En onsdagsmorgon i april rullade Google-bilen in i den brittiska lilla staden Broughton, med en 360-graderskamera på taket och målet att fotografera gator och hus till den nya karttjänsten Street view. Paul Jacobs satt i sin villa när han såg kamerabilen komma.

– Min första reaktion var ilska: Hur vågar någon komma och fotografera mitt hem utan att be om tillstånd! Vi har redan haft tre inbrott här de senaste sex veckorna. Om våra hus finns på bild över hela Google är det som en inbjudan till tjuvar, berättar Paul Jacobs för tidningen Time.

Han samlade ihop grannarna, de bildade en mänsklig kedja runt kvarteret, och den svarta Opel Astran tvingades till en u-sväng. Byborna hade jagat Google på flykt.

Det är lätt att fnissa åt totalkrocken mellan sökjätten och den sömniga småstaden. Men det är fler än Broughton-borna som ställer frågan om Google håller på att bli för ambitiösa i sin uttalade ambition att samla in all världens information och göra den tillgänglig för alla. Vissa oroas över att ett enda företag tar kontroll över en för stor del av vår vardag på internet: från sökmotor, mejl och bloggar till videoklipp, karttjänster och webbläsare.

I Expressen skrev kulturjournalisten Andreas Ekström att den som känner demokratiskt ansvar för integritetsfrågor gör större skillnad genom att minimera sitt Google-användande än att bekymra sig för FRA. Pär Ström, FRA-debattör och integritetsombudsman på tankesmedjan Den nya välfärden, vill inte dra sin oro för Google riktigt så långt.

– Men Google skickar in tentakler på fler och fler områden och det är klart obehagligt. Det är väldigt mycket information som de har möjlighet att samla in om hur människor lever sina liv: om vilka sajter vi besöker, vilka sökord vi använder, vad vi skriver i våra mejl. En risk är att information läcker, att regler och lagstiftning ändras med tiden, att det som är otänkbart att göra i dag görs lagligt om ett antal år.

Google är världens överlägset mest använda sökmotor, med 64 procent av internetsökningarna, vilket gör det livsviktigt att finnas där för den som vill nå ut med en sajt. Det svenske IT-entrepenören Ted Valentin råkade ut före ett öde som är motsatsen till det som drabbade Broughton-borna: han ville finnas på Google, men fick inte. Ted Valentin driver flera kartsajter som guidar till bland annat sushirestauranger, badplatser, kyrkor och second handbutiker. Men en dag försvann de plötsligt från Googles sökresultat, utan förklaring, och var borta i tre månader.

– Jag älskar ju Google, säger Ted Valentin. Det är tack vare Google som jag och många andra kan bedriva verksamhet på nätet. Problemet med Google är att när ens sajter blir svartlistade så får man inte veta varför, och det gör att man inte kan dra lärdom av sina misstag. Det blir lite Kafka-artat. Det är som att bli av med körkortet utan att få någon förklaring, berättar Ted Valentin.

Efter en mindre bloggstorm som spred budskapet ”Free Ted Valentin”, dök hans sajter upp på Google igen förra torsdagen. Anledningen till att han svartlistades är inte helt klar, men fallet visar tydligt att om du inte finns på Google finns du inte på internet. Antalet träffar på Ted Valentins sajter sjönk med 80 procent när de låg i Google-skugga.

Samtidigt som Google sitter på en enorm maktposition har varumärket en popularitet som värsta konkurrenterna Microsoft och Yahoo bara kan drömma om. Det har bland annat visat sig genom alla privata bilder på Broughtons gator och hus, ­ibland med tillhörande tips på hur man enklast begår inbrott, som vänner av Google street view började posta på nätet efter att fördrivningen av Google-bilen kommit ut i medierna.

På något sätt behåller Google i mångas ögon rollen som uppstickaren, grundad av två unga entreprenörer, med en avslappnad, nördig företagskultur (bollhav på huvudkontoret, som om 90-talets IT-bubbla aldrig hade spruckit) och ”Don’t be Evil” som motto.

Pelle Snickars, mediehistoriker och forskningschef på Kungliga biblioteket, ser Googles satsning på forskning som en viktig framgångsfaktor. Alla anställda uppmuntras att ägna 20 procent av sin arbetstid åt egna projekt. Bland annat Googles e-postprogram Gmail, i dag ett av världens mest använda, började som ett sådant.

– De har hela tiden legat i framkant när det gäller forskning, och har konsekvent rekryterat mycket välutbildade människor, säger Pelle Snickars.

Han ser ingen anledning till oro över de mängder av elektroniska fotspår som Google-användarna lämnar ifrån sig.

– Informationen går ju också att använda till massor med nyttiga saker. Till exempel har Google gjort egna anlyser av influensatrenden i USA som bygger på vilka sökord folk använder. Med resultaten har man kunnat förutsäga hur många influensasjuka som kommer att söka hjälp. Google gör fortfarande fler bra saker än dåliga.

En sådan bra sak är enligt Snickars det mycket omdebatterade projektet Google book search, som det amerikanska justitiedepartementet granskar eftersom det kan ge sökmotorn monopol på den digitala bokmarknaden. Googles ambition är att skapa digitala kopior av i stort sett alla böcker som publicerats, och utan att fråga förlag och författare skannade man in miljontals titlar från amerikanska biblio­tek. Detta ledde till stora protester, och förra året nåddes en förlikning mellan amerikanska författare och förläggare och Google. Avtalet omfattar dessutom svenska författare och förlag, som snabbt tvingades ta ställning till det.

– Avtalet har bara dumpit ner från skyn utan att vi bett om det. Google borde ha frågat upphovsmännen först, och låtit oss vara med och påverka avtalet, säger Kristina Ahlinder, vd för Svenska förläggareföreningen.

– Det är ett orimligt beteende och ett enormt upphovsrätts­intrång att skanna in sju miljoner böcker utan att fråga någon om lov, fortsätter hon.

Pelle Snickars kallar däremot Google book search ”en kulturgärning av bibliska mått”.

– För att göra så här många böcker tillgängliga krävs ett industriellt tänkande och det har varken förlagssektorn eller bib­lio­tekssektorn, menar han.

- Inget nationalbibliotek kommer någonsin få en halv miljard kronor i statligt bidrag för att skanna in böcker, som till exempel Bayerische Staatsbibliothek i München har fått av Google. Prova att gå till kulturdepartementet och be om en halv miljard för att digitalisera böcker. De skulle bara skratta.