32 personer per hektar. Så ser folktätheten ut i Stockholms ytterstad.

En grön sträng ligger mellan Rinkebys vita tegelhus och den brokiga bebyggelsen i Bromsten. Rinkeby är en riksbekant miljonprogramsförort. Bromsten är desto mer anonymt, ett alldagligt medelklassområde där Fredrik Reinfeldt bodde i radhus som barn.

Vårsolen värmer, och längs Bromstens slingrande gator pågår olika aktiviteter. I ett villagarage står Henry Lidman, pensionerad privattandläkare, och pysslar om sin duvblå Chrysler från 1963. Grannen Lidia Björkenblom har kommit hem tidigt för att få några eftermiddagstimmar i trädgården. Lidia Björkenblom bor i utkanten av Bromsten, bara ett stenkast från Rinkeby. Hon tar av sig fingervantarna och gör en paus i trädgårdsarbetet. Hon tittar ut över grönstråket som skiljer Bromsten från Rinkeby, två områden i västra Stockholm med helt olika karaktär och befolkningssammansättning.

– Man känner ju att det är två skilda världar. Det är lite märkligt, ­säger hon.

Ett blåsigt grönstråk bildar en mental gräns mellan Bromsten och Rinkeby. På planerarspråk talar man om ”stadsdelsskiljande grönska”. Det finns gott om stadsdelsskiljande grönska i Stockholm. Men just här handlar det om ett ovanligt smalt grönstråk, inte mycket mer än ett brett dike.

Stockholm är en av världens grönaste storstäder. Utländska besökare slås ofta av att huvudstaden är så glesbebyggd, och att förorterna ligger som öar i grönska. I Stockholms stad består hela 40 procent av markytan av park- och naturmark.

Det gröna är unikt för Stockholm, en möjlighet till rekreation och naturupplevelser. Från stora obebyggda områden, i förorternas ytterkanter, kilar sig grönskan in mot stenstaden. Det bildas sammanhängande grönområden, där centrala grönstråk kopplas samman med lantlig natur.

Men det är ofta sämre bevänt med kopplingen mellan människor. Enligt OECD är segregationen ett av Stockholmsregionens stora problem. En förklaring till segregationen ligger i stadsplaneringen.

På 1940-talet började man bygga enligt den så kallade grannskapsplaneringen i Stockholm. Utanför tullarna uppfördes nya förorter som byar i skogen. Det ansågs bäst för människor att bo bland gelikar, i tydligt avgränsade områden. Varje förort skulle ha sin egen identitet; förorterna vände sig inåt, de skulle vara sig själva nog.

1952 formulerades principerna för framtidens Stockholm i en generalplan. Generalplanen förordade en ”cellvis uppbyggnad”, där grönstrukturen ”delar upp stadsbyggnaden”. Och detta synsätt har styrt planeringen ända in på 2000-talet. Stockholm har fortsatt att bygga vidare på grannskapsprinciperna. Och grönstrukturen, med sin stadsdelsskiljande grönska, har ansetts helig.

I den senaste översiktsplanen för Stockholm, klubbad i kommunfullmäktige 1999, slås det fast att Stockholm är en segregerad stad. Men här finns inte ett ord om att koppla ihop stadens enklaver. I stället heter det att en av de viktigaste kommunala uppgifterna är att ”skapa en värdig livsmiljö” för människor i ”utsatta bostadsområden”.

Översiktsplanen handlade till stor del om att bygga på redan exploaterad mark. Fokus hamnade på en omvandling av citynära områden som Liljeholmen och Nordvästra Kungsholmen. Det stora förortslandskapet, med mängder av olika sorters grönska, diskuterades mindre. Klart var bara att man inte fick offra stadens grönstruktur, inte heller tänka nytt kring det gröna. Synen på Stockholms grönstruktur har länge handlat om att skydda, bevara och möjligen nagga den lite i kanten.

–Grönstrukturen som drivkraft i stadsutvecklingen har varit helt bortglömd, säger landskapsarkitekten Alexander Ståhle som menar att det gröna skulle kunna användas på ett mer kreativt sätt, för att knyta ihop områden och skapa nya rörelsemönster i staden.

Idag tycker han att allt för många grönytor i Stockholms ytterstad mest fungerar som ingenmansland och barriärer.

Men nu är ett annat synsätt på gång. Efter mer än 50 år är det dags att göra upp med grannskapsplaneringen och Generalplan 52. Stockholm diskuteras på ett nytt sätt; det handlar mer om att skapa en dynamisk och integrerad storstadsregion, mindre om att upprätthålla gränser mellan stadsdelar och värna så kallade ekologiska spridningskorridorer.

Länets regionplane- och trafik­kon­tor har gett Alexander Ståhle i uppdrag att hitta nya angreppssätt på ­Storstockholms grönstruktur. Samtidigt arbetar tjänstemännen på Stockholms stadsbyggnadskontor med en ny översiktsplan för Stock­holms stad. I den nya planen, som ska styra stadens utbyggnad, kommer en del heliga kor från 1952 att slaktas. ”Koppla ihop staden” och ”bygg samband” är de nya parollerna.

