”Jag kommer aldrig att förneka min religion, genom vilken jag hoppas bli salig.”

Så svarade den tyskjudiske sigillgravören, handelsmannen och mångsysslaren Aaron Isaac på Gustav III:s erbjudande år 1774: bosättningsrätt i Sverige och tio års skattefrihet, bara han låter döpa sig. Kungen kan nämligen ha nytta av honom, hans kunnande i sigillgravyr och stensmideri saknas i Sverige. Men judar får inte bo i landet.

Om Aaron Isaacs stolta svar är ordagrant eller förskönat kan vi inte veta. Det är så han nedskrivit det i sina memoarer från 1801, som nu återutgivits på svenska, Minnen. Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal (övers från jiddisch: Abraham Brody, 318 s. Hillelförlaget).

Men faktum är att Isaac efter visst byråkratiskt krångel fick lov att stanna permanent utan att konvertera. Och strax fick han också hämta hit tillräckligt med judar, tio vuxna män, för att kunna genomföra gudstjänster. Gustav III var ju känslig för vissa utländska upplysningsidéer, som tolerans och religionsfrihet.

Närmare om hur sigillgravyr eller stensmideri går till får vi inte veta i Aaron Isaacs minnen. Han redogör översiktligt för det gryende judiska livet i Sverige, som i mycket består av gruff mellan svenskar och judar och inte minst judar sinsemellan. Återkommande beklagar han sig över hur otacksamt den nya judiska församlingen behandlar honom.

Annars handlar lejonparten av handelsmannens minnen om affärer. Med stor passion återger han sina felsatsningar och kap genom karriären, detaljerat in i minsta dukat, skilling och fahnehjelmare.

Eftersom varken ekonomi eller historia hör till mina favoritintressen blir jag mycket förvånad över hur svårt det är att sluta läsa dessa mer än 200 år gamla minnen. Det är nog det att det är ­Aarons egen röst som flyger genom seklerna rakt in i medvetandet. Det att han själv talar, okonstlat och rakt.

Mattias Dahlén sätter i sin ­efterskrift tacksamt, om än väl akademiskt, in Aaron Isaacs spännande memoarer i en samtida judisk, svensk och europeisk kontext.