En ny generation italienska författare brottas just nu med frågan om personligt ansvar. Att leva politiskt – vad innebär det? Frågan är framtvingad ur erfarenheten av att växa upp i ett land vars politik till stora delar är präglat av korruption, där ungdomsarbetslösheten är gigantisk och där maffian håller delar av ekonomin i järngrepp. Italien är, trots att det är ett älskat land, också ett land där det är allt svårare för unga att nära något framtidshopp.
Flera böcker ur den här författargenerationen har den här våren kommit på svenska. Den mest uppmärksammade är Silvia Avallones ”Stål”, en rak och drabbande bok som skildrar en samling människor i ett av Toscanas nedgångna industriområden. Dessutom kom Nicola Lagoias ”Allt kommer tillbaka”, en mörk skildring om desillusionerade ungdomar i Bari som tar sin tillflykt till drogerna. Och ännu en av författarna ur samma generation, Valeria Parrella, har kommit med sin andra bok på svenska, ”Avskedsbrev”.
Valeria Parrella anlägger i högre grad än de två andra ett intellektuellt perspektiv på ansvarsfrågan, och går bakåt för att söka rötterna till dagens situation. ”Avskedsbrev” handlar om den medelålders teaterchefen Clelia som driver en teater i Neapel på 00-talet, men hela bokens första halva beskriver detaljerat hennes familj, flera generationer bakåt.
Clelia själv växer upp i en vänsterintellektuell familj, och går in i sitt yrke med den röda idealismen intakt och en brinnande tro på kulturens förmåga att förändra. I takt med de tilltagande framgångarna förändras både hon själv och omgivningen omkring henne. På grund av politiska prioriteringar drabbas den teater hon driver av svåra besparingar, som hon själv tvingas stå till svars för inför anställda med betydligt mer ansträngd ekonomi än hon själv.
Hon accepterar sin roll med kulturens bästa som försvar, men på bekostnad av sin egen heder. När teaterns budget är körd i botten tvingas hon ändå avgå, men hennes avskedsbrev tar en annan vändning än förväntat. Frågan om det personliga ansvaret kommer allt närmare i takt med att Clelia får svårare att se sig själv i spegeln.
Även Parrellas förra roman på svenska, ”Väntrum”, handlade om att se sin egen skyldighet att förändra. Där handlade det om ett mer personligt öde – en kvinna som på en förlossningsklinik ingriper när ett barns liv hotas. Jag saknar tätheten, det närgångna tilltalet, i den boken när jag läser ”Avskedsbrev”. Här håller Parrella betydligt mer avstånd, och jag kommer aldrig riktigt nära Clelia.
”Avskedsbrev” är en snårig roman att läsa. Den är intellektuellt krävande och fylld av de långa komplicerade meningskonstruktioner som många italienare är så förtjusta i, men som fungerar mindre bra på svenska när mening efter mening måste staplas med oändliga bisatser.
Översättaren Ida Andersen har på ett hedervärt sätt valt att följsamt hålla sig så nära det italienska originalet som möjligt, men det sker ibland på viss bekostnad av både begriplighet och läsflyt: vissa meningar måste jag läsa flera gånger för att bena ut.
Parrellas språk bidrar till att berättelsen är svårforcerad, i synnerhet den första halvan. Mot slutet rätas dock språket ut, kommunicerar rakare. Och plötsligt framstår både mening och avsikt så mycket klarare, och därmed mera glödande. För det här är trots allt en bok som glöder, det tar bara lite tid att upptäcka det.
