Grammis har de senaste åren brottats med en allvarlig identitetskris. Från att ha haft patent på det svenska musikpremierandet blev man under 00-talet omkörd av en rad andra musikgalor.

Efter att ha försökt experimentera sig ur fyrtioårskrisen med TV4-folklighet, Adam & Gry och galor dit allmänheten kan lösa biljett bestämde man sig i år för att gå tillbaka till sina branschfestande rötter. Årets prisutdelning sändes endast på nätet eftersom man, enligt arrangerande Ifpi, var ute efter att ge galan en mer ”intim och exklusiv känsla”.

Så vidare exklusiv känns dock inte Grammis. Kanske för att ett pris tappar sin exklusivitet när man inte kan bestämma sig för vems röst man vill föra. När den handplockade juryns val ska slås ihop med resultatet av ett fritt-fram-röstande – många är de skivbolagsanställda och förenade fans som tryckt på rösta-knappen – blir resultatet allt lättviktigare.

I kategorin Årets artist (det som förut var det mer logiska Årets grupp) blev det en dragkamp mellan Winnerbäck-anhängarna och Kent-publiken. Amanda Jenssen, Mando Diao och Thåström hade små chanser när engagemanget hos Sveriges två starkaste fanläger sattes på prov.

Det blev slutligen Winnerbäck som kammade hem priset, precis som han gjorde med vinsten i Årets manliga artist. Här hade det dock varit roligare att belöna Markus Krunegård som på kort solotid lyckats bygga en fin karriär.

Jeanette Lindström vann pris för Årets jazz i en kategori där Lisa Ekdahl och orgelproggiga Trummor & Orgel – på grund av sin ojazziga musik – inte borde ha varit listade. Inte heller var det rätt logik att Olle Adolphson nominerades till Årets folkmusik/visa (där Sofia Karlsson vann) för en samlingsskiva som slutar vid hans död 2004. Mindre förvånande var att göteborgstrion Fibes, Oh Fibes! kammade hem segern för Årets pop. Skivan 1987 är förvisso en snyggt slick popskiva men nog hade El Perro Del Mars Love is not pop en skarpare popblick.

Att Sveriges mesta arenaband Kent tog hem segern i Årets rock var rättvist och föga förvånande. Att årets hårdrock kammades hem av Mustasch kommer säkert att uppröra många nitbältade hårdrockare precis som landets dansmusikvänner kommer att förfäras över att Promoe – ansvarig för förra året sommarplåga Svenne Banan – kan kalla sig för Årets klubb/hiphop.

Kvällens mesta förvåning var att Thåströms Kärlek är för dom lyckades skåpa ut såväl Kents Röd och Winnerbäcks Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen. Resultatet av Grammisgalans makeover var dock som något som brukar dyka upp hos gör om mig-avdelningen i tv:s caféprogram: lite lagom hett sådär. Än har man inte hittat sin nya stil.