Under rubriken Materialutmattning ställer Carolina Falkholt, som även arbetar under sina alias Blue och Grafitta, ut på Göteborgs konstmuseum fram till den 28 augusti. Det är psykedeliska målningar med skulpturala element, vissa på formskurna linoleummattor. Från projektet Graffiti Mariestad som hon ansvarade för sommaren 2010 har Carolina Falkholt tagit med sig arkitektritningar som hittades på plats och på vilka hon och konstnärskollegan Magnus Gustafsson, mer känd som Nug, tecknat och målat. På Art of the streets ska hon måla livegraffiti, delta i ett konstnärssamtal och hålla i en workshop.

Carolina Falkholt har målat graffiti sedan mitten av 90-talet, då hon övergav dressyrsporten voltige för att fördjupa sig i bild och form – under en period i New York, och numera alltid på väggar som hon har tillstånd att måla på. Hon ser konstformen som ett språk och målandet i det offentliga rummet som en dialog med betraktaren.

–Vad händer när du ser en bild och hur upplever du den? Ser du det som jag känner när jag målar, frågar hon retoriskt när jag ringer upp henne i hemstaden Göteborg.

Carolina Falkholt integrerar elektronisk musik i sin konst också. I förrgår kväll målade hon och gatukonstnären Nug live på Way out west, samtidigt som en synt kopplad till en kamera alstrade musik utifrån hur 16 olika fält på duken förändrades.

Att affischkampanjen för Art of the streets censurerades upplevde hon som ett förtryck.

–Min konstform blev förtryckt, och det finns ingen anledning till det. Jag förstår inte vad nolltoleransen går ut på, den känns okreativ. Det vore bättre att man la en del av pengarna som går till klottersanering på konstnärlig verksamhet. Och det är klart att det ska finnas lagliga väggar i alla stadsdelar överallt, så att alla människor som vill kan få måla. Det finns fotbollsplaner överallt men det är verkligen inte alla som vill spela fotboll.

Graffiti Mariestad, där en silo som skulle rivas förvandlades till en gigantisk graffitivägg i kommunal regi, beskriver Carolina Falkholt som ett lyckat projekt som ursprungligen startades för att unga Mariestadsbor skickade namninsamlingar till politikerna och krävde att få en vägg att måla på.

– Det har gjort att fler unga i Mariestad är engagerade, de tyckte att det var ashäftigt att det kom en massa graffitimålare till deras stad bara för att de skickat de där breven. Och nu har hela staden fått ett uppsving, de har fått en tillfällig konsthall och ett samarbete med konsthögskolan Valand. Vi har blivit tillfrågade om vi vill komma dit och göra en tillfällig skatepark med konst. Det är fantastiskt hur det går att kommunicera med världen med graffiti.

Är fler lagliga väggar svaret på konflikten mellan politiker och graffitimålare? Eller kommer en del ändå alltid att vilja måla där man inte får?

– Det är olika från individ till individ. Som graffitimålare vill man uttrycka sig, och alla kanske inte alltid hittar till de här lagliga platserna, för att de inte förstår hur samhället funkar. Men det visar ju på en vilja till förändring. Det handlar ju om att man får syn på platser och väggar som ”vill” bli målade, som konstnär har jag en direktkommunikation med ytan. Nu står jag och tittar på Stena Line-terminalen och känner att jag skulle vilja göra en målning där. Men jag lägger hellre min energi på att måla på en vägg ute i skogen. Det handlar ju inte om att jag vill göra ett våldsamt övergrepp på en plats.