Apropå | Två folk - två stater
För två tusen år sedan började den judiska landsflykten - diasporan som ledde till en för inte minst Västerlandet enormt befruktande symbios. Alltsedan det i Europa med renässansen växt fram en kosmopolitisk civilisation byggd på kapitalistiskt entreprenörskap, vetenskap och konst är den judiska kulturen sammanflätad med värdländernas på ett sätt som skapat grunden för det moderna samhället. Under 1800-talet och början av 1900-talet bar denna symbios sina mest lysande frukter. Stormvarningar kom dock redan då från det tsaristiska Rysslands pogromer och antisemitiska strömningar som kom att symboliseras med namnet Dreyfus. Mot slutet av 1800-talet kom sionismen som ett svar på den fruktan inom judendomen som dessa strömningar medförde och krav på ett återupprättande av ett nationellt hem i Palestina. Sedan kom katastroferna med Hitler och Stalin och som en följd av Holocaust upprättandet 1948 av Israel.
Nahum Goldmanns namn är nära förknippat med de senaste 100 åren av denna
2000-åriga diaspora. Han var under flera decennier ledare för den Internationella judendomen, under många år som ordförande i World Jewish Congress, spelade en central roll vid etablerandet av Israel och förhandlade fram ett skadeståndsavtal med Adenauers Tyskland som kanaliserade sammanlagt 80 miljarder dollar till vad som i praktiken blev uppbyggandet av Israel. Goldmanns memoarer ger en oöverträffad skildring av denna epok och en förståelse för de långa vågorna i historien för oss som i dag upplever de korta stormvågornas härjningar.
Nahum Goldmann föddes 1895 i Litauen i en landsortsby djupt präglad av judisk religion och tradition. Fadern, som var läkare, bröt med det nya seklet upp med sin familj till ett bättre och säkrare liv i Frankfurt am Main, en stad där det judiska inslaget var tydligt och där också demokratiska, liberala såväl som socialistiska stämningar var starka. Hans liv vigdes åt sionismen och han blev en världsmedborgare med åtta pass och ett personligt kontaktnät som sammanfaller
med världspolitikens "Vem är det".

Ben Gurion, Israels förste store ledare och Goldmanns vän och trätobroder, kallade honom "den vandrande juden". Goldmann skyggade inte för detta öknamn; tvärtom tog han det till sig som en bild av sitt liv. Vid banketterna och festtalen kallades han diasporans okrönte konung samtidigt som han kunde inrangeras som en av Israels grundare. 1978 utkom på svenska "Den judiska Paradoxen" (Tidens förlag i översättning från franska av Per Meurling). Boken som sedan länge är utgången borde snarast utkomma i en ny upplaga. Den skulle ge oss svenskar det långa perspektiv på dagens fruktansvärda händelser i Israel och Palestina som är nödvändigt för att förstå hur Auschwitz har lett till Jenin.
Medan Ben Gurion såg staten Israel som slutmålet för det judiska folkets historia, ville Goldmann se diasporans judar, kanske tre gånger så många som de fem miljonerna i Israel, som oundgängliga delar av den judiska världskulturen. Om man klippte av det bandet, eller utarmade relationen,
skulle Israel krympa till en liten isolerad ö i ett arabiskt folkhav.

Han varnade för effekterna av den aggressivt nationalistiska politik som Ben Gurion och hans efterträdare följde och efterlyste i stället en avspänningspolitik gentemot de arabiska gränsländerna som skulle göra Israel till en motor för framåtskridande och social utveckling i Mellersta Östern. Världsjudendomen skulle medverka till att göra en sådan utveckling möjlig. Men diasporans folk hade också en viktig roll att spela för att hålla den mångtusenåriga judiska religionen och traditionen levande i det moderna israeliska samhället.
I sin bok sparar inte Goldmann på skarpt kritiska omdömen om den väg Israel beträtt, och han menar att de israeliska politikerna och det folk de företräder har en fatal oförmåga att acceptera att även den andra sidan har goda argument för sin sak. Det är en psykologisk enögdhet och manisk självtillräcklighet som reser nästan oöverstigliga hinder för de förhandlingsuppgörelser och kompromisser som är
nödvändiga för att Israel skall överleva som en accepterad och respekterad del av världssamfundet.
Goldmann varnar för den heroisering som uppstått kring historien om romarnas belägring av fästningen Masada, där de judiska soldaterna och deras familjer begick kollektivt självmord 73 e Kr hellre än att ge upp. Mot den självförbrännande fanatismen ställer Goldmann den överlevnadskraft som diasporans folk under sina 2 000 år visat och som har gjort Israels återupprättande möjligt.

Boken avslutas med att Goldmann ger två framtidsperspektiv, ett pessimistiskt och ett optimistiskt. Tragiskt nog är det det pessimistiska som i dag tre decennier senare ser ut att förverkligas:
"För det första måste Israel koncentrera sina största ansträngningar på sitt försvar för att vara starkare än araberna, något som enligt min åsikt på lång sikt är omöjligt. Konsekvenserna av denna absoluta nödvändighet, varpå Israels liv och död beror, kommer att bli en ökad politisk isolering i världen och ett mer och mer totalt beroende
av Förenta Staterna, låt vara att det är svårt att förutse hur länge amerikanerna är beredda att riskera en världsbrand för Israels skull.
För det andra kommer det bli omöjligt för sionismen att fylla sin väsentliga uppgift, att göra den suveräna staten till ett andligt centrum för det judiska folket i hela världen, hävda den judiska identiteten hos majoriteten av den unga generationen och garantera diasporans solidaritet med Israel. Ett Israel koncentrerat på sitt försvar kan inte utgöra en ny inspirationskälla och det kommer att leda till ett andligt försvagande av judendomen i diasporan."

Den som läser dessa Goldmanns ord samtidigt som Sharons krig mot palestinierna dominerar scenen, hör de gamla judiska profeternas röster i Goldmanns. Vad Sharon har lyckats med är att skapa ett palestinskt martyrium symboliserat med Jenin som tränger undan bilden av det judiska folkets lidande. Goldmann dog vid 87 års ålder, sörjd och saknad av en stor del av den judiska värld som mindes vad han gjort för att skapa
och bygga upp Israel. Däremot hade man inget till övers för honom bland de nationalistiska kretsar och de extrema religiösa sekter som i dag utgör Sharons maktbas.

I dag leds World Jewish Congress av den amerikansk-kanadensiske spritmiljardären Bronfman och man har varit framgångsrik som insamlare i USA av pengar för Israel, men tappat rollen som samlande representant och talesman för disporans folk. Någon som kunde ta över Goldmanns roll fanns inte. En sådan person skulle i dag ha behövts som en påminnelse om att det finns en judisk tradition av internationalism och humanitet som inte representeras av dagens makthavare i Israel. Det är därför som Goldmanns bok är viktig som en påminnelse om att det fanns en alternativ väg att gå med en tvåstatslösning med Israel och Palestina, som suveräna stater i samarbete för det gemensamma bästa. Finns den vägen kvar? Fyra krig och två intifador har lämnat kvar ett brinnande hat som kan komma att förgifta generationers liv. Goldmann påminner om att Europa har
lyckats komma över sina hotfulla minnen genom bildandet av den Europeiska gemenskapen. Men han säger också att de semitiska folken i Mellersta Östern har en kulturell tradition att aldrig glömma, att minnas och hämnas årtusendens oförrätter. Det är kanske en armé av psykiatrer som FN måste skicka till Israel och Palestina, inte soldater.

99F

kultur@svd.se

Stig Ramel