Mannen jag sitter ansikte mot ansikte med vet allt om mig. Han vet var jag har varit, vem jag känner och vad jag tänker. Han vet vad jag gör och när jag gör det, vem jag pratar med och vad jag tänker göra härnäst. Han känner till hur jag mår, mitt jobb, mitt hem, min ekonomi, mina drömmar.

Han är medelålders, har stålbågade glasögon och en vit skjorta med öppen krage. Han ser trevlig ut.

Han är ingen regeringsrepresentant eller polis. Min instinkt säger mig att jag kan lita på denne man som talar så milt och är så full av välformulerat sunt förnuft. Han berättar för mig om min framtid, för den är han också bekant med. Han känner till din framtid också – din och miljarder andra människors.

Han börjar förklara denna framtid. Han vet hur människor kommer att samla kunskap, resa, bota sig, agera politiskt, göra affärer och föra krig. Han ser allt och kan sortera allt rationellt. Och–detta kan jag inte få ur mitt huvud–han vet alltså allt om mig.

Jag vet att jag överdriver. Det är inte så att Eric Schmidt faktiskt vet detta om mig. Inte om mig personligen. Men hans företag samlar in och lagrar en ohygglig mängd data om oss alla, i anonymiserad form. Inget fel i det, så länge inga statliga myndigheter kommer och knackar på Schmidts dörr. Under andra halvåret 2012 hände det över 20000 gånger.

Oftast ger företaget myndigheterna vad de vill ha, åtminstone om de är amerikanska. Och detta kommer bara att bli värre.

Balansen mellan möjligheten att göra gott med denna oändliga ocean av data och den förskräckliga potential för missbruk den rymmer, bekymrar helt klart Eric Schmidt. Och det så mycket att han har skrivit en bok om saken, ”The new digital age: Reshaping the future of people, nations and business”.

Vi träffas på en Google Hangout–alltså Skype med lite extra –som han byggt just för sådana här möten. Han är i New York. Jag är i London och hoppas att han inte ska lägga märke till hur stökigt jag har det på jobbet. Eric Schmidt ser ut som en person som håller skrivbordet rent –eftertänksam, kontrollerad, precis, skärpt.

Det är bara tolv år sedan dator- och managementforskaren Schmidt anställdes som ”barnvakt” åt Larry Page och Sergej Brin, grabbarna som startat Google. Han hade inlett karriären med att skriva program för stordatorer innan han upptäckte att det bodde en entreprenör i honom och att han inte var så tokig på siffror, strategiskt tänkande och att driva saker. Han är nu arbetande styrelseordförande i ett av historiens mäktigaste företag.

Saliga äro töntarna och så vidare. Eric Schmidt påstås idag vara god för drygt 50 miljarder kronor. Men trots att han onekligen besitter en rätt stor bit av jorden förblir han en ovanlig styrelseordförande. De senaste veckorna har han tillbringat mycket tid i Nordkorea. Fysiskt, inte bara i änden av en datakoppling.

För övrigt var det i Irak han fick idén att skriva en bok, efter ett slumpartat möte med sin blivande medförfattare, skribenten och rådgivaren i utrikespolitiska frågor Jared Cohen. Det skedde i början av 2009, en tid då det knappast stod en massa direktörer från Fortunes 500-lista i kö på Bagdads internationella flygplats.

– Det var den första av mina resor av den här sorten för att studera vad som verkligen händer i världen, säger Eric Schmidt.

En av hans viktigaste upptäckter var att folk är sig lika över hela världen.

– Jag har aldrig träffat någon som inte vill ha en tryggare värld, bättre sjukvård, utbildning åt sina barn och fred med grannarna. Jag stöter helt enkelt aldrig på sådana. Det jag finner gång på gång, när jag reser omkring, är att människans huvudsakliga sinnestillstånd är optimism. Så är det överallt. De må ha vettiga regeringar eller inte, men folket är likadana som vi.

