Det sägs att historien om Xi Yangyang började med att premiärminister Wen Jiabao kollade på tv med sitt barnbarn. Förbannad insåg han att allt ungen kollade på var producerat i USA eller Japan. Han krävde en kinesisk animationsindustri. Så föddes Xi Yangyang (喜羊羊与灰太狼, engelsk titel: “Pleasant goat and big big Wolf”), berättar Jeremy Goldkorn, grundare av sajten Danwei som bevakar Kinas mediemarknad. Men Wang Lei, direktör för Mr Cartoon som sköter marknadsföringen av de lönsamma filmerna om getterna och vargen säger med ett skratt att det inte stämmer:
–Xi Yangyang startade 2004 i Guangzhou i södra Kina när ett gäng som tidigare gjort tv-såpor bestämde sig för att satsa på tecknat istället.
Wang Lei tar emot på Mr Cartoons kontor i den gamla franska koncessionen i Shanghai.
–Varje år gör vi en ny film och försäljningen ökar med 20 procent per gång. Vi drog in 160 miljoner yuan på årets titel: “Mission Incredible: Adventures on the Dragon’s Trail”. Bara på premiärdagen tjänade den in hela produktionskostnaden på 20 miljoner.
–Vi är den kinesiska filmprodukt som ger mest tillbaka på investeringen, säger Wang Lei stolt.
Ett typiskt avsnitt handlar om vargarnas misslyckade försök att fånga Xi Yangyang och de andra lammen. Berättelserna är ofta plågsamt dåliga och skämten förutsägbara. De saknar den själ och charm som gör amerikanska Pixars filmer så njutbara för alla åldrar.
–Många kineser hatar Xi Yangyang, medger Wang Lei.
–De tycker den är opedagogisk och råkommersiell. Men barnen älskar det.
Xi Yangyang är så lönsam att Disney köpt rättigheterna till merchandise. Xi Yangyang syns nu på ryggsäckar och kläder på var och varannan kinesisk unge.
Kina har gått om Japan som världens största producent av animerad film. År 2011 knackade Kina ut 261224 minuter av varan, enligt rapporten China Animation Industry Development report. Kulturdepartmentet har till och med släppt en femårsplan med riktlinjer för industrin för animerad film och serier. I en ”socialistisk marknadsekonomi” rusar privat kapital som en skenande gnu-hjord åt det håll partiet för tillfället pekar. Kommunistpartiet har bestämt att göra Kina till en kulturell stormakt, och animationsindustrin är prioriterad. På några år har därför över 6000 bolag startat i branschen.
Men Xi Yangyang är ganska ensamt om att tjäna pengar bland de 435 egenproducerade titlar som Kina spottade ut 2011. 85 procent av bolagen rapporterar att de går med förlust.
Detta trots att censuren har riggat marknaden för att stötta dem. År 2008 införde staten ett förbud för att visa utländsk tecknad film på bästa sändningstid.
Så varför har kommunistpartiet blivit besatt av animerad film?
–Partiet vill ställa om ekonomin till tjänsteindustri. De ser vilken jättebransch manga blivit för Japan och vill kopiera det. Den andra orsaken är allt utländskt inflytande. Partiet vill ”skydda” barnen från utländskt inflytande, berättar Wang Bo, med artistnamnet Pi San.
Jag möter Pi San i det trendiga konstdistriktet 798 i Peking där hans studio Hutoon håller till.
Trots att det är lördag är ett 50-tal unga kvinnor och män i full färd med med att göra färdigt den senaste 20-minutersepisoden av deras Miss Puff. All animation görs numera på datorer. Från sitt kontor har Pi San utsikt över rostande maskiner och skorstenar. Pi San gillar det: Det påminner om fabriken där han växte upp i ett slitet gruvområde i Shanxiprovinsen. Föräldrarna ville att han skulle bli ingenjör eller något annat rejält. De slog honom med en linjal över fingrarna när han kluddade teckningar i marginalerna på sina skolböcker.
Idag är situationen den omvända. Det har öppnats mängder av skolor som utbildar horder av animatörer. Pi San menar dock att deras utbildning är ideologiskt driven, och de går ofta inte att anställa.
