Om man frågar runt i konstkretsar om Gerry Johansson så är ”lågmäld” ett ord som ofta återkommer. Förstås ett epitet baserat på hans många gånger undfallande blick och snarast pojkaktiga uppsyn mitt bland allt det grånande skägget. Men kanske är ”betraktare” egentligen en mer passande beskrivning på fotografen som tar sig an den skånska byn Kvidinge med samma frenesi som Ulan Bator, Amerika eller nu senast – Tyskland.
–Men om jag bara fick använda ett enda ord om Gerry Johansson så skulle det bli arbetsmyra, säger fotokännaren och intendenten Leif Wigh.
Och han som följt Gerry Johanssons utveckling sedan 60-talet borde veta och som förutom ”myra” gärna strör superlativer över Johanssons verk. Vi enas snabbt om lockelsen och fascinationen av att få tränga in i ett så konsekvent konstnärskap som det som just nu ligger sammanfattat framför mig på ett bord i ett vackert funkishus i utkanten av Höganäs. Eller i alla fall den del av Gerry Johanssons skapargärning som förpackats i bokform. Pontiac, Dalen, Sverige och America – alla med avskalade svartvita bilder som förhåller sig till bokens begränsade omfång, några fotografier är sorterade i bokstavsordning, andra har funnit sin plats med perfektion som enda rättesnöre.
–Betraktare brukar vid första anblicken tycka att mina bilder är ganska tråkiga. På så sätt är de kanske krävande, för det tar en stund innan man ser det jag tyckte mig se vid exponeringstillfället, säger Gerry Johansson som heller inte gillar bildtexter eller titlar som styr betraktaren.
Själv förväntar jag mig att få bläddra i boken Deutschland, som varit klar i fyra år men som sig bör när det handlar om alster som ska tryckas på anrika tyska förlaget Steidl, inte är levererad i bokform ännu.
–Men den ska komma före jul, det har de lovat och den här gången tror jag dem, förklarar Gerry Johansson glatt för att i nästa ögonblick torrt konstatera:
–Samtidigt hade jag alltså kunnat fotografera i flera år till. Allt kan ju alltid bli bättre...
Men varför Tyskland just nu?
–USA tillhörde min ungdom och Sverige medelåldern. När jag var barn var det Tyskland som gällde. Jag hade Märklintåg och Schukoleksaksbilar, pappa var optiker och hade studerat i Berlin och vi hade massor av bilder därifrån. I skolan talade man om Tyskland och efterkrigstiden. Men egentligen tycker jag nog att Horace Engdahl bäst ha beskrivit Tysklands storhet – ”det är som ett slags Sverige för vuxna”.
Gerry Johanssons Tysklandsbilder, som alltså legat klara sedan länge, har redan ställts ut ett flertal gånger bland annat på Fotografins hus i Stockholm 2008. Just nu finns originalen en trappa upp i det vackra huset där minst ett verk förgyller varje vrå. Objekt signerade Edward Weston, Lars Englund och Martin Wickström trängs om utrymmet, medan hans egna bilder är undangömda i noggrant uppmärkta lådor.
Vid första anblicken är Tysklandsbilderna märkbart lika hans Sverigediton och även lätta att förväxla med motiven tagna på andra sidan Atlanten. Är det verkligen rätt låda? Men på samma sätt som Amerikaboxen konsekvent utesluter Cadillac-bilar, cowboyhattar och fläskiga bakdelar i jeans så saknas Mercedesbilar, korvar och kvalitetssäkrad efterkrigstidsarkitektur i den tyska bildhögen. I stället börjar det faktiska innehållet, bildernas andra lager, att tala. Det som Susan Sontag beskrivit med att ”bilder ger oss en otillförlitlig förtrogenhet och kunskap om en värld vi egentligen inte känner”. Å ena sidan en slags allmängiltighet eller betraktarnas minsta gemensamma nämnare, men samtidigt en förvriden sanning, ett utsnitt av vår omvärld valt och förpackat av fotografen.
–Gerry Johansson arrangerar aldrig en bild. Han ser sitt motiv i sökaren och flyttar sig möjligen lite hit och lite dit för att få till den perfekta kompositionen, säger Wigh.
Ett arrangemang skapat redan i kameran men som också rymmer det absurda, visst är det så?
–Nja, möjligen det dubbeltydiga. För mig är Gerry Johansson djupt förankrad i det som brukar kallas New topographics. En typ av landskapsfotografi som kom fram i mitten av 1970-talet och som bland annat Robert Adams företrädde. Men som snarast skildrade snabbt framväxande förortsområden, fortsätter Leif Wigh.
Förstås hade även Gerry Johansson ögonen på William Jenkins banbrytande samlingsutställning New topographics – photographs of a man-altered landscape, som visades i New York 1975. När det traditionellt vackra fick sig en snyting och då konst och västerländskt fotografi knöt äktenskapliga band för all framtid. Om inte annat hade han själv drygt tio år tidigare bott i USA och det var där intresset för fotografi tog fart på allvar, när han efter realskolan tillbringade ett år i landet där ytlig populärkultur som Chubby Checkers Let’s Twist Again till hans stora besvikelse regerade, blev kameran hans verktyg i sökandet efter ett annat Amerika.
–Man måste betänka att man inte var lika bortskämd med bilder då som nu, visst MoMa visade bilder i en korridor eller så men mer var det inte i museivärlden på den tiden. Gallerierna visade inga fotografier alls. När jag fick chansen att visa mina verk för en redaktör på Popular photography och kom i kontakt med fotoklubben Village camera club, så var det förstås roligt. Men om man ska vara ärlig så var det mest omtumlande mötet när jag upptäckte en slags underground-humor i satirtidningen Mad och så jazzen förstås, säger Gerry Johansson.
Det som förenar Johanssons projekt, små som stora, är promenaderna. De ständiga och