Hans utflykter – till många delar av Afrika, Mellanöstern, Burma, Malaysia, Iran – fick med tiden tre syften: Att tjäna pengar åt Google, självklart. Att samla material till boken, som samskrevs på Google Docs under resornas gång. Och ett slags globalt socialt ansvar för ett företag som tror på offentligheten och samtidigt vill hålla aktieägarna på gott humör.

Eric Schmidt vänder på ordningsföljden.

– Google grundades för att sprida information till alla. En sidoeffekt av detta var att vi utvecklade en reklamverksamhet som har skapat jättefina ekonomiska resurser. Det gör det möjligt för oss att bygga servrar, anställa medarbetarna, skapa värde.

– Boken är en artefakt från den gamla världen avsedd att skapa debatt om vad som kommer att hända med planeten när ytterligare fem miljarder människor kopplas upp digitalt. Vilket, tack vare mobil teknologi, händer snabbare än man tror.

Han fortsätter:

– Det diskuteras mycket i hela världen om de två miljarder som redan är uppkopplade. Vi tillbringar hela dagen med att prata om frågor kring e-handel, nystartsföretag, globalisering och så vidare. Vi glömmer att en majoritet av mänskligheten inte är online och att de kommer att bli uppkopplade, de flesta av dem inom fem år.Det kommer att ske mycket snabbt. Det kommer att hända i länder som inte har samma principer som vi har ärvt från det brittiska rättssystemet när det gäller lagar, personlig integritet och sådant. Det kommer att uppstå alla möjliga sorts galenskaper. Ett mänskligt samhälle kan inte förändras så där fort utan att det får både bra och dåliga följder.

Eric Schmidt har allmänt betraktats som en teknikoptimist och han gläder sig fortfarande åt hur kommunikationssamhället revolutionerat medicin, utbildning, jordbruk och produktivitet i hela världen. Men boken uppmärksammar också i hög grad baksidan av det som är på väg att hända–antingen i form av hur förtryckarstater uppför sig eller vad små minoriteter och terrorister gör.

– Vi går mot en strålande framtid. Livskvalitén i den utvecklade delen av världen blir bara högre och högre och högre. Men de här människorna, de kommer att tvingas uppleva tuffa tider när all denna information dyker upp och de inte kan begripa hur de ska reagera.

Det är ett återkommande mantra i allt han talar om. Eric Schmidt spiller inte mycket tid på Kina–Googles första offentliga kris är väl dokumenterad. Det skakade honom att upptäcka att Nordkorea byggt sin alldeles egna version av internet, ett slags nationellt intranät.

Han kritiserar Indien och Ryssland för begränsande lagstiftning kring ansvar för innehållet. Burmas nya presslagar ”liknar Stalins Ryssland”.

Han oroar sig för att regeringen i Mexiko upprättar en personakt för varenda medborgare som ett led i kriget mot narkotikan. Han driver med ledarna i Libyen, Tunisien och Egypten – nuvarande och tidigare – för att de inte förstått öppenheten på internet. Han blir uppiggad av hur mycket information det är möjligt att smuggla med hjälp av pyttesmå minneskort i Sydsudan.

Han är mer eftertänksam när det gäller Europa. En stor del av Googles jurister har haft häcken full de senaste månaderna med att bemästra de politiska och kommersiella strömvirvlarna i Tyskland och Frankrike.

Konflikten började när en fransk nyhetssajt krävde att Google skulle betala för att få visa sajtens artiklar i tjänsten Google News. Frankrikes regering hotade sedan med att beskatta Googles annonsintäkter, för att kompensera medier som blir utan intäkter när användarna tar del av deras nyheter via Google istället.

– Vi har varit indragna i långa diskussioner, via det franska presidentkansliet, med de ledande utgivarna, säger Eric Schmidt med illa dold frustration.

