Den 16 november 1990 skriver den ungerske författaren Imre Kertész i sin ”Galärdagbok” (till svenska 2002): ”Varje dag då värld­en inte har störtat samman kan betraktas som ren vinst, i varje fall för mitt arbetes vidkommande (Den engelska flaggan)”.

Nu finns denna lilla bok – Den engelska flaggan – som kom ut i Ungern 1991, tillgänglig för de svenska läsarna, tack vare vår förnämlige översättare Ervin Rosenberg, som för övrigt översatt samtliga Kertész böcker, bortsett från ”Mannen utan öde” (1998).

Det första man kanske tänker på när man läser det inledande citatet är den desillusionerade cynismen, men då missar man komiken. Ofta är Imre Kertész så nattsvart pessimistisk om världen och sakernas tillstånd att han blir rolig, vilket den senast översatta romanen ”Den engelska flaggan” är ett bra exempel på.

I korthet handlar boken om en man som berättar en historia för sina före detta elever, samtidigt som man firar hans födelsedag. Året är 1988 och han ämnar berätta historien om ”Den engelska flaggan”. Men först måste han berätta om sådant som är viktigt för att åhörarna ska förstå betydelsen av hans reaktion inför denna engelska flagga. Man får veta att han var journalist på en tidning 1948, som helt ung man, alltså samma år som Stalin på allvar kopplade greppet om Ungern och etablerade sitt styre där. I romanen benämns perioden, som alltså just inletts, som ”katastrofen”. Av en slump upptäcker den unge mannen Rickard Wagners ”Valkyrian”, men framför allt upptäcker han den plats – Operan i Budapest – där han så småningom kommer att inse att han upplevt något som kan kallas ”privatliv”, alltså under denna de pågående katastrofernas tid. Det finns också ett badhus i Budapest där han kan känna sig privat, alltså i denna den officiella lögnens, förvanskningens och självförnekandets tid.

I ett av Sovjetsystemet ockuperat Ungern var individen utsuddad eller ointressant, av det skälet var sammanträdena på tidningens redaktion ”dödstråkiga”. Sakta men säkert framträder en bild av en ung man i stort behov av att finna något som kan få honom att känna sig som en människa, en individ. På tidningsredaktionen förvandlas han i de andras ögon från lovande talang till talanglös, av orsaker som inte riktigt utreds. Han blir fabriksarbetare och börjar sedan ägna sig åt planlösa studier, upptäcker Thomas Mann. Han träffar sin blivande hustru, flyttar ihop med henne i ett hyresrum i andra hand, hyresvärdinnan är en före detta ormslukerska; en rolig och möjligen ovidkommande detalj. Till sist – och nu närmar vi oss ”Den engelska flaggan” – börjar han studera italienska på ett institut, från vars fönster han kan studera de viktiga händelserna 1956. Jag tror inte att orden Sovjetsystem eller Ungernrevolt alls förekommer i boken, ändå förstår vi efter läsningen den fulla innebörden av just de orden.

Sättet att berätta historien är typiskt Imre Kertész. Stilen är knölig och vindlande, han kan säga något i en bisats som han några bisatser senare tar tillbaka. ”Den engelska flaggan” – jag vill inte punktera läsningen genom att avslöja vad historien, som han berättar för sina före detta elever, egentligen utmynnar i – påminner mycket om ”Kaddish för ett ofött barn” (till svenska 1996) med sitt intellektuella resonerande och reflekterande. Få författare, om ens någon, kan ge ut en roman som egentligen bara är en enda lång monolog, där gestaltningen är satt på undantag, och ändå vara så oavbrutet fascinerande, omskakande, humoristisk och gripande.

Det går inte att läsa en bok av Imre Kertész utan att känna sig, åtminstone momentant, en smula klokare, en smula mer insiktsfull. Effektivt mal han ner alla våra färdigformulerade – och slött godtagna – satser om tillvaron till grus och aska. Den värld han skildrar lämnar allt övrigt att önska, men som han skildrar den.