Vem är Herren egentligen?”

”Han är den som är!”

Profeten Abraham i skådespelaren Lamine Diengs gängliga gestalt står och hugger ved. En försiktigt trevande fiol och ett mantraliknande klockspel höjer plötsligt spänningen när Guds tre änglar uppenbarar sig för honom och ber den utvalde Abraham att lämna sitt folk och följa Gud.

– Bryt! Lamine, kan du titta upp ännu högre mot ljuset. Lite till.

När den schweiziske regissören Stefan Metz för femte gången är tillbaka på Göteborgs stadsteater och tar sig an Niklas Rådströms fyra och en halv timme långa tolkning av Bibeln, är det också en av de största och mest påkostade uppsättningarna för denna Sveriges äldsta stadsteater. I pjäsen Bibeln florerar ett 80-tal mer eller mindre mytomspunna gestalter från syndafall till apokalyps (jo, Jesus är med), fördelade på 15 skådespelare.

Men vi backar bandet några dagar och promenerar den branta backen upp till Niklas Rådströms hem i Saltsjö Duvnäs utanför Stockholm. Sekelskiftesmiljö med en kopp cappuccino och några pepparkakor är långt från nervositeten på scenen inför premiären. Men det var här de första orden formulerades.

– Jag var ute och köpte julgran när teatern ringde och frågade om jag ville dramatisera Bibeln. Ok, sa jag – sen var det inte mycket mer med det. Men det är tur att man inte tänker efter för mycket. Jag hade dramatiserat Dantes gudomliga komedi i Göteborg, och redan det kändes nästan oöverstigligt. Men den gick att få i mål, så utan erfarenheten med Dante hade jag tvivlat mer, säger Niklas Rådström medan han motar bort en ivrig hundnos från soffbordet.

Bibeln

Niklas Rådströms pjäs Bibeln i regi av Stefan Metz får urpremiär på Göteborgs stadsteaters stora scen den 17 februari och spelas därefter under hela våren.

Den 4,5 timme långa föreställningen innehåller ett 80–tal roller, framförda av skådespelarna Mina Azarian, Per–Anders Ericson, Carl–Magnus Dellow, Lamine Dieng, Johan Gry, Henric Holmberg, Carina M Johansson, Miran Kamala, Petter Kevin, Michalis Koutsogiannakis, Magnus Lindberg, Mattias Nordkvist, Emelie Strandberg, Amelie Thorén och Nina Zanjani.

För scenografi och kostym står spanjoren Alex Tarragüel, som samarbetar med Stefan Metz för femte gången på Göteborgs stadsteater. Senast gjorde han scenografin till pjäserna Peer Gynt och Trettondagsafton.

På scen medverkar också jazztrion Beches Brew, bestående av trumslagaren och kompositören Bengt Beche Berger, gitarristen Göran Klinghagen och basisten Stefan Bellnäs.

Niklas Rådström är född 1953 i Stockholm och är författare, poet och dramatiker. Förutom mängder med romaner och noveller har han skrivit filmmanus, bland annat Bröderna Mozart och Tala! Det är så tyst (båda i regi av Suzanne Osten) och senast Maria Larssons eviga ögonblick (regi Jan Troell) som fick en Guldbagge för bästa manus. Han har också varit långfilmskonsulent på Svenska filminstitutet. För Göteborgs stadsteater har han tidigare bland annat skrivit pjäserna Dantes gudomliga komedi och De onda.

Stefan Metz är född 1966 i Basel, Schweiz. Han är frilansande regissör och bor numera i Madrid. Pjäsen Bibeln är hans femte uppdrag för Göteborgs stadsteater, efter pjäserna Woyzek, Storstadsljus, Trettondagsafton och Peer Gynt. Han har också ett förflutet som skådespelare, bland annat i gruppen Théâtre de Complicité som har sin bas i London.

Just nu skriver Stefan Metz på ett filmmanus som utspelar sig i Sverige och som han hoppas kunna börja regissera inom kort.

För en av Sveriges mest erfarna dramatiker och författare var de bibliska berättelserna dock inte alls okända. Niklas Rådström hade länge haft lösa planer på att skriva kring temat, inte minst eftersom de antika texterna på ett helt självklart sätt ständigt nytolkas på teatern. Lite på samma sätt vill han också se på projektet Bibeln: att ta sig an materialet med modern blick.

