Ständigt denne Sherlock Holmes! Han är inte bara världens förmodligen mest kände litterära figur, utan dessutom, vad som måste betraktas som ett kulturfenomen, spritt över hela världen, inbegreppet av den snillrike, ja, genialiske detektiven, den ende konsulterande privatdetektiven som han själv säger.

Nästan alla har honom på näthinnan: vi ser honom framför oss, klädd i rutig tweed, gärna med en slängkappa i samma material, med ett förstoringsglas i handen och en ”deerstalker”, jaktmössan med två skärmar, på huvudet. Det är en bild som reproducerats i det oändliga. Fast bilden är inte helt korrekt. Den berömda mössan förekommer bara på några illustrationer, mest känd är den där Holmes och hans trogne hävdatecknare Watson sitter på tåget, på väg ut på landet för att lösa fallet med ”Silverbläsen”, tecknad av den främste bland många illustratörer, Sidney Paget (som enligt hans vän Doyle förskönade Holmes).

I texterna nämns denna huvudbonad aldrig, bortsett från att mössan möjligen antyds, inte mer. Det kan vara den. Men, observera, den är helt och hållet avsedd för lantligt bruk (”the country”). Holmes och Watson är gentlemen. Till vardags i London bär de en ”bowler hat”, ett plommonstop, och när de går på restaurang eller på operan för att lyssna på Wagner, bär de en ”top hat”, alltså hög hatt. Så det är märkligt hur en mytisk bild bitit sig fast (och glöm inte snuggan, vilket i allmänhet inte var den sorts pipa som Holmes rökte i). Och ”elementärt, min käre Watson”, säger han aldrig.

Ännu märkligare är det nog att något som Sir Arthur Conan Doyle skrev med vad som måste betecknas ”vänster hand” för att tjäna pengar, till den milda grad lever i människors föreställningsvärld. Vi världsomspännande sherlockianer är antagligen ett släkte av kufar, eller nördar som det skall heta numera. Jag var nörd redan som barn och älskade ”mysfaktorn” i berättelserna. Jag minns ännu känslan av att komma hem från skolan och rosta bröd på ett primitivt galler (men det blev frasigare än med elektrisk brödrost), koka te och sedan placera mig själv och den tjocka katten Rasmus I i sängen och läsa om Holmes och Watson, medan oktoberregnet trummade mot fönstret. Precis som på deras hemadress, Baker Street 221 B, ett påhittat nummer på den i verkligheten existerande Baker Street. Numera finns det faktiskt, smarta turistmyndigheter klämde till sist in adressen, eftersom tusenden av besökare vallfärdade dit. Genom åren har Holmes och Watson dessutom fått mängder av post, ty lika många tusenden är det som tror att de har levt, eller till och med lever. Sherlockianer i gemen erkänner inte att Holmes skulle vara död, eftersom det aldrig i ”kanon”, de femtiosex novellerna och fyra kortromanerna nämns att han faktiskt dött.

Förnuftiga människor torde invända att han i så fall skulle ha rätt många år på nacken, född den 6 januari 1854. Hur vet man det? Det står ingenstans när han föddes, föga är känt om hans tidiga bakgrund och familjeförhållanden (bortsett från att han har en ännu mer genialisk bror, Mycroft). Den 6 januari är emellertid trettondagsafton, men eftersom Holmes två gånger citerar Shakespeares pjäs med det namnet, så anas ugglor i mossen, och då han i ”Hans sista bragd”, som utspelar sig vid första världskrigets utbrott i augusti 1914 (det märkliga är att denna novell är den sista i den inre kronologin, men inte den som sist utgavs), beskrivs som en man i sextioårsåldern, blev det bland de sherlockianska ”forskarna” 1854. Och då skall man komma ihåg att han bara är utklädd till en man i sextioårsåldern! Sådant lägger inte hämsko på en äkta Holmesnörd.

En gång dör han dock. Det är i novellen ”Det sista problemet”, där Holmes under en brottningsmatch med ärkefienden, ”brottets Napoleon”, som han uttrycker det, professor Moriarty, faller ned i Reichenbachfallen i Schweiz. När jag kom till den berättelsen i barndomen började jag att gråta hejdlöst redan vid inledningsraderna: ”Det är med tungt hjärta jag fattar pennan för att för sista gången ge en skildring av de enastående gåvor som utmärkte min vän mr Sherlock Holmes”. Etter värre blev tårflödet när jag kom till slutraderna: ”… en person som jag alltid skall betrakta som den bäste och klokaste man som jag någonsin känt.” Jag blev som bedövad av sorg. Fast det finns alltid tröst.

