Det var något med de här männen. Det såg koreografen Efva Lilja när hon mötte Stockholm Konstsim Herr första gången. Inte att de håller på med något så ovanligt som konstsim. Nej, det tyckte hon var helt ointressant, och först tackade hon nej till samarbete. Men det var ändå något.

–Jag blev nyfiken på hur de löser problem och väljer sina mål. Här fanns en chans att komma nära ett väldigt tajt manligt kollektiv. De är verkligen allvarliga i sitt sökande efter mening, det är där vi möts, säger Efva Lilja, till vardags rektor för Dans- och cirkushögskolan.

När vi ses en vecka före premiären repeterar de tolv männen torrt i en av högskolans lokaler. Det är första gången de hör den nykomponerade musiken och tillsammans pratar de igenom scenerna; vem och var, när och hur. Och hur de ska räkna: ett – plask – två – dyk – tre – sjunk...

Väl är ute på golvet ser det onekligen rätt roligt ut, man måste få blicken att förstå rörelserna som om de skedde under vatten. Men snart frigör sig historier om ensamhet och utsatthet, om att närma sig, peppa och lita på, tröst och ilska när de travar runt i sina träningskläder, smågruffar, skojar, luftsimmar. Och torrtävlar med radiostyrda modellbåtar. Utan båtar och utan vatten, men den som tror att detta är en ploj blir snart varse ett stort allvar.

–Nej, för oss är inte konstsim ”en kul grej”, men vi har roligt när vi håller på, förtydligar Sam Victorin, en av simmarna som i likhet med resten av gruppen har ett annat yrke ovanför vattenytan.

Att arbeta med koreografi, dessutom någon annans, är ovant. De program de tävlat med och visat upp tidigare har de skapat själva i en process av jidder och oändliga diskussioner. Alla vill uppfinna hjulet på nytt, skojar de. Nu är det Efva Lilja som bestämmer – ”skönt och men också skrämmande”.

–Allt är tvärtom mot vad vi är vana vid. Konstsim går ut på samtidighet, att synka rörelserna. Vi har ägnat år åt att lära oss flyta vackert, nu ska vi sjunka som stenar, fyra meter ner och göra ”vardagliga rörelser”. Tidigare har vi gömt oss i kollektivet, varit utbytbara. Nu ska vi plötsligt uttrycka oss individuellt, det är så mycket mer självutlämnande, säger Tony Lundman, en annan av simmarna.

För någon synkronisering är inte Efva Lilja intresserad av. För henne är det individuella, de personliga erfarenheterna, det viktiga. Och hon deklarerar: här är ingen utbytbar.

–Så om konst måste innehålla ett mått av risktagande, så uppfyller vi det med råge, säger Tony Lundman. Vi vet inte vad vi gett oss in på, ingen har ju gjort det här förut.

De skrattar och Efva Lilja berättar att hon fascineras av gruppens sätt att arbeta.

–De är helt otroliga, de pratar hela tiden. Men när de bråkat sig fram till något så är de obrottsligt solidariska. Det jag tror att jag fört in är att våga gå mot ytterlighet och spets. Att istället för att kompromissa ihop sig, ta tag i det som sticker ut, säger hon.

I åtta år har gruppen tränat, tävlat, gjort bort sig, garvat, tjafsat, övervunnit och vunnit. Så vad är kicken?

–Gemenskapen och våra sportsliga prestationer. När vi började hade herrtrupper inte tävlat på över 100 år, nu finns en världscup.

Tony Lundman och Sam Victorin faller varandra i talet:

–Och känslan när man ligger där i ensamheten och tystnaden under vattnet, hör rytmen ur undervattenshögtalarna, räknar, sträcker ut en arm och hittar en fot, en hand, det är magiskt. När allt synkar är det faktiskt en sublim känsla.

Även om Män emellan är på största allvar bjuder föreställningen också på leenden. När de träffade Efva Lilja första gångerna diskuterade de bland annat manliga klichéer, hur män förväntas vara, vad som är tabu, hur man talar med varandra, tar i varandra. Efva Lilja lyssnade av, och gick vidare därifrån.

–Men vi berättar inte några generella sanningar om män. Män emellan handlar om den här gruppen, deras kultur och uttryck.

LÄS OCKSÅ: Recension av dokumentärfilmen Män som simmar