Men även om man nyligen kunnat se Jobs lidanden på Judiska teatern och Judas på Moment:teater i Stockholm, har ingen tidigare tagit detta helhetsgrepp på Bibeln.

– Jag är redo för att publiken kommer att vara väldigt olika förberedd. Samtidigt är Bibeln ett helt bibliotek av historier, runt 52 stycken, som drar åt olika håll och som delvis är i polemik med varandra. En teaterföreställning måste på något vis hitta en linje som binder samman hela materialet. Annars finns alltid en risk att det blir till nummerrevy.

– Texterna är så olika, från de historiska Moseböckerna till de profetiska, filosofiska böckerna och så Höga visan med sin ton; allt måste få finnas med på olika sätt. Men det är klart att bibelkunniga kommer att fråga sig varför vissa delar inte är med.

Niklas Rådström kom tidigt på att han aldrig skulle bli färdig med någon research, att han inte kunde nå den punkt då han skulle förstå tillräckligt. Alltså var det bara att börja skriva direkt. Och skriva om. Det tog två år.

– Det fanns två grundförutsättningar som regissören Stefan Metz och jag var överens om: först att försöka gå förbi det sätt som vi alla ser på Bibeln, genom 2 000 år av tolkningstradition. Det andra var att inte förhålla sig ironisk. Det hade varit en genväg.

Du menar att göra en Life of Brian?

– Jo, och det är inte fel – men nu är jag inte Monty Python. Vad vi än inbillar oss i vår sekulära värld har de här berättelserna skapat en stor del av vår självbild. Det som utmärker en klassiker, och det får man väl säga att Bibeln är, är att den står öppen för ständiga omtolkningar. Stefan Metz står också för en teaterestetik som jag känner mig väldigt besläktad med: en stark tilltro till teaterns möjlighet.

Själva scenrummets inneboende kraft innebär också att det oftast är bättre att visa än att säga. Så av de ursprungliga 300 sidorna av manus, fanns några veckor före premiär bara runt 160 kvar. Regissören Stefan Metz vet vad han vill ha.

Vi är tillbaka på Göteborgs stadsteaters stora scen. På golvet står fem gigantiska pelare och skapar ett slags modernt men platsneutralt industrilandskap. Det är gjort av den spanske scenografen Alex Tarragüel, som blivit något av parhäst med Stefan Metz och som nyligen också utnämnts till teaterns husscenograf.

Regissören hoppar vigt upp över scenkanten och instruerar Bengt Bergers lite avantgardevilda jazztrio att spela lite kraftfullare och starkare, för stämningens skull.

– Att sätta upp Bibeln är inget som bara poppar upp som en svamp. Vi ville egentligen göra Orestien, men Folkteatern hann före. Då funderade teaterchefen Anna Takanen och jag fram Bibeln. Den är ju själva fundamentet i vårt samhälle, samtidigt som den är lite tabu. Men vi behövde någon som kunde ta första steget. Det vore ju komplett galenskap att ta boken till repetitionerna, säger Stefan Metz lite senare under eftermiddagen.

Fortfarande handlar det om att få in Bibeln i systemet, både för honom och ensemblen. Stefan Metz menar att det är lite som att lära sig ett nytt språk; det tar tid, tills det blir en del av din kropp.

– Samtidigt hittar jag hela tiden nya frågor. Det här är en historia utan slut – och det vi visar på premiären är bara så långt vi kom. Möjligheterna är oändliga, och det är nog det mest utmattande – och fascinerande – med det här projektet, säger han och skrattar djupt nersjunken i soffan i teaterns artistfoajé.

Stefan Metz tar en klunk kallt te och fortsätter:

– För mig handlar detta också om värderingar i livet. Slå på tv:n och den visar frågesportsprogram och vem som är den bästa kocken och den bästa fotomodellen. Fine, men det är inte så jag vill tillbringa mitt liv.

Stefan Metz fick sin teaterutbildning i Basel. I dag bor han i Spanien, men har pendlat mycket till Göteborg de senaste fem åren. Han gillar arbetsklimatet och känslan i huset. Dessutom är han såld på språket.

– Jag säger inte detta för att smickra, men jag älskar poesi på svenska. Det finns en skönhet som jag inte hittar i andra språk. Kanske har det något med naturen att göra.

