En av de största sensationerna under våren var att det dök upp en tv-serie om kvinnor, av en kvinna – Lena Dunhams Girls.

När jag först såg serien drabbades jag av stark ångest. Det kändes som om någon hade snott de jobbigaste partierna ur min Lunarstormdagbok från cirka år 2000 och skrivit om dem med lite vassare repliker.

Att Girls inte bara var en smart och rolig serie utan också kunde få en att må väldigt dåligt nämndes inte i någon av de Girls-hyllningar jag hade läst, kanske för att de var skrivna av män. Det här var helt enkelt inte deras ångest. När jag läste kvinnors reaktioner på serien upptäckte jag däremot att de såg samma sak som jag. Sig själva.

Om Mad men fångar vitt, manligt privilegium på 1960-talet sätter Girls fingret på en annan typ av privilegium – det som tillhör en viss typ av ung medelklasskvinna på 2010-talet. Obehaget jag kände inför serien handlade delvis om det. Inte bara såg jag mig själv och mina sämsta sidor uppförstorade i Lena Dunhams karaktär Hannah Horvath. Olustkänslan förstärktes av insikten om att vara en del av ett större samhällsmönster, ingå i en ny sorts global klass där relativt materiellt välmående paras med totalt föräldraberoende.

Att se Girls som 80-talist är att börja se sig själv, och inte bara som en schyst berättelse, utan också som ett problem. Det är upp-enbart att den typ av människa som blir till när man kombinerar god utbildning, kreativa drömmar, brist på riktiga jobb och möjligheten att försörjas av föräldrarna resten av livet är något av ett Frankensteins monster. Dessutom en som tenderar att bara umgås med en grupp människor som tycker och tänker samma saker som en själv, och som hela tiden vaktar gränserna mot den yttre världen.

Utöver hyllningar har Girls också fått hård kritik, och den kritiken har just med privilegium att göra. Varför är inte en enda av karaktärerna i Girls icke-vit? Många bloggare och twittrare uppmärksammade problemet, och menade att vitheten är påfallande också för den plats och det sammanhang där serien utspelar sig. Seriens skapare viftade först bort kritiken, men verkar ändå ha tänkt om kring rollbesättningen till nästa säsong.

Blindheten för vitheten känns symptomatisk för den kreativa klassen, där välviljan är stor, men också isoleringen. Andra sätt att se ut, vara och tänka skymtar bara stundtals till i den vita, straighta värld som Hannah Horvath lever i. Samtidigt som en del av seriens styrka är att den synliggör den unga, kreativa klassens tankeghetto.

I ett avsnitt blir Hannah utskälld för att de saker hon skriver om i sina självbiografiska texter är triviala, vilket de också är. Ändå är det intressant vad man kan få fram genom att, som Hannah och Lena Dunham, iaktta det egna livet med utgångspunkt i det meningslösa. Alla de där små detaljerna som i sig verkar obetydliga kan bilda högst oväntade mönster när de läggs ihop. Det är ett mönster som i Girls fall både är väldigt underhållande att se på och lite skrämmande att närgranska.