Theo Angelopoulos är en man som tar sitt arbete, sina filmer och sig själv på Allvar. Som i Cannes 1995 när ”Odysseus blick” belönades med Grand Prix du Jury och han höll följande ”tal”:
- Om detta är allt ni har att ge mig så har jag inget att säga.
Varpå han lämnade scenen.
Grand Prix du Jury är nämligen andra pris i Cannes. Förstapriset, Guldpalmen, gick till en annan film (i detta fall Emir Kusturicas ”Underground”) och Angelopoulos kräver alltid etthundra procent. Han hade faktiskt något att säga efter prisceremonien:
- Detta är skandal.
Tre år senare kom han trots allt tillbaka till Cannes. ”Evigheten och en dag” hette filmen och vann 1998 års Guldpalm. Angelopoulos tog nådigt emot den (det årets andraprisvinnare, Roberto Benigni, var så glad över sitt Grand Prix att han pussade fötterna på juryordföranden Martin Scorsese. Folk är olika.).

Skrönorna om Angelopoulos är många. Särskilt handlar de om hur han och hans besättning sitter och väntar in rätt sorts grådaskiga dis. Det kan ta månader men
det får det så gärna. Konsten framför allt. Därför brukar premiärdatum på hans kommande film alltid tas med en nypa salt. ”Låt oss hoppas på dåligt väder”, säger en del. ”Låt oss hoppas på fint väder”, säger andra.
Han är nämligen inte gränslöst populär i Grekland. Att han får stora miljonbelopp för sina projekt retar gallfeber på många, att han också överskuggar de flesta andra talanger i hemlandet är en annan stötesten. Att hans bild av Grekland ska bli den rådande är inte heller omtyckt. ”Vår andes dalahäst mot världen”, sa Bo Widerberg en gång om Ingmar Bergman.
Angelopoulos är sannerligen sitt lands Akropolistempel mot världen. ”Arrogant och full av sig själv. Vi hatar honom alla”, sa en trött kritiker när senaste filmen ”Trilogia I: To Livadi pou dakryzei” (ung. ”Trilogi I: Den gråtande ängen”) hade premiär i Berlin i februari. Samme kritiker fick medhåll av några landsmän som stapplade ut efter den tre timmar långa föreställningen, gnuggande sina ömma bakdelar. ”Han är en festivaluppfinning”, sa
en av dem och syftade på den lilla ”elit” av regissörer som alltid bjuds in till de prestigefyllda filmfestivalerna men som knappast alls ses av den betalande publiken. Dessa grekiska kritiker verkar faktiskt vara långt stoltare över Theo Kojaks internationella succé än de är över Theo Angelopoulos.

Som namnet antyder är ”Trilogia I” del ett i en trilogi om Greklands historia under 1900-talet, ett maratonepos i sann bemärkelse som i sin helhet kan komma att ta cirka nio timmar att visa. Formen liknar den grekiska tragedins: ”De sju mot Thebe” och ”Den fjättrade Prometheus” av Aiskylos och ”Kung Oidipus” och ”Antigone” av Sofokles anges som starka influenser. Ett antal storslagna vinjetter anger skeendena och på så sätt tas åskådaren genom 30 års grekisk historia i ”Trilogia I”.
Det börjar 1919 med att en grupp grekiska flyktingar anländer till fäderneslandet efter att hals över huvud ha tvingats fly från Odessa som just har intagits av Röda Armén. Bland dem är två barn, Eleni och Alexis, vars historia
blir det moderna Greklands. Den föräldralösa Eleni tas om hand av Alexis familj och genom åren skapar de två starka band sinsemellan, kärlek inräknad. Men Grekland har svåra år att möta och paret får genomgå hårda prövningar men också stärkas och utveckla sin kärlek till varandra och till hemlandet. 1949 slutar denna första installation. Del II och III kommer att skildra det resterande seklet.

