”Censur baseras på rädsla”. Detta citat av den sydafrikanske musikern Johnny Clegg är en av utgångspunkterna för organisationen Freemuse, som arbetar för musikers och kompositörers yttrandefrihet runt om i världen. I deras senaste rapport skärskådas musikcensuren i Mellanöstern och Nordafrika.

- Musiken är kanske det allra viktigaste uttrycksmedlet i dag, en folkets röst, särskilt i de länder där folk inte kan läsa och skriva, säger Marie Korpe på Freemuse.

Vi träffas ett par våningar upp i ett av de äldre husen vid Nytorv i centrala Köpenhamn. Här jobbar sammanlagt fem personer på organisationens huvudkontor.

- Jag och min man hade bott i Pakistan i flera år och upplevt musikcensuren där. När vi flyttat hem samlade vi ihop pengar till den första världskonferensen om musik och censur. Den hölls i Köpenhamn 1998, men det dröjde till 2000 innan vi grundade Freemuse.

Freemuse, Freedom of musical expression, är en unik och oberoende internationell organisation med svenska Sida och danska UD som huvudsponsorer. Grunden i arbetet är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter - speciellt artikel 19, som slår fast envars rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

- Det vi gör är ett pionjärarbete. Vi har världens enda hemsida om musikcensur och samlar dagligen in nyheter och information.
- De senaste åren har medier runt om i världen blivit mer uppmärksamma på problemet och vi har ett stort kontaktnät som hjälper oss.

Tidigare rapporter har bland annat handlat om musikcensuren i USA efter 11 september och situationen i länder som Zimbabwe, Rumänien och Afghanistan. Till hösten kommer en rapport om läget i Vitryssland.

Musikcensur är inte någon ny företeelse. Platon, Hitler och Stalin omhuldade alla idén om ”god” respektive ”dålig” musik - för den enskilde individen såväl som samhället i stort. Parallellen är lockande till islamiska skriftlärdas uppfattning om musik som antingen ”halal”, tillåten, eller ”haram”, förbjuden. Men utan en djupare kunskap om islamisk teologi är det omöjligt att förstå varför musiken varit en sådan het stridsfråga genom hela islams historia.

När Freemuse vände blicken mot Mellanöstern och Nordafrika såg de en region med stora spänningar mellan tradition och modernitet och mellan civilsamhälle och religion. Musikcensuren frodas på alla nivåer; repressiva statsapparater, religiösa ledare och strikta sociala normer kontrollerar effektivt musiklivet.

Mot bakgrund av detta arrangerade Freemuse i oktober 2005 en konferens i Beirut.

- Musiker, artister, skriftlärda, journalister, managers och en egyptisk censor samlades under två dagar för att identifiera och utforska gränserna för den musikaliska yttrandefriheten i regionen och för att etablera ett nätverk, berättar Marie Korpe.

Deltagarna kom från 14 länder, men konferensens fokus låg på Marocko, Egypten, Bahrain, Libanon, Syrien, Iran och Pakistan. En rapport från konferensen har nyligen getts ut med en överblick över regionens allmänna och specifika problem.

En teologisk princip inom islam slår fast: ”Förbjud aldrig vad
Gud tillåtit - tillåt aldrig vad Gud har förbjudit”. Enligt Jonas Otterbeck, islamolog vid Malmö högskola, har musiken historiskt vållat stora problem för de islamiska skriftlärda i deras strävan att återskapa profeten Muhammeds idealsamhälle. De skriftliga källorna är otydliga och arkeologiska fynd ger inte heller någon klarhet. I dag är barnvisor, sånger vid familjehögtider och pilgrimsmusik exempel på tillåten musik, medan sensuell och dansinriktad popmusik med texter om kärlek och droger oftast klassas som förbjuden. Och vad ska räknas som halal eller haram när det gäller hårdrock, hip-hop och jazz?

Samtidigt som just detta är ett specifikt islamiskt problem är regionen också under samma globala påverkan som resten av världen. Alla är vi i dag med teknikens hjälp grannar över kultur- och nationsgränserna och alla typer av musik sprids i det närmaste okontrollerat. Som så ofta vid hastiga samhällsförändringar ger detta upphov till starka motreaktioner. Makthavare i regionens odemokratiska regimer fruktar att förlora kontrollen, religiösa ledare att förlora inflytande och föräldrar att ungdomen ska fördärvas.

En god illustration till detta är hårdrockens situation i Marocko, där en våg av västlig fobi startade efter 11 september 2001. Långt hår blev synonymt med djävulsdyrkan eller homosexualitet och i mars 2003 fick 14 ”djävulsdyrkare”, flera av dem hårdrocksmusiker, fängelsestraff upp till ett år för att ha ”underminerat den muslimska tron” och för ”innehav av föremål som strider mot god moral”, bland annat ett askfat i form av en dödskalle.

Hårdrockens uttryck dyker också upp i oväntade sammanhang. Historikern och författaren Mark LeVine träffade en gång en shiitisk präst i Irak som förklarade: ”När vi dunkar våra knytnävar, slår på våra trummor och sjunger starkt och aggressivt - då gör vi heavy metal!”.

Men den musikaliska yttrandefriheten i Mellanöstern och Nordafrika inskränks inte bara av religion, samhällsnormer eller direkt statscensur. Vare sig det gäller misshagliga texter, inblandning av västliga musikelement eller kvinnornas hårt kringskurna möjligheter att utöva musik och sång (med Mali som välkommet undantag), så står marknaden och medierna för en minst lika stor del av den direkta och indirekta censuren. Tidningar, radio och tv fördömer aktivt eller tiger ihjäl artisterna. I arabländerna har skivbolaget Rotana, ägt av den saudiske miljardärprinsen Al-Waleed bin Talal, i det närmaste total kontroll över skivmarknaden och genom sitt medieimperium kontrollerar han även stora delar av radio- och tv-utbudet.

En tankegång i sammanhanget är kanske extra intressant. I ett försvar för Egyptens mycket genomgripande censursystem menar censorn Abou Shadi att en artist som samarbetar bra kan tillåta sig total frihet i sitt skapande och i stället överlåta inskränkningarna till en censor. På så sätt hämmas inte artisterna av en konstnärligt förödande självcensur.

Tänkvärt, men varför inte i stället stödja regionens artister, som trots alla hinder och med fara för sina liv kämpar för
självbestämmande och kulturell mångfald?