25 januari 2009 skrev Aftonbladet att ”Anna Odell, 35, skrikande och sparkande fördes till psykakuten av polis. Där spändes hon fast och fick lugnande. Men allt var bluff – av en Konstfackstudent”.

Den medie- och folkstorm som brakade lös i samband med detta engagerade politiker, ledarskribenter, jurister och överläkare. Föregångna eller tätt följda av bloggare och andra upphetsade representanter för verklighetens folk i helig allians mot kultureliten.

I februari var det så dags för nästa konstprovokation, lanserad som en kittling på konstmässan Market. Där visade galleristen Andreas Brändström i samarbete med auktionshuset Bukowskis signaturen Nugs examensarbete från Konstfack, en graffitiattack mot en av SL:s t-banevagnar. Bland blaserade mässbesökare upprördes inte många förutom kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Men när chockvågorna med klassiskt populistisk dramaturgi förstärkts bland annat genom en Aftonbladetjournalist som apropå klotter visade upp sitt nedsprayade radhusgarage i bild, ville inläggen på sedermera journalistprisnominerade sajten Newsmill och annorstädes inte ta någon ände.

Vårvinterns konstchocksföljetong agerade åskledare för uppdämd folklig vrede mot kultur. Något som Kd-ledaren Göran Hägglund hade i åtanke när han myntade begreppet ”verklighetens folk” under Almedalsveckan i juni. ”Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt”, formulerade han sig senare i DN (090917).

Och därmed är vi inne på Figurationer, en utställning med norskt måleri som skapade rötmånadsdebatt. Den bestod av visuella pastischer som bildade ett bräckligt konstnärligt underlag för det antimodernistiska ideologibygge som tidskriften Axess och bokförlaget Atlantis försåg utställningen med. Liksom Göran Hägglund tycktes de omedvetna om att föreställande konst utan beröringsskräck med traditionella skönhetsvärden varit något av en huvudfåra inom europeiskt, även svenskt, måleri under hela 00-talet.

Just konståret 2009 förblev dessutom den som törstade efter känslointensiv romantik och andaktsfullhet i konsten sannerligen inte lottlös. Nationalmuseums utställningar med Prerafaeliterna och Caspar David Friedrich presenterade båda fantastiska verk, aldrig förr skådade i Sverige.

Konsthistoriskt orienterat måleri med gammalmästerlig teknik kunde också ses i Moderna museets Salvador Dalí-show, en publiksuccé. Samtidigt ger utställningen en underhållande lektion i hur marknad och kändiskultur kräver och kväver konststjärnor.

På Dalís tid var dessa uteslutande konstnärer, idag är de inte sällan kuratorer. Som sådan gjorde Daniel Birnbaum skapligt ifrån sig i den internationella konstvärldens strålkastarljus på Venedigbiennalen och nu ligger fältet öppet för framtida fina uppdrag. På världens största konstutställning visade Birnbaum bland annat – för att behålla det svenska perspektivet – Jan Håfström och Nathalie Djurberg. Den senare belönad med Silverlejonet för sin installation Experimentet med köttiga jätteblommor av lera…

En konspirationsteoretiker skulle ju kunna få för sig att konstvärlden finner njutning i att utmana verklighetens folk och dess självutnämnda företrädare.