Efter en tid fick jag av min pappa ”Sherlock Holmes äventyr III”. Och ser man! I ”Det tomma huset” återupplivar Conan Doyle Holmes, som mirakulöst överlevt och sedan begivit sig på en smärre världsturné för att nu återvända till London och skrämma slag på den arme Watson. Holmes har varit tvungen att hålla sig dold, eftersom Moriartys hejdukar i brottssyndikatet var vid god vigör. I synnerhet den ondskefulle överste Moran som nu Holmes och Watson beger sig på jakt efter. Kompanjonskapet mellan de båda hade fortsatt, trots vissa avbrott, även om Watson i ”De fyras tecken” får sig en brud och lämnar hyresvärdinnan mrs Hudsons underbart trevna ungkarlslya. Nu har dock hustrun avlidit (då och då hade Mary Watson, snäll som hon var, tyckt att maken och Holmes skulle kompanjera igen, när hon reste bort, ack! se fruntimmer), vilket noteras nästan i förbigående (i en ”Skandal i Böhmen” inleds novellen med att Watson, buh!, säger att jag, på grund av, eller tack vare, min äktenskapslycka inte sett min vän på så länge, och av en slump råkar passera förbi Baker Street…) .

Nej, fruntimmer hör inte riktigt hemma i berättelserna. För Holmes är emotionella engagemang, vilket han noga påpekar, inte bra för det knivskarpa intellektet. Ett undantag när det gäller hans kvinnosyn, eller brist på sådan, utgörs av Irene Adler, men det är för att hon fantastiskt nog överlistar honom i ”En skandal i Böhmen” (där det nämns en ”kungen av Skandinavien”).

Varför då denna uppståndelse av en gestalt som Conan Doyle var grundligt trött på, trots de enorma publika och så småningom kommersiella framgångarna? Doyle ville bli ihågkommen för sina vidlyftiga och oläsbara spiritistiska verk (läkaren Doyle ansåg att spiritismen var en vetenskap, medan Holmes paradoxalt nog föraktade all vidskepelse), och för sina historiska romaner, mest bekanta de uppsluppna om ”Napoleons husar”, den skrävlande brigadgeneralen Gerard (de finns inlästa på cd av Hans Alfredson). De är inte särskilt lästa i dag, medan ”En förlorad värld” så småningom blev en förlaga till en rad filmer, mest bekant ”Jurassic Park” med sitt besök i dinosauriernas förlorade värld. Dessa romaner, liksom Holmeshistorierna, publicerades i min barndom i Bonniers ”De odödliga ungdomsböckerna”. Det är märkligt att konstatera, att så mycken vuxenlitteratur blivit ungdomsdito. Se bara på till exempel Jules Verne.

Det fanns antagligen två vägande skäl till att Doyle lät Holmes komma tillbaka. Det ena var ekonomiskt, det var svårt att säga nej till pengarna. Det andra var nog den helt förbluffande läsarreaktionen. Folk formligen rasade på rena kvällstidningsmaneret (tur för Doyle att det inte fanns internet på den tiden). Ilskna insändare fyllde pressen och den arme författaren framställdes som näst intill en mördare. Så Doyle tog upp pennan på nytt. Än idag är vi djupt tacksamma över att det kom mera.

Berättelserna om Sherlock Holmes har sin egen kanon. Men de har samtidigt givit upphov till en smärre industri: oräkneliga filmer och tv-serier, och 2009 kom en långfilm av Guy Ritchie och snart kan vi på svensk tv se BBC:s framgångsrika serie Sherlock, som utspelar sig i samtiden och där Holmes framställs som osympatisk. Detta med att placera de båda vännerna litet hur som helst i tiden, är inget nytt. Basil Rathbones (Holmes) och Nigel Bruces (Watsons) filmer tog sig minst sagt stora friheter med förlagan, bland annat ger man sig ut på nazijakt i andra världskrigets London.

Bäst av alla filmatiseringar, och trognast förlagan, anser jag vara den som Granada Television började producera 1984, med Jeremy Brett som Holmes och David Burke som Watson, även om man med tanke på längden tvingats att dramatisera sådant som bara nämns i förbifarten.

Detta med att förläggahandlingen utanför de viktorianska och edwardianska epokerna är ingenting som uppskattas av sherlockianer. Ty det förstör det som enligt min mening är själva storheterna med berättelserna: det som jag redan betecknat som ”mysfaktorn”. För storheten i kanon ligger egentligen inte i detektivhistorierna, även om de är spännande och vi bländas av Holmes snillrikhet, i lika hög grad som Watson (som enligt de rättrogna också i ”verkligheten” är den som skrivit berättelserna, och inte Conan Doyle) gör det.