– De har problem med att övergången till digitalt inte går fort nog när det gäller intäkterna. Så till slut, efter mycket givande och tagande med presidenten, kom vi överens om att skapa en digital övergångsfond på 50 eller 60 miljarder euro, tror jag det var, under en femårsperiod. Och de pengarna ska förvaltas av en styrelse som sedan väljer tekniker och nya sätt att se till att digitalt innehåll i Frankrike genererar pengar. Jag tycker att det är en strålande lösning för Frankrike.

Det låter jättebra. Kan vi andra länder få en också?

–Vi kan säkert tala om saken, skrattar han nervöst.

Du kan säga ja, helt enkelt.

Eric Schmidt suckar igen. Han har uppenbarligen sett framför sig hur europeiska regeringar står i en prydlig kö bakom den franska.

Han slingrar sig:

– Jag gillar den här modellen därför att den är… Jag tycker inte om tanken att skriva ut checkar hur som helst till utgivare av den gamla sorten, och det är mycket bra för Google att hjälpa till med deras övergång till en ny affärsmodell. Så det är en fin positionering.

Vi byter ämne. Eric Schmidt vill återvända till framtiden. I hans bok finns avsnitt om hur hemmalivet kommer att förändras, hur din mobil kommer att laga din middag på kvällen medan kylskåpet gör din sons läxor och din smarta gräsklippare byter höftled på din make – saker i den stilen.

Alltsammans från en man som snart tänker erbjuda dig glasögon du kan prata med (”man säger förresten inte så mycket till dem”). En lysande framtid väntar robotarna, visar det sig, men också, det insisterar han på, människorna, så länge vi kan bli mer kreativa. Och det kommer vi att bli.

Men när det gäller de stora grejerna–framtiden för nationalstaten, politik och krig, balkaniseringen av internet–är inte så mycket känt. Eric Schmidt är särskilt upptagen av hur krig miniatyriseras, till exempel möjligheten att det kommer privatägda drönare som fungerar som ett nytt slags hemmatillverkade bomber i luften eller på marken.

– Låt mig förklara det här som ”hur skulle det kännas?”. Du ligger i konflikt med din granne. Hur skulle du känna om denne granne stack iväg och köpte en kommersiell observationsdrönare som han kan skicka iväg från sin bakgård? Den flyger över ditt hus hela dagen. Vad skulle du tycka om det?

– Studerar man miniatyriseringen av drönare så kommer det att sättas begränsningar kring dem. Jag kan komma med värre exempel, men du fattar vad jag menar. Det är således troligt att robottekniken blir en betydelsefull del av nationalstatens krigföring. Jag tänker inte ha några åsikter om huruvida det borde få finnas arméer, men jag ser gärna att förmågan att kriga inte sprids och demokratiseras till varenda enskild person. Det måste regleras. Det är en sak att det görs av regeringar, som har något slags legitimitet i vad de gör, men att låta andra människor hålla på… det kommer inte att ske.

Jag antyder att frågan om vad man gör åt dåliga saker som inte kan av-uppfinnas är relevant för Google själv. Eric Schmidt reagerar mot att jag använder ordet ”Frankenstein”.

– Google är inte en hop ingenjörer som kastar ur sig en massa grejer, säger han ganska kort i tonen.

– Ett klassiskt exempel är att ett team byggde ett verktyg som känner igen ansikten. Det var verkligen riktigt bra. Vi stoppade den produkten av två skäl. Den ena var att det visade sig vara olagligt i Europa och det andra var att det inte var en bra produkt att lansera i USA. Så vi gjorde det inte.

Vad var hindret i USA?

– Vårt omdöme. Jag fattade beslutet. Jag var bokstavligen närvarande i rummet. Ansiktsidentifiering utan övervakning kan användas i väldigt elakartade syften, till exempel för stalkning. Det är helt enkelt så att vi som bolag inte vill vara delaktiga i det där. Det finns omständigheter där ansiktsidentifiering kan användas, men det måste vara inom omsorgsfullt definierade gränser. Om man till exempel tittar på Facebook så har de den här grejen med taggning, vilket i grund och botten är ansiktsidentifiering, och de gick igenom en jättelik utvecklingscykel då de gjorde den för aggressiv. Folk blev som tokiga och sedan var de tvungna att backa. Så vi är superkänsliga inför alla dessa frågor om personlig integritet, säger Eric Schmidt.

