Enter och Xit är graffitimålarna Mats Waaras och Miska Saarikkos ”tags” eller sprejsignatur. För dem är graffiti som vilken annan konstform som helst. Båda började måla i 13-14-årsåldern. Nu tio år senare ställer de ut sina målningar på Galleriet i Mångkulturellt centrum i Fittja, tillsammans med tio andra graffitikonstnärer - som de helst kallar sig. De vill göra graffitin laglig, men trots att de önskar att den etableras som en konstform vittnar båda om en dubbelhet.
- Min pappa är största motståndaren till all graffiti. När jag övertalat honom lägger jag ner. Men helt accepterat kommer det aldrig att bli, säger Mats Waara.

Graffiti är en text eller en målad bild som ofta olovligen appliceras på offentliga platser för att ge uttryck för åsikter och känslor. Graffiti kallas också sprejkonst och började utvecklas av ungdomar i USA på 1970-talet. De flesta målare lämnar efter sig en ”tag”, en sprejsignatur.

En massrörelse växte upp kring graffitin i tunnelbanan, där målet var att bli ”King” över alla tunnelbanelinjer. Man kunde även kalla sig ”King” om man behärskade en viss stil som var unik eller om man var bäst på att få upp sin signatur på så många ytor som möjligt, att ”bomba” med sin ”tag”. Men samhällets syn på graffiti har konstant varit negativ, med några få undantag då några målare tagit sig in i finrummen och ställt ut sina målningar på galleri.
- Jag är inte i den positionen att säga vad som är konst eller ej och vem är det egentligen? Alla konstformer utvecklas ju. Jag har märkt en otrolig skillnad på min stil under de tio år som gått, säger Mats Waara.

- För mig är det ingen skillnad, i stället för en pensel håller jag i en sprejburk. Jag håller mycket på med tredimensionellt och lägger ner väldigt mycket tid på en målning, säger Miska Saarikko.

Han tar försiktigt bort papperet från tavlan som ska hänga i galleriet.
- När jag målar vill jag säga något, det kan vara något om hur jag mår just för stunden, om jag är kär eller inte, eller något jag reagerar på i min omgivning, säger
Mats Waara.

Han har tillägnat sin flickvän en 5 x 2 meter stor tavla. ”Tere liye”, som betyder ”För din skull” på hindi, är målat och skrivet med klassiskt graffitisnitt över tavlan. Och hans ”tag” Enter finns förstås synligt i ett av hörnen.

Till vardags arbetar Mats Waara som kock och Miska Saarikko studerar till programmerare på universitetet. Hittills har ingen av dem åkt fast för sin graffitiverksamhet, men flera gånger har det varit nära. Pennorna de skriver sina ”tags” med är olagliga och blir de avslöjade med en penna i fickan kan de åka fast för förberedelse till skadegörelse.

Oavsett om graffiti är konst eller inte är prislappen dyr. Under 2005 kostade den sammanlagda skadegörelsen på tunnelbanevagnar, bussar och stationer Stockholms läns landsting 115 miljoner kronor. Under 2004 låg notan på 124 miljoner kronor. Johan Hedenfalk, säkerhetschef på SL, Stockholms lokaltrafik, vill inte ens diskutera om graffiti är konst eller inte. För honom är det klotter som ska saneras. Sanering sker dagligen.
- Jag gör ingen skillnad mellan klotter och graffiti. Vi har inga synpunkter på graffiti, jag vill inte ens diskutera om det är konst eller inte. Det kostar en otrolig massa pengar, säger han.

Mats Waara har försökt komma i kontakt med SL för en dialog, men har inte fått något svar. För honom handlar det om att man har olika synsätt. Han kan inte förstå att man till varje pris måste sanera och känna sig tvingad att ta bort graffitin.
- Vagnen fortsätter ju att funka, den rullar ju ändå. Varför inte göra ytorna lite roligare? Har man pengar har man plötsligt tillträde till det offentliga rummet, som reklamen.

