Charles Darwins verk Om arternas uppkomst revolutionerade inte bara människans syn på naturen. Utan kanske i ännu högre grad vår syn på vad det innebär att vara människa. Det har gått 150 år sedan boken släpptes och fortfarande ägnar vi oss åt att forma vår tillvaro efter de principer som vi föreställer oss råder i det vilda. En plats där livet är en ständig kamp för överlevnad.
Detta naturens drama iscensätter vi i skolor, på arbetsplatser och i dokusåporna på tv. De mest livskraftiga individerna har alla rätt på provet, blir befordrade, sitter säkert till nästa vecka och får föra sin DNA vidare till kommande generationer. De som inte håller måttet dukar under. I affärsvärlden är denna darwinistiska livssyn särskilt dominerande. Framgångsrika kapitalister jämförs med imponerande rovdjur som lejon eller hajar. Marknaden betraktas som ett ekologiskt system, självreglerande och på ständig tillväxt.
Som konsumenter får vi lära oss att ökad konkurrens innebär produkter med bättre kvalitet till lägre priser. Problemet är bara att verkligheten så ofta tycks fungera precis tvärtom. När förskolorna i stadsdelen där jag bor privatiserades lät entreprenören lokalerna förfalla och gav sig själv 3,2 miljoner kronor i aktieutdelning. För de svenska storbankerna har 2009 varit ett uselt år. De har tvingats tigga pengar både av staten och av sina egna aktieägare för att överleva krisen. Trots detta betalar bankerna nu ut totalt 5,4 miljarder kronor i bonusar åt sina losers till chefer. Vid en första anblick kan detta tyckas ha oerhört lite med ”survival of the fittest” att göra. Men, det beror ju faktiskt på vad man menar med ”the fittest”. För tänk om ”the fittest” inte alls är något rovdjur i toppen av näringskedjan? Tänk om ”the fittest” i själva verket är en liten, liten slemmig mask i en hög av bajs?
Darwin avfärdade parasiterna som degenererade snyltgäster. I själva verket kan de mycket väl vara den mest framgångsrika och sofistikerade livsformen på planeten. De finns åtminstone i fler arter än något annat levande. I sin lika blodisande som oemotståndliga bok Parasite Rex (Simon & Schuster, 2002) beskriver vetenskapsjournalisten Carl Zimmer bland annat hur larverna från en viss sorts plattmask kan ta kontrollen över myrors nervsystem. När solen går ner och de övriga myrorna återvänder till stacken styr de mikroskopiska parasiterna sitt värddjur till toppen av ett grässtrå där den infekterade myran resten av natten sitter orörlig och väntar på att bli uppäten av ett betande däggdjur. Kossans tarmsystem är nämligen plattmaskens slutmål. Har man en gång börjat tänka ekonomi i biologiska termer är svårt att inte dra paralleller mellan plattmasken och dagens giriga finansmän. Båda förvandlar en livskraftig organism till en viljelös zombie, leder den mot sin egen undergång för att sedan kunna suga ur nästa värddjur. Ingen vet vad det ska vara bra för. Bara att det händer.
Nu tycker jag visserligen inte att man ska likställa naturens lagar med ekonomi. Inte med andra uttryck för den mänskliga kulturen heller. Det finns liksom ingen anledning att låta en bajshög utgöra utgångspunkt för sin livsåskådning. Vi är ju människor. Vi kan ju faktiskt göra mer än att bara överleva.
