Babusjka - kära mormor
Regi: Lidia Bobrova
Medverkande: Nina Sjubina, Anna Ovsiannikova, Vladimir Kulakov, Olga Onisjenko m.fl.
1 tim 37 min. från 11 år.

5Med den första tagningen i en film är det ofta som med den första meningen i en roman: den är obarmhärtigt avslöjande, man ser omedelbart om det som följer kommer att bli bra eller dåligt.
Just så är det i ryskan Lidia Bobrovas film ”Babusjka - kära mormor”. Efter en lång, obruten kamerarörelse i några trånga rum i ett hus på landet där några barn stojar vilt, en ung kvinna försöker läsa till ett examensprov och en gammal kvinna till sist griper in och hutar åt barnen förstår man det: vi står inför något mycket, mycket bra. Ett speciellt ljus faller in i rummen, atmosfären är påtaglig och samtidigt ogripbar. Det är inte en fråga om filmteknik, utan om känsla. För det är med filmspråk som med poesi: bär det så bär det, man vet när det gör det fast inte alltid varför.
Lidia Bobrovas film bär under sina nittio minuter långt, så långt att man helt
och hållet inser varför filmkonsten är jämförbar med den mest komplicerade romanfiktion. I förhöjda, glödande färger, en enkelhet blandad med ett mönstrat, ryskt och folkligt överdåd - som en del rysk stillbildsfotografi sedan en tid - möter vi i en vindlande berättelse en rysk familj. I centrum står en gammal kvinna, Tosia, ”mormor”. Ingen vill ta hand om henne när en dotter blivit sjuk och en svärson hittat en ny kvinna. Hon forslas till olika släktingar, grymt, ibland komiskt, ofta hjärtskärande. Det är känslosamt men aldrig sentimentalt.

Det utspelar sig ”någonstans” på ryska landsbygden. Moskva och Tjetjenienkriget tycks lika nära. I familjen finns Tosias syster Anna med en försupen son och en framgångsrik dotter, politisk tv-reporter i Moskva. Här finns Tosias barn och barnbarn. Filmen rör sig på två tidsplan; i några tillbakablickar, bland annat den vackra inledningstagningen, är de ett eller ett par decennier yngre, med livet framför sig. I nutiden har livets framfart gjort dem fega och
självömkande, själviska och känslolösa. Det är den äldsta generationen, Tosia och Anna, som behåller värdigheten, trots att deras kroppar alltmer sviker dem. Och det är överlag om kvinnorna som filmen handlar; de bär vardagen, familjen, minnena, och ett slags självklar godhet.
Som ringar på vattnet öpnar sig de olika familjemedlemmarnas öden, bakåt i tiden, utåt i geografin. De har upplevt andra världskriget, belägringen av Stalingrad, kolchoslivet, invasionen av Afghanistan, Sovjetunionens fall, kriget i Tjetjenien.

Berättelsen blir ett tvärsnitt genom rysk nutidshistoria, men det representativa känns aldrig konstruerat utan helt och hållet äkta. Och det får sitt liv genom sina utvikningar, som byfesten hos Anna där diverse människor med ovanliga förmågor uppträder, som steppdansören eller den fenomenale sågvirtuosen. Det de här människorna kan är lika onödigt i nyttopespektivet som den långa scenen är för handligen. Lidia Bobrova visar att filmkonsten liksom människan lever av det oväntade och
vackra: ett landskap i skymning, en mönstrad tapet, en melodi spelad på såg.