Men det är ju en påtvingad konst och som dessutom kan sätta sig på kläderna. Kan det vara rätt?
- Jag vet inte vad jag ska svara på det. Ser jag att någon lämnat en ”tag” på ett säte stryker jag ett finger över och kollar om det är torrt. Sedan undrar jag vem det är och om det är en kille eller tjej. Men klart kan jag förstå dem som får jackan förstörd.
Samtidigt kan Mats Waara inte förstå vad det är för skillnad på graffiti och reklam som hänger i tunnelbanevagnar och på väggarna.
- Reklamen är där utan att jag själv vill titta på den. Den går ju inte att undvika.

Mats Waara berättar att de flesta som målar är killar runt 30 år med bra jobb. Men just nu är det en mycket ung kille som är ”King” i Stockholm.
- Han är bara 16 år men han målar väldigt bra. Han är otroligt utvecklad stilmässigt. Han kan inte vara med på utställningen eftersom han går i skolan, berättar Miska Saarikko.

Graffitiartisten Banksy, en av världens mest kända graffitimålare, har gjort sig känd genom att ta sig in i finrummen runtom i världen, exempelvis Louvren i Paris, Metropolitan museum i New York och British museum i London.

Mest syns han i Storbritannien där han är en kontroversiell konstnärskändis. Detta utan att de flesta vet vem han är. Han odlar nämligen sin myt genom att inte ge egna intervjuer eller låta sig fotograferas. I höstas skrev SvD om honom när han ställde ut sina verk i Stockholm på Allmänna galleriet. Han har också gjort sig känd för att ha målat på den omstridda muren mellan Israel och Palestina, som han själv kallar ”den ultimata semesterdestinationen för graffitimålare”.

Genom sin agent säger Banksy:
- Jag tycker att det finns en spännande möjlighet i att vända världens mest inkräktande och förnedrande byggnad till en av världens längsta gallerier med yttrandefrihet och dålig konst. Och jag hoppas att jag kan hjälpa till med det.

När graffitin blev allt synligare på offentliga platser under 1970-talet polariserades snart åsikterna: konst eller vandalism? Men hittills har inga repressiva motåtgärder, inte heller nolltolerans förmått graffitin att helt försvinna, varken i Sverige eller i utlandet.

Ett sätt att tackla problemet har varit så kallade legala graffitiväggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet - inte med syftet att graffitin ska försvinna, men att skadeverkningarna minskar samtidigt som den konstnärliga aptiten stöds.

Graffitin ingår som en viktig del i hip-hopkulturen, som handlar om att få bort unga från gatan. Det talade ordet är rap, det kroppsliga ordet är breakdance, det musikaliska språket är diskjockeyn och det skrivna ordet är graffitin.

Mats Waara och Miska Saarikko har startat ett eget designföretag med graffitin som grund, namnet är en ordlek med sina ”tags”: Enter2Xit.
- För att komma in måste man komma ut. Vi menar att man måste vara klar över vad man tycker om sin graffiti och var man står om man vill vara med oss eller anlita oss, säger Miska Saarikko.
- Jag tänker inte efter om det är konst eller inte, jag bara målar det som känns rätt just i stunden.

Mats Waara visar en målning han gjort som inte ser ut att höra hemma i utställningen. Mot svart bakgrund står något som med viss fantasi kan liknas vid en stor grön ek. Färgen har spruckit.
- Det är det som är meningen. Jag har jobbat med vanlig sprej som jag använder för graffiti. Så småningom upptäckte jag att färgen sprack i kyla och tänkte att jag ville använda mig av det. Den här
målningen satt jag med i tio minusgrader på balkongen med vantar för att vänta på den här effekten.

På Galleriet i Fittja hänger meterlånga spånskivor med graffiti som ett flertal tavlor med graffitimotiv ska hänga på. En symbolik som visar hur gammal graffiti snabbt målas över i verkligheten. Utanför galleriet.

Du säger att du längtar efter att måla olagligt ibland, vad är det som lockar?
- Det är kul och lite småfult. Det är bättre att måla graffiti än att sitta med en spruta i armen. Men jag kommer inte att göra olaglig graffiti igen, av respekt för min flickvän, säger Mats Waara.

En ny syn på graffiti visas på Mångkulturellt centrum i Fittja gård och pågår till och med 4 maj.