Blekt nordiskt ljus flödar över gator nyss klädda av ett valkigt istäcke, bara rullstensåsar av grus påminner om ett halvår av frost. Allt är förberett för en ny säsong av Vasastan lifestyle. Tjocka filtar ligger i travar på uteserveringarnas stolar, utanför portarna står kluster av orange Big bag-kassar för byggsopor fulla med gamla köksbänkar och mäklarna dubbelparkerar till helgens visningar. Än är inte det sista köket uppgraderat, än har inte det sista badrummet fått golvvärme och ännu skjuter kvadratmeterpriset för boende i höjden.
Medan dagisbarnen berättar om hur det var i Thailand eller Åre under påsklovet och temperaturen kanske, kanske når tio grader, rullas nya årskullar till fiken väl emballerade i sina Bugaboobarnvagnar av stadsdelens alla lattemammor och pappor.
Visar sig solen det allra minsta är det mangrant solbrillorna på, nu större än någonsin. Det är rart och lite rörande i sin likformighet, vi är många som vill dölja en glåmig uppsyn bakom något hekto plast på näsan.
Under mina shades kollar jag just nu på rumpor, pojkars mest - därför att de så väldigt gärna visar dem.
Mellan dagis och jobbet passerar jag två eller tre skolor beroende på vilken väg jag tar. Och trots att nyligen frånlidne Malcolm McLaren var bland de första att inse hiphopens kommersiella potential för en generation sedan, anno 1982, är även denna vår brallor flaggande på halv stång en ny upptäckt för ständigt nya högstadiegossar. Det blir smått absurt när en utstuderad ghettostil slår rot i besuttna stadsdelar. På sätt och vis vore det inte mer komiskt om eleverna kom klädda i spindelmannenkläder, så som de gjorde när de gick på dagis i 00-talets gryning. Antagligen skulle de också ha mer kunskap om varför Spindelmannen är klädd som han är än om varför deras byxor är på väg nedåt. Det är inte tyngdlagen som är den enda naturliga förklaringen. I det här fallet är outlaw- och gangsterromantik en lika stor orsak. Rent konkret i form av bältesförbudet på grund av självmordsrisken i USA:s fängelser.
En som resolut vänder sig mot byxfallet i amerikansk subkultur är Eric Adams, Hillary Clintons efterträdare på posten som senator för delstaten New York. Hans kampanj Stop the sag (omskriven i SvD 2 april) kan avnjutas som youtubeklipp. Adams, som själv föredrar färgkoordinerad skjorta, slips och kragnål, ser byxhänget som en rasistisk stereotypi i linje med numera förbjudna nidbilder på afrikan-amerikaner (i stil med den gamla Fazer-lakrits logotypen). Drar vi upp våra byxor lyfter vi också vår egen image, säger han. Vårens modeutspel, tycker jag.
För övrigt:
Apropå alla fina ord i samband med den magnifika Kerstin Thorvalls bortgång: Hon var också den som modigt gav kvinnlig sexturism ett svenskt ansikte (bland annat i Svart resa, 1987). Skulle den, rent hypotetiskt, kunna rendera henne ett lila kuvert från justitieministern om den hade publicerats idag, Beatrice Asks förslag var väl givetvis könsneutralt?
