Den flerfaldigt prisbelönta kamerunskan Léonora Miano, bosatt i Frankrike sedan många år, tillhör en ny generation franskspråkiga afrikanska författare som lever i skärningspunkten mellan olika språk och kulturer i självvald exil. Hennes kritikerrosade, starka debutroman ”L‘intérieur de la nuit” (2005) har redan översatts till ett flertal språk. Glädjande nog föreligger den nu i svensk översättning under titeln Nattens inre.
Med skarpsinne och fingertoppskänsla för det mänskliga beteendet utforskar Miano ondskans gestaltning i Mboasu, ett fiktivt centralafrikanskt land härjat av inbördeskrig. Huvudpersonen Ayané är en ung kvinna som efter flera års studier i Frankrike återvänder till sin hemby Eku för att återse sin döende mor. För att kunna försörja sina familjer har de flesta män i byn gett sig av till huvudstaden, vilket gör att kvinnorna här intar en särställning. Den hårda tillvaron i denna isolerade by är dock förstelnad i uråldriga livsmönster, och kvinnorna lär sina döttrar att leva som de själva alltid gjort.
Att fly inför livets prövningar, hur grymma och obarmhärtiga de än är, tjänar aldrig något till. Byborna tror blint att allt på jorden, ondskan inberäknad, skickas till dem av guden Nyambey Skaparen. När de en dag får order av en rebellgrupp att inte lämna byn, blir de därför helt handlingsförlamade och visar inte ens en tillstymmelse till olydnad. Ett par veckor senare visar sig rebellgruppen, vilket blir inledningen till en nattsvart mardröm för byborna. Gruppen Förändringens Styrkor leds av Isilo, en iskall, våldsam ung man som tidigare studerat historia vid universitet. I ett svulstigt tal som förefaller obegripligt för byborna, förklarar Isilo att hans mål är att återupprätta Afrikas forna glansdagar, att återgå till dess mytiska rötter. Enligt honom har den afrikanska identiteten stympats av kolonisatören, men han säger sig vilja hjälpa dem att bygga upp en ny identitet. För att uppnå sina påstådda mål kommer han och hans medhjälpare att tvinga byborna att delta i ett fasansfullt övergrepp, som lämnar outplånliga spår i bybornas liv.
Visserligen är handlingen i ”Nattens inre” förlagd till den afrikanska kontinenten, men romanen väcker brännande allmängiltiga frågeställningar. Hur långt är man beredd att gå för att försvara sitt eget liv? Är människan en potentiell brottsling? Vilka mekanismer styr vår individuella och kollektiva självuppfattning i relationen till den andre?
Frågor som berör självinsikt, skuld och ansvar, både på det individuella och på det kollektiva planet, drivs till sin spets i romanen. Medan rebelledaren Isilo lägger hela skuldbördan för Afrikas fattigdom och misär på den forne kolonisatören, pekar en annan romangestalt på nödvändigheten av att afrikanerna axlar sin del av ansvaret vad gäller den egna historien: ”Det är dags att erkänna att vi själva har bidragit till att vi nu förblöder… Om vi inte kan se mörkret i vårt förflutna, hur ska vi då kunna befria oss från det mörker som ännu omger och förkväver oss? I dag går våra söner ut i krig. I dag berövas de återigen kärlek och ljus, denna gång utan att behöva korsa havet.”
Léonora Mianos gripande roman talar till läsaren med stor beröringskraft. I den svenska översättningen har ”Nattens inre” fått en vacker språkdräkt genom översättaren Marianne Tufvessons försorg. Hon har lyckats fånga romanens metaforiska laddning och dess språkliga nyansrikedom på ett levande sätt.
Dessvärre förekommer i sällsynta fall diskutabla formuleringar, exempelvis ”Att resa i geografin kan ibland vara detsamma som att resa i tiden”, där ”geografin” (på franska espace) används i meningen ”rum”. Dessutom kan det vara lite förvirrande för läsaren när det franska ordet ennéade översätts ömsom med ”ennead” (”du skulle ge mig två enneader av dina söner”), ömsom med ”nio” (”han planerade att föra bort nio av hennes flickor”). En förklaring av ordets innebörd i en fotnot hade underlättat läsningen.
Som helhet betraktad är dock den svenska översättningen en värdig motsvarighet till originaltexten.
