Pipan, musiken och ett klart formulerat hyreskontrakt ger Theodor Kallifatides den arbetsro han behöver.
- Den ena är vårt ställe i Fårösund på Gotland, säger han.
- Vi köpte det sommaren 1972, när vår son var nyfödd, och jag minns hur jag satte mig under ett äppelträd, och då hände något. Den där platsen har en magisk inverkan på mig, det var där jag skrev Bönder och herrar, den grekiska trilogin.
- Den andra platsen, fortsätter han, är min mors balkong i Aten. Så fort jag sätter mig där blir jag överfallen av berättelser, bokstavligen överfallen, så är det faktiskt.
Vari hemligheten består är inte lätt att säga, men att det verkligen finns platser med en alldeles särskild inverkan på författarinspirationen är han säker på.
- Det är dumt att förneka, men svårt att förklara. Henry Miller har skrivit om det i en av sina böcker, och jag
tror att många andra författare också har upptäckt det.
Några magiska egenskaper har dock inte Theodor Kallifatides arbetslokal, även om man skulle kunna tro det: en stuga bakom ett rött plank med humle och kaprifol högt uppe på Stigberget. På våren, innan lönnen utanför gavelfönstret lövas, kan han skymta en glimt av Saltsjön från skrivbordet.
- Fast, säger han, jag är inte så mycket för det där med natur utanför fönstret. Jag tycker bättre om att titta på människor och hus.
Theodor Kallifatides flyttade in för tre år sedan. Innan dess hade han under nästan 30 år hållit till i ett annat av det kommunala fastighetsbolaget Stadsholmens kulturhus på Söder, där flera författare har sina skrivarlokaler. Av hyresjuridiska skäl som inte låter sig utredas i en handvändning blev han uppsagd där 2003, och stod plötsligt utan arbetsrum.
- Jag frågade min dotter som är jurist om det var någonting jag kunde göra för att stoppa det, berättar han.
- Det kunde jag inte, sa hon. ”Du får gå till Stadsholmen och vara snäll, och be dem hjälpa dig.”
Och eftersom tillvaron ibland får lust att visa sig från sin bästa sida fick Theodor Kallifatides nästan omgående den hjälp han bad om. Det tog bara några veckor innan det kom ett erbjudande.
- ”Fast det här vill du väl inte ha, så ruffigt som det är”, sa han som visade mig det här stället. ”Jag tar det”, svarade jag, ”jag renoverar det själv, på egen bekostnad”. Men renoveringen behövde jag inte betala när det kom till kritan, och i kontraktet står det klart och tydligt att detta är en ateljé för författare, så nu känner jag mig trygg, säger han.
Men även om det inte är magi måste det ändå vara något särskilt också med stugan på Stigberget, eftersom det var så lätt för honom att bestämma sig.
- Arbete, svarar han prompt.
- Det var samma sak i den förra skrivlokalen. Där hade det bott en målare före mig, och målarens ande fanns kvar i rummen. Här har en keramiker hållit till tidigare, och det känns direkt att någon har arbetat här, det finns ingen lättja i detta rum. Det är en plats som har förmågan att sätta huvudet i rörelse.
Theodor Kallifatides bedömer således utsikterna som goda för att även denna arbetslokal med tiden ska få välsignelsebringande effekter på hans skrivande.
- Men det kommer inte av sig själv utan jag får jobba på det, säger han.
Därvid går han metodiskt till väga. Det första han gör, när han har bestämt sig för vilken bok han ska skriva, är att han väljer musik, en skiva, i singularis. Den och ingen annan lyssnar han till under bokens hela tillkomstprocess.
- Så småningom behöver jag bara höra de första takterna för att komma i gång, just det, precis som en pavlovsk hund.
Ett annat inslag i den kallifatidiska metoden är arbetsresorna, först 20 minuters promenad hemifrån till stationen, sedan pendeltåget till Stockholms södra, därefter ännu en promenad, över Södermalm.