–Vår studio tar inget stöd från myndigheterna. De som gör det anpassar sig bara efter vad censuren vill ha. Myndigheterna ger studiorna pengar baserat på hur många de anställer och hur mycket de producerar. Resultatet blir enorma mängder skit.
Som exempel nämner han en serie på 30 delar om den gamla maoistiska propagandafiguren Lei Feng. Figurerna är uselt gjorda och ofta har animatörerna av konstnadskäl inte ens gjort bakgrund. Ingen unge vill se 20 minuter av en stelt viftande bondsoldat som står och mässar om vikten av att använda tvål och lyda partiet. Däremot gillar censuren det. Producenterna fick därför en budget på hela 21 miljoner yuan, vilket är ungefär lika mycket i kronor.
Pi Sans Miss Puff handlar däremot om en ung kinesisk kvinna som lever ett modernt storstadsliv med romantik och shopping.
Den sänds på den kinesiska Youtube-motsvarigheten Youku. Intäkterna kommer från produktplacering. Miss Puff ringer på en Samsung Galaxy och shoppar på franska Etam, berättar Pi San. Pengarna gör att de kan fortsätta med studions hjärtebarn Kuang Kuang.
Han är en liten pojke med ständigt näsblod. Kuang Kuang gör satir över kommunistpartiet och samhället på ett sätt som påminner om amerikanska South Park. Pi San är vän med aktivistkonstnären Ai Weiwei. När Ai blev gripen förra året tillsammans med hundratals andra aktivister, dissidenter och advokater gjorde Pi San omedelbart en Kuang Kuang-episod med den engelska titeln ”Crack Sunflower seeds”. Det syftar på Ai Weiweis utställning på Tate Modern i London där han la 100 miljoner individuellt målade solrosfrön i turbinhallen.
En liten flicka börjar läsa: ”En gång var det en kinesisk man som sålde solrosfrön” Plötsligt kommer en jättelik tecknad hand och drar bort henne. Detta upprepas gång på gång tills slutligen bara Kuang Kuang är kvar. Nervöst suckar han ett ”Ai”, och även han försvinner i ett skrik. Pi San la ut filmen på internet. Inom några timmar hade den haft en miljon träffar. Sen försvann den.
–Jag la ut den gång på gång, men censuren tog bort den varje gång, säger Pi San.
I ett annat avsnitt drömmer Kuang Kuang en mardröm om hur kaniner förtrycks av tigrar som vill bygga en ”harmonisk skog”, en anspelning på president Hu Jintaos slogan ”Harmoniskt samhälle”. Filmen tar upp kända fall av maktmissbruk, som när kaninernas barn dör av förgiftad mjölk eller tvingas sitta kvar i en brinnande bio medan ledarna får gå först. Avsnittet slutar med att kaninerna gör uppror och störtar sina förtryckare. Trots sådana subversiva budskap har Pi San aldrig själv gripits.
–Jag tror jag flyger under radarn genom att göra animerad film. Myndigheterna begriper det inte. Det enda som hänt är att Kuang Kuang blir censurerad.
I Sverige är kinesisk animerad film mest känd från den tecknade klassikern ”Uppror i himlen” om Kung Markatta. Den gjordes 1965 av bröderna Wan.
Den lyckades kombinera kinesisk kultur med hög artistisk kvalitet och tittarna älskade den. Vad har hänt med det arvet?
–Uppror i Himlen var en storhetstid för kinesisk tecknad film, säger Pi San. Men deras stil har inte påverkat dagens generation. På den tiden var tecknad film en form av konst. Idag ser alla det som något enbart kommersiellt. Så man kan inte använda den tidens måttstock på oss.
Varför är då animerad film så kommersiell i Kina? På den frågar ger både Pi San och Wang Lei samma svar:
–Kina behöver mer kommersiellt tänkande.
Pi San förtydligar:
–I nuläget är det bara en massa skojare som lever på myndigheternas subventioner. Med marknadskrafter så försvinner filmer som folk inte gillar.
–Kultur är inte som stålindustrin. Du kan inte bara beordra att öka produktionen. Det behövs frihet och möjlighet att uttrycka sig, sammanfattar Pi San. Kinas kulturbyråkrati är dock av en annan åsikt.
