Hur behandlar vi våra barn? Häromveckan gavs Nancy Hustons bok ”Livslinjer” ut på svenska. Den ger en exposé av hur grymheten mot barnen fortplantas genom generationer. Något liknande gör Majgull Axelsson i sin nya roman Is och vatten, vatten och is, fast hon tydligare fokuserar på en generation.

Tvillingsystrarna Inez och Elsie är varandras spegelbilder. De håller ihop i vått och torrt, och den ena är otänkbar utan den andra. Tills de glider ifrån var­andra.

Efter en danskväll blir Elsie gravid. Det är på 1940-talet. Hon vill lämna bort barnet, men Inez tar sig an det. Elsie söker sig bort från hemstaden. Hon blir telegrafist och går till sjöss. Inez hittar en make, främst en far till Elsies son Björn men de får också dottern Susanne. Elsie återkommer med allt glesare mellanrum.

Björn är i lagom ålder för att bli popstjärna på 1960-talet. Susanne är lillasystern som de äldre tonårsflickorna utnyttjar för att komma nära idolen. Men hon är också det ovälkomna barnet. Inez lägger all sin kärlek på Björn, Susanne skuffas undan. En dramatisk händelse under vintern 1967/68 spetsar till konflikten. Sedan återser vi Susanne i vår samtid, plågad av minnen och ett oförlöst trauma.

Så ser berättelsens yttre ram ut. I den vävs flera dramatiskt och psykologiskt laddade situationer in, händelser som får be­tydelse utöver det omedelbart givna. Genom dem vinklas också romanens centrala fråga: Hur kan en förälder överge sitt barn?

Var för sig är dessa händelser laddade, men sammantagna bildar de ett alltför tydligt mönster. Det är som om Majgull Axelsson har sitt svar givet på förhand. Hon vet att Elsie gör fel; att hennes handlande kan förklaras med de svårigheter som skulle möta en ensamstående ung mor är möjligen en förmildrande omständighet men inte stort mer. Ett skeende som kunde laddas med betydelser blir en samling exempel, som visar vad som händer. Kausaliteten verkar given, den utforskas inte i texten.

Det gäller även Inez fixering vid Björn och hennes försummelse av Susanne. Kärleken villkoras, men Majgull Axelsson nöjer sig med det givna, vad som krävs för att ge en bakgrund, i stället för att tränga in i Inez bevekelsegrunder. Realismen blir förbestämd.

Det visar sig även i andra skikt i romanen. Majgull Axelsson fångar fint 1960-talet. Hon var tonåring under modstiden, och hennes bild av hysterin på decenniets svenska popscen är väl förankrad, liksom hennes interiör från ett gymnasium där unga, maoistiskt bokstavstrogna KFML-aktivister vill ta makten över undervisningen.

Romanens samtidsskeende utspelas på ett forskningsfartyg som tar sig genom polarisen. Majgull Axelsson skapar fantastiska scenerier, och polarvärlden ger också en välfunnen metafor för gestalternas liv: distans och kyla, men också öppna rymder som antyder nya möjligheter.

Men symboliken korresponderar också med bokens titel, som vilar på en enklare polarisering av Inez frusenhet och Elsies flykt på haven. Majgull Axelssons nya ­roman är utmärkt i enskildheter, men den speglar samtidigt en alltför långt driven berättarkontroll som gör att den inte vågar sätta sina egna förutsättningar på spel.