Det är klart att han tyckte att det var tråkigt att byta promenadväg, han talar länge om de välbekanta gatorna med sina bestämda associationer, och om husen där det bor vänner och bekanta. Men Theodor Kallifatides är inte fallen för sentimentalitet, och han är på väg att vänja sig vid de nya vyerna. Egentligen arbetar han under hela vägen.
- Jag har aldrig någon reselektyr med mig på pendeltåget, jag sitter och tänker i stället, ja, man kan nästan säga att jag sitter där och skriver, säger han.
- Och så har jag ett tredje knep. När jag slutar skriva för dagen låter jag ofta en mening hänga i luften. Då finns det en tråd att börja med nästa dag.
Det är uppenbart att metoden fungerar, för hittills har Theodor Kallifatides hunnit lägga sista handen vid tre böcker i stugan på Stigberget. Den senaste, romanen Herakles, kommer ut i bokhandeln i augusti. Den berättar kort och gott historien om hjältarnas hjälte, han som kallades Herkules i Rom, den folkligaste och populäraste av alla gudar och halvgudar under antiken.
Men det är ingen lycklig Herakles som Theodor Kallifatides berättar om, det är en gestalt som bär sitt öde som ett ok.
- Jag ville skildra hjälten som roll och arketyp,
säger han.
- På sätt och vis föregår ju hjälten Herakles helgonen, fast han levde i kroppens tid, och de levde i andens. Har du förresten tänkt på hur många paralleller det finns mellan Herakles och Jesus? Båda hade en himmelsk far och en jordisk jungfru som mor, det uppträdde varsel i samband med deras födelse, och de utsattes för stora faror som barn. Som vuxna blev båda mirakelmän, de dog en plågsam död och togs sedan upp till himlen av sina fäder.
När Theodor Kallifatides skrev Herakles var det naturligtvis grekisk musik han lyssnade på, skriven en av en cypriotisk tonsättare, musik med starka subjektiva rytmer, som han säger, och komponerad för att klinga så som man tror att musiken lät i antiken.
Nu ligger en annan skiva i cd-spelaren, Hamburgsymfonierna av Carl Philipp Emanuel Bach, en av Johann Sebastians många begåvade söner. Vacker, lite Haydnaktig musik som han räknar med ska hålla för att spelas om och om igen det närmaste året.
Den kommer att ge klangbotten åt ett skrivprojekt som han länge har ruvat på.
- Jag tänker försöka återskapa det försvunna Europa, säger han och ler.
- Jag vill diskutera och föra i bevis att vi allesammans föds in i en viss berättelse som ytterst handlar om livets mening, om normer och föreställningar och förväntningar och så vidare, kort sagt, om kärnan i det som det innebär att tillhöra en kultur.
- I dag har jag till exempel skrivit en episod som utgår från något som min mamma brukade säga till mig ibland när jag var liten och hade hittat på något: ”Tror du att du kan lura mig, min lilla ekorre?” Frågan är: varför just ekorre? Jag tror att det är en reminiscens av en mycket gammal myt, som förresten ingår i Heraklesberättelsen, där en tjänstekvinna lyckas lura ödesgudinnorna och blir förvandlad till en ekorre som straff.
- Det där tänkte förstås inte min mamma på, jag vet inte ens om hon känner till myten. Ändå lever den hos henne, när hon kallar mig ekorre och menar att jag är en filur.
Theodor Kallifatides har flera liknande exempel från sin egen släkt, som har en brokig bakgrund och rötter i många länder, och gamla människors minnen kommer att spela en viktig roll i boken. Han visar ett fullskrivet anteckningshäfte med blått omslag. Det har han fått av sin pappa, som gick ur tiden vid hög ålder för över 20 år sedan.
- Jag insåg för länge sedan att jag bara hade en mycket fragmentarisk bild av hans förflutna, så jag bad honom att skriva ned sina minnen åt mig. Det gjorde han, och den här handskriften är resultatet. Den ska jag förstås använda i boken, så min fars historia kommer att nå ut till många, säger han.
- Jag tror att han hade tyckt om det, ja, jag undrar om det inte rent av var det han ville.
