Titeln på Robert McCrums bok lyder Globish – How the English language became the world’s language. Men han är mån om att påpeka att det inte är han själv som hittat på denna fyndiga benämning, utan fransmannen Jean-Paul Nerrière. Under resor la Nerrière märke till att en rudimentär men fungerande engelska med ungefär 1500 ord i vokabulären räckte för konversation mellan till exempel en spansk FN-tjänsteman och en punjabitalande indisk soldat.
–Engelska är allas andraspråk, säger Robert McCrum när vi träffas under denne brittiske journalists och författares pr-turné i USA.
Här i USA minns många fortfarande tv-serien The story of English (ett samarbete mellan BBC och PBS) som Robert McCrum medverkade i. I serien från början av 1980-talet drevs tesen om att engelskan inflytande stod på topp och skulle avta för att så småningom nå latinets status.
–Vi hade, naturligtvis, helt fel. I stället har det anglo-amerikanska språkets globala närvaro bara ökat, konstaterar han.
Han beskriver med vällust sina upplevelser på engelsklektioner i Peking. Kina med sin stora befolkning förekommer flitigt i boken, men McCrum delar den vanliga uppfattningen att mandarinkinesiska inte kommer att bli ett världsspråk, utan att engelska plus Microsoft utgör en ny kulturrevolution.
–Om du hade sagt 1066 att alla i hela världen talar engelska 2010 skulle de ha trott att du var galen, säger Robert McCrum om det nu tusenåriga språket som i perioder influerats utifrån, exempelvis efter koloniseringen av Nordamerika, men ändå bestått.
Robert McCrums förklaring till engelskans utbredning är i första hand att två engelsktalande megaimperier efterträdde varandra, först det brittiska och sedan det amerikanska, där man i allt väsentligt fortfarande pratar och skriver samma språk.
–I slutet av 1800-talet talades Queen’s English av en fjärdedel av jordens befolkning och det hade dittills aldrig varit möjligt att sända respektive ta emot ett meddelande som förstods överallt, från Kongo till Indien etcetera.
Robert McCrum tror för sin del att ”globish” kan vara på väg att bli ett nytt lingua franca och återkommer till ett mysterium han finner mycket fascinerande: kommer Kina att suga upp ”globish” i moderniseringsprocessen?
Även om engelskan i och med koloniseringen kom uppifrån menar McCrum att engelskan likväl passat subversiva rörelser – såväl rock’n’roll som kungliga diktat alltså. Bidragande orsaker är vidare den ekonomiska globaliseringen och den amerikanska dominansen över internet och inom forskningen. Engelskan lämpar sig dessutom för ”texting”, som det heter på det språket i fråga, eftersom orden i genomsnitt bara innehåller fem bokstäver, har få böjelser och diakritiska tecken (typ å, ä, ö, eller accenter) samt är smidigt nog för att tillåta lokala varianter.
En mig närstående amerikan har ofta roligt åt hur svenskar använder en del engelska ord (och att de inte anser sig behöva professionell översättarhjälp, utan tycker att det räcker med lite slarvigt stavad text med svengelsk meningsbyggnad).
I mina arbetsuppgifter som SvD:s korrespondent ingår att smälta ganska stora mängder text på engelska och att, helst, hitta det rätta ordet på svenska. Därför kan jag bli störd när utmärkta svenska ord slentrianmässigt ersätts av engelska ord i reklam, tidningsartiklar och dagligt tal.
I samtalet med Robert McCrum blev mitt bidrag till ”globish”-fenomenet en anmärkning om att man i svenskt dagligt tal tar till engelska ord och uttryck för att understryka något. Till exempel ”Yes!” eller ”No shit!” Fast i kommentarfältet på en tidningssajt stötte jag en gång på ”My ass!” vilket skulle te sig stötande för många engelsktalande.