Långt ifrån alla var så kritiska som sagda greker vid sagda Berlinpremiär. Angelopoulos har många beundrare världen över och för dem med ”rätt” blick (och ett gott sitzfleisch) är ”Trilogia I” pur Angelopoulos; en sublim upplevelse, full av poetisk dynamik, politisk subtilitet och praktfulla tablåer, för att inte tala om de flottaste kameraåkningarna på denna sidan Max Ophüls. Återigen har Angelopoulos fått allt som hans inre blick har fixerat och krävt. Till etthundra procent.
Detsamma kan man knappast säga om den miljö som han har valt att göra intervjuer i, lobbybaren i Hotel Marriott Berlin vid Potsdamer
Platz. Muzaken flödar och bartendern varken vill eller kan dra ner på Kenny G:s lismande sopransax. En högljudd grupp amerikanska handdatorrepresentanter har ockuperat nästan hela resten av lobbyn. Ute i receptionen anländer samtidigt en pianist, vilken sätter sig vid en jätteflygel och börjar banka fram evergreens på Liberace-vis.
Mitt i kakofonin sitter Theo Angelopoulos, 68 år och icke engelskkunnig, i sin soffa tillsammans med sin tolk för att tala om sitt øuvre (för inte är det ju blott film). Han talar mycket lågt. Tolken, en livlig kvinna med hög röst, återger sedan mästarens viskningar, inte helt olikt oraklet i Delfi fast med ombytta kön.

Men Angelopoulos är (till skillnad från sina filmer) klar och kortfattad och vill gärna förklara sin vision samt hur han lyckas med att få göra de filmer han gör.
Just den frågan har till och med han själv lite svårt att förstå.
- Jag vet faktiskt inte hur jag kommer undan med att göra mina filmer men så är det i alla fall. Jag arbetar alltid med samma
människor, vi är efterhand ett sammansvetsat team, intresserade av vad som händer personligen snarare än professionellt. Då och då ansluter sig någon ny och efter en tids initiering så blir de ett med oss andra. Detta gör att filmer som mina fortsätter att bli gjorda och faktiskt inte är alltför dyra att göra. Denna films budget är ganska liten i förhållande till vad vi faktiskt har lyckats åstadkomma. Vi är en enhet, utan stämpelklockor, lördagar, söndagar eller dagar eller nätter. Vi kan arbeta varje timma, alla timmar eller så kan vi sitta i en vecka och vänta på vädret.
Han berättar om Grigoris Samiotis, som har varit med i 35 år och som Angelopoulos har känt sedan skoltiden. Det är han som är experten på de eftertänksamma, graciösa kameraåkningarna.
- Grigoris är en knubbig liten operatör med en dansares elegans - han arbetar som om han rörde vid en kvinna. Hans rytm är ofelbar. När vi har avslutat en tagning så vänder jag mig mot honom: så skakar han på huvudet. Eller så nickar han. Och då vet jag
precis hur det har gått.

Budgeten på ”Trilogia I” uppgick till 5,5 miljoner euro, den högsta i grekisk filmhistoria. Förhandsrapporterna om inspelningen berättar om scenarion som nästan överträffar fiktionen: hur Angelopoulos från grunden lät bygga upp två byar (varav en översvämmades) och en sjö. Hur inspelningen måste skjutas upp i månader - på grund av att vädret var för vackert. Detta eviga dis.
Erland Josephson, som var med i ”Odysseus blick”, har berättat om veckor av väntan och även antytt att det blev rejält tråkigt att bara sitta där. Veckorna har ibland, som i ”Trilogia I”, blivit till månader. Angelopoulos ler - han vet om att hans passion för rätt sorts väder är en välpublicerad aspekt av hans metier (för inte är det ju blott ett arbete).
- Vädret, ja. Det är likadant nästan varje gång. Men det är ett visuellt val från min sida - jag kräver gråvitt. Både för mitt yttre och mitt inre landskap. Och det går bara att få fram på autentisk väg.

Några artificiella metoder vill han alltså inte
höra talas om. Man ska kunna röra och lukta på materialet, det är Angelopoulos grundregel.
- För det är ju också ett sätt att göra film på, eller hur? Det får man inte glömma, trots att många har gjort det idag.
Nu väntar resten av historien, till vilken manus och inspelningsplatser redan är klara.
- Vi ska bara få till schemat och hitta skådespelarna. Så det kommer inte att dröja så länge tills nästa gång. Jag är beredd. Alltid. Egentligen skulle jag helst vilja filma varenda dag av mitt liv.

”Trilogia I” har svensk premiär under 2005. Vissa rykten säger hösten, andra våren.