Matthias Glasner, född 1965, och hans huvudrollsinnehavare Jürgen Vogel, född 1968, är i högsta grad en del av den nya unga tyska filmen, som äntligen fått sitt genomslag även på svenska biografer.

Den fria viljan är Matthias Glasners fjärde långfilm. Jürgen Vogel har varit med i tre av dem. Dessutom har de gjort tv-serier tillsammans.

Jürgen Vogel har hunnit med 88 film- och tv-roller. Han är Matthias Glasners specielle favorit men han har också medverkat i filmer av Wolfgang Becker och Dani Levy, för att nämna några av de mest kända ur den nya generationen filmregissörer.

Mattias Glasner, på snabbvisit i Stockholm, bekräftar att han känner sig som en del i en grupp av regissörer. Han är vän med dem alla, Tom Tykwer, Dani Levy, Wolfgang Becker, Hans-Chris­tian Schmidt och Fatih Akin.

–De flesta av oss bor i Hamburg eller Berlin. Det tar inte mer än 90 minuter mellan städerna, så vi träffas ganska ofta.

–För tre år sedan startade vi dessutom den tyska Filmakademien i Berlin som ett forum för filmarbetare att träffas. Vi träffas var tredje månad och det är vi som delar ut filmpriset Lola.

–Vi är kanske inte lika tajta som de danska regissörerna påstås vara, men vi träffas och läser varandra manus och tittar på varandras råklippta kopior.

Så ni konkurrerar inte?

–Jo, det är klart att vi också gör, skrattar Matthias Glasner.

Tysk film upplevde en storhetstid på 70-talet med regissörer som Volker Schlöndorff, Rainer Werner Fassbinder (död 1982), Verner Herzog och Wim Wenders. Men till Matthias Glasners och hans kollegors besvikelse har de äldre regissörerna inte varit intresserade av att utbyta erfarenheter med dem eller använda sig av skådespelare ur det yngre gardet. Enda undantaget är Margaretha von Trotta som hade med Jürgen Vogel i Rosenstrasse.

Det är tråkigt, tycker Matthias Glasner, men har inte visat sig vara något problem.

Den fria viljan om Theo som kommer ut från sluten anstalt ­efter nio år för en fruktansvärt grov våldtäkt är ingen lätt film att se, men var nödvändig att göra enligt Glasner.

Theo både längtar efter närhet och fruktar den. För varken han själv eller den unga kvinnan Nettie, som han möter, vet om han verkligen är botad.

Den fria viljan tar upp samma problematik som svenska Den man älskar men går till botten med den skulle man kunna säga.

En förutsättning för att Matthias Glasner skulle göra Den fria viljan var skådespelaren Jürgen ­Vogel i huvudrollen. De har känt varand­ra i tolv år sedan de gjorde filmen Die Mediocren och har samma arbetarklassbakgrund från Hamburg. De har också ett bolag ihop.

–Det klickade genast när vi möttes. Filmen är resultat av våra livserfarenheter och våra många samtal om manlighet och sexualitet – även om vi inte begått några våldtäkter. Man kan säga att vi gjort en gemensam resa till till­varons yttersta gränser.

–Det handlar om svårigheten att älska sig själv, skuldkänslor och att våga se sig själv i spegeln.

Eftersom ämnet var så svårt spelade de in filmen kronologiskt från den fruktansvärda våldtäkten i filmens början. Det ledde till att mycket kom att ändras i ­manuset under resans gång men också att de vågade vara ärligare och uppriktigare.

–Kameran blir också en medspelare, förklarar han.

–Den reagerar på det som sker istället för att bara registrera. För mig är det viktiga inte bara att berätta en historia utan att även konfrontera mig själv och publiken.

I år vann Florian Henckel von Donnersmarck en Oscar för bästa utländska film med De andras liv. Just honom har Matthias Glasner inte så mycket kontakt med.

Och han påminner snabbt om att en tysk film också vann en ­Oscar för bästa utländska film år 2003, fast ingen kommer ihåg det. Den hette Någonstans i Afrika av Caroline Link, och var ett riktigt pekoral som vi båda helst vill glömma så fort som möjligt.

Matthias Glasner är redan på gång med två nya filmer: This is love och Rebirth.