Han varnar för faran att kombinera trafikkameror av den typ man har i London med denna teknik.

– Man kan tänka sig hur en vidrig och aggressiv autokrat säger att ”vi måste hålla folket under kontroll” och har man väl de här grejerna på plats är det svårt att stänga av dem. Det är det verkligen.

Eric Schmidts research inför boken ledde honom till ett samtal med Wikileaks grundare Julian Assange. Han slogs av ett viktigt argument som Assange förde fram: att systematisk ondska måste vara nedskriven och därför kan motarbetas med läckor.

Han funderar på hur annorlunda förhållandena i Hitlertyskland eller Rwanda kunde ha varit med internet.

– Så jag sympatiserade med Assanges intellektuella argument, men inte tillämpningen.

Varför inte tillämpningen om visselblåsare är svaret på ondskefulla saker?

Hans instinkt som en försiktig man på Fortunes topp 500-lista slår nu till.

– Jag vill vara försiktig med vad jag säger om att läcka. Det är minerat område!

När jag pressar Eric Schmidt en aning väljer han sina ord noggrant:

– Problemet är… vem får bestämma vem som ska läcka? Tja, Assanges svar var att det fick han själv och jag kunde aldrig bli klar över vilken makt, gud, religion och så vidare, som hade utnämnt Julian Assange till den person som ska fatta de där besluten, för det är riktigt tunga beslut.

Jag avslutar med några frågor om Eric Schmidt själv. Meddelandet att han snart ska sälja 40 procent av sina Google-aktier har fått många att förmoda att hans tid på bolaget är på väg att rinna ut.

– Fullständigt felaktigt!

Du funderar inte på att jobba för regeringen?

– Nej, aldrig.

Kindle eller Blackberry?

– Jag använder Blackberry. Jag gillar tangentbordet, fast Blackberry har verkligen problem.

Facebook eller Twitter?

– Twitter har en mer distinkt affärsmodell beroende på sin kändis- och publiceringsmodell. Facebook är i en övergångsfas och jag vet inte tillräckligt om vad de går över till. Jag kan säga dig att om man har en miljard användare så kan man tjäna pengar.

Amazon eller Apple?

– Jag är svag för Apple. Båda kommer att klara sig bra. Apple kommer att fortsätta att vara en fantastik teknikinnovatör och bygga underbara produkter oavsett vilken marknadsandel produkterna har och det är en stor styrka. Amazon har vida överträffat alla förväntningar när det gäller förmågan att förändra distribution och marknadsföring.

Ipad eller mini-Ipad?

– Ipad.

Gillar du inte den lilla?

– Den är för liten.

Det är ju själva poängen med den!

– Kolla Samsungs 10 tumsplatta, som heter Nexus.

Indien eller Kina?

– På kort sikt får Kina all uppmärksamhet, matematiken talar till Indiens fördel. Och jag är matematiker.

Vår träff drar mot sitt slut och matematikern försvinner från min skärm. Efter sig lämnar han en hel del drömmar. Och inte så få mardrömmar.

Översättning: Lars Ryding Texten publicerades ursprungligen i The Guardian

Senaste kulturquizarna

Vilken var Portugals sista koloni?

Dick Harrison-quiz om Portugal.

När mördades Gustav III?

Testa vad du kan om viktiga svenska årtal.

Vad orsakade naturkatastrofen?

15 frågor om Italien av Dick Harrison.

Vem ville dö i "Jedins återkomst"?

Testa vad du kan om den tredje Star Wars-filmen.

Vilka var deras gangsternamn?

Vad minns du av The Sopranos?

Hur inleds "Den store Gatsby"?

Testa vad du kan om F Scott Fitzgeralds mästerverk.