På scenen har tiden plötsligt fått snabba fötter. Abrahams epok är över och nu står Mannen och Kvinnan och gör ett lite tröstlöst försök att lära sig lagarna, frammanade av en kör bestående av bland annat Moses och hans äldre bror Aron.

Skådespelarna Mattias Nordkvist och Nina Zanjani är förutom Guds tre änglar de enda vi får följa under hela föreställningen. Som ett slags åskådare till handlingen börjar de som Adam och Eva och slutar som Josef och Maria. Pjäsen är minst sagt komplex, säger de med ett lätt uppgivet skratt.

– Efter tre månader är jag fortfarande inte kompis med materialet. Snarare blir det värre: ju mer jag sätter mig in i det, desto mer oförståeligt blir det. Just nu fattar jag ingenting, sammanfattar Nina Zanjani.

– Stefan (Metz) ringde mig från sin balkong i Madrid och ville att jag skulle vara med i Bibeln. Jag är djupt övertygad ateist och kände att jag bara måste vara med. Jag måste ju veta vad det är jag inte tror på, summerar Mattias Nordkvist.

Nina Zanjani berättar att hon är uppfostrad i en sorts hippiemiljö, där religionen aldrig fanns närvarande. Snarare var det nästan lite förbjudet att tro på någonting.

– Jag är inte döpt och konfirmerad, så för mig var väldigt mycket helt nytt. Men det är talande för hela arbetet och från Stefans sida: vi gör inte Bibeln, vi gör pjäsen Bibeln. Vi behandlar inte det här som en helig text.

Mycket riktigt började också repetitionerna med att en präst kom till ensemblen och släppte en bibel med ett brak på golvet. Allt för att sänka förväntningarna om den heliga boken.

Runt hela Stockholm syns just nu affischer på Jesus – han som är både Christ och Superstar och ett slags Jim Morrisonsk frälsare. Denna gång i Ola Salos gestalt när musikalen går upp på Göta Lejon i Stockholm, med marknadsföringsmässig premiär på påskdagen.

I Göteborg gör man tvärtom. Här spelas snarare mot den gängse bilden av Jesus, och man håller stenhårt masken kring vem som ska vara Frälsaren – och hur han ser ut. Bara ensemblen vet.

För Stefan Metz handlar detta val framför allt om att låta publiken möta sina egna bilder och fördomar. Mattias Nordkvist gillar hemlighetsmakeriet, som tydligen har väckt en enorm nyfikenhet hos allmänheten. Däremot har hans egen uppfattning inte förändrats. Snarare stärkts.

– Jag har blivit mer övertygad ateist. Däremot har jag fått mer förståelse och respekt för dem som tror. Men att tro på något som är så abstrakt skulle göra mig mer förvirrad än tröstad. Fast jag går ofta i kyrkan, eftersom det är det enda rum i offentligheten som är tyst. Som byggnad är det en stor del av mitt vardagliga liv, säger Mattias Nordkvist.

Dagens sista repetitioner närmar sig. Efter två timmar i sminklogen har Emelie Strandberg blivit ännu mer änglalik med sitt nyfärgade hår i vitaste vitt. Carl–Magnus Dellow gör sig ännu en gång redo för Moses:

– Det här som vi är med om just nu har påverkat allas våra liv. Man känner sig helt enkelt lite mer bildad på livet, säger han.

Niklas Rådström har kommit ner till Göteborg för att vara med om några repetitioner. Han tar plats mitt ute i det stora öde havet av röda sammetsfåtöljer och plåtar av scenen med mobilkamera. Nina Zanjani kommer ut på golvet: ”Hej Niklas. Var är min pjäs?”, säger hon lite retsamt.

Om Mattias Nordkvist har blivit ännu starkare i sin brist på tro, är Niklas Rådström mer svävande.

– Vad är det att vara religiös? För mig har detta inneburit att hitta vad som är meningsskapande. Så vad står Gud för? Det meningsfullas möjlighet. Att tanken om rätt och fel har någon sorts fundament som ligger bortom slumpen. Och det faktum att vi inte har skapat oss själva; vi kan skapa och ta ansvar för våra egna liv, men att världen över huvud taget finns till råder vi inte över själva.

”Vem är Herren egentligen?”

”Han är den som är.”

Ladda ner hela bilagan Scenvår i pdf-format här