–För tio år sedan ansåg många att Stockholm var färdigbyggt, och att vi skulle värna imagen av Stockholm som en grön stad, säger Bengt Andrén, planchef för ytterstaden på Stockholms stadsbyggnadskontor.

Han konstaterar att det nu blåser helt andra vindar. De senaste åren har präglats av en urban längtan och en intensiv stadsbyggnadsdebatt. Dessutom har Stockholms politiker beslutat att Stockholms stad ska växa med minst 150000 invånare till år 2030.

Det nya bostadsbyggandet kommer framför allt att ske utanför tullarna. I ytterstaden planeras tiotusentals nya bostäder, samtidigt som förorternas segregation framstår som ett av de stora samhällsproblemen. Nu räcker det inte längre att hålla fast vid grannskapstänkandet och förtäta i befintlig folkhemsstruktur.

–Det handlar om att hitta en ny typ av strategi för att bygga staden, säger Bengt Andrén.

Exempel på den nya stadsbyggnadsstrategin finns redan i planeringen av områden som Gubbängsfältet och Årstafältet i södra Stockholm. I båda fallen handlar det om klassiska exempel på stadsdelsskiljande grönska, som ska få en ny roll i staden.

Årstafältet är ett vindpinat grönområde inte långt från innerstaden. Runt fältet ligger bostadsområden med olika status. På Årstafältet finns bland annat kolonilotter och en rugbyplan, men till stor del ligger fältet i träda. Trots att detta är Söderorts största grönområde, cirka 50 hektar stort, så är det inte särskilt välbesökt.

Nu ska Årstafältet, efter en intensiv debatt, omvandlas. Stockholm politiker har beslutat att det ska bli en ny stadsdel på fältet, med både bostadsbebyggelse och en urban stadspark. Tanken är att det nya Årstafältet ska knyta ihop Enskede, Årsta och Östberga. Det ska bli lättare att röra sig mellan stadsdelarna, och förhoppningen är att den nya stadsparken ska bli en magnet både för dem som bor i miljonprogramslimporna och dem som bor i Enskedes villakvarter.

–Årstafältet har legat som ett passivt mellanrum i staden, säger Alexander Ståhle som menar att både ­Årstafältet och Järvafältet är exempel på outvecklade grönytor. De skulle kunna göras både ekologiskt rikare och intressantare som mötesplatser och rekreationsytor.

Men det är naturligtvis inte okontroversiellt att tänka nytt kring stadens gröna fläckar. Många betraktar alla gräsplättar och skogsbackar som skyddsvärda gröna lungor i en hetsig storstadsmiljö. Om det gröna ska användas för att knyta ihop områden av olika status kan det dessutom bli extra komplicerat.

Det smala fältet mellan Bromsten och Rinkeby har förblivit obebyggt. För några år sedan uppfördes några ljusa trävillor i kanten av den stadsdels­skiljande grönskan, och Bromstens villabebyggelse kröp några meter närmare Rinkeby. Men då började gamla bromstensbor muttra om att detta var första steget mot att helt bygga samman områdena. Och miljöförvaltningen varnade för att det inte skulle bli möjligt att anlägga ett framtida våtmarksområde på platsen, om stråket bebyggdes.

Det blev bara nio villor längs stråket. Det hette att markförhållandena var för dåliga, och kanske var det just så. Och kanske var den stadsdelsskiljande grönskan just här en viktig rekreationsyta, som måste lämnas orörd.

I ett gathörn i Rinkeby står Jamila Saliba och hennes make Jacko Ibrahim omgivna av släkten. De tittar ner mot grönstråket och Bromstens färgglada villor, som ligger så nära men ändå så långt borta.

–Nej, jag har inte kontakt med någon där, säger Jamila Saliba och slår ut med händerna.

–Där borta bor svenskarna, fortsätter hennes man och tillägger att han inte vill något hellre än att träffa infödda svenskar.

Men han vet inte hur det ska gå till. I Rinkeby finns ju bara invandrare. Och han ser ingen koppling till Bromsten, det finns inget som för människor från de två områdena samman, inga naturliga mötesplatser.

–Ska vi sitta där nere på gräset och fika tillsammans, menar du?, säger en ung man lite spefullt.

Jamila Saliba måste skynda sig iväg till jobbet som fritidsledare. Men innan hon hoppar in i bilen säger hon att segregationen bara tilltagit under de tolv år hon bott i Rinkeby. Människor här har allt mindre kontakt med infödda svenskar.

De som flyttar till Rinkeby blir allt mer isolerade, säger hon. Och så kan det inte fortsätta.

–Hur kommer det att bli om de som kommer hit inte har någon kontakt med svenskar? Det kommer att bli katastrof för Sverige.

82

personer per hektar. Så tätbefolkad är Stockholms innerstad.