Nej, det är stämningsskapandet som är så formidabelt och att vi befinner oss i London (plus utflykter till landet) under en specifik era, fylld förvisso av både storhet och elände, rikedom och fattigdom. Det är i och för sig inget unikt. Numera är det en hel genre inom romanlitteraturen att skriva ”Dickensromaner”, pastischer på viktorianska berättelser.

Men med Holmes och Watson-berättelserna är det någonting alldeles särskilt. Londonatmosfärerna är formidabla (trots att Doyle inte bodde särskilt mycket i London under sitt liv, och dessutom var skotte från Edinburgh). Koldimman vältrar sig, gaslyktorna försöker lysa igenom och man kan höra klappret från Hansom Cabs-hästarnas hovar. Läsaren känner sig egendomligt trygg i skräckens värld. Vi vet att snart skall friden i den trevna ungkarlslyan brytas. Någon ringer på ytterdörrens klocka, mrs Hudson kommer att visa in en besökare som kommer uppför trappan i mer eller mindre exalterat tillstånd. Och så är snart äventyret igång. Det är svårt att riktigt kunna förmedla detta stämningsskapande. Det är skrivet på en enkel och närmast anspråkslös prosa. Doyle skrev för en bred publik, inte minst för en tidskriftspublik och förstod nog att den inte önskade några konstnärliga excesser.

Jag nämnde att Doyle skrev litet med ”vänster hand” (jag är själv vänsterhänt) och man kan ibland undra över något som antingen är slarv eller tankspriddhet. Felen och inkonsekvenserna är oerhört många, det kan gälla allt från motsägelsefulla tidsangivelser till rena misstag. Mest bekant är väl att Watson hänför sina skador från kriget i Afghanistan till två olika ställen, medan Holmes generöst nog bidrar med ett tredje. Vimsigt? Nej, sherlockianer har svar på allt. I en essä publicerad 1934 menade HW Bell att förklaringen låg i Watsons omvittnade blygsamhet. Han hade givetvis blivit sårad både i skuldran och i benet, men ville inte stoltsera med sin tapperhet i fält.

Och så är det givetvis tandemparet Holmes och Watson. Den senare har ibland på film framställts som litet trög och träaktig. Det är han ju inte alls. Han är en intelligent och mycket sympatisk man, det är bara det att vi som läsare skall bländas av Holmes geni. Och bländade blir vi. Holmes slutsatser är kanske inte alltid så snillrika som vi skall förmås att tro, men vi går ofelbart i fällan. Holmes är övermänniskan, dyrkaren av den exakta vetenskapen, något som sannerligen låg i tidens rationalistiska tänkande. Emellertid är han ingen osympatisk ”övermänniska”, tvärtom är han ju egentligen en rätt hygglig prick, vänsäll på ett udda sätt och trofast sin kamrat, även om han ibland är skeptisk till dennes uppteckningar från deras äventyr (fast om han vid ett tillfälle utropar att han inte klarar sig utan sin variant av Boswell, dr Johnsons hävdatecknare, ännu en inkonsekvens). Och nog är han originell alltid, har de mest udda kunskaper, allt givetvis i tjänst hos sitt yrke, om till exempel cigarraska som kan lösa ett helt mordfall. Watson noterar att hans kunskaper om litteratur är ringa, trots att han korrekt kan citera klassisk litteratur (åter en inkonsekvens). Okultiverad, kanske? Nja, han är ju en lysande violinist och kännare av modern musik… Samt missbrukare av både morfin och kokain, något som försvann ur berättelserna när det blev illegalt att nyttja droger. Det hela är snudd på osannolikt, och helt underbart.

Och Sherlock Holmes-industrin rullar på, med filmer, tv-serier, pastischer, berättelser skrivna utifrån fall som bara nämns, parodier, tecknade serieböcker, berättelser gjorda på Holmes omnämnande av sin ”världsturné” (som mötet med Dalai Lama i Lhasa), essäer på skoj och allvar. Holmes dyker upp överallt. I ett nyligen utkommet nummer av Kalle Anka öppnar Kalle detektivbyrå. Gissa vem han klär sig som? Det finns Holmessällskap i varje land, även i vårt. Många av dem är exklusiva, som Baker Street Irregulars. Utan rekommendationer gör du dig icke besvär.

Det lär nog aldrig ta slut. Och till sist är det till Sir Arthur Conan Doyles ursprungliga berättelser man skall vända sig för att få den verkligt sublima njutningen. Det är en njutning för livet. Tyckte både katten och jag. Men tyst, ringde det inte? Vem kan det vara så här sent?