn av att bearbeta fördomar. Att arbeta för ökad tolerans och nedbrytande av fördomar kan inte handla om att en privilegierad majoritetsgrupp får lära sig att tolerera ”andra” som avviker.

Det skulle kanske inte skada om privilegierade grupper funderade mer på hur man själva avviker, än hur man ska ha hantera att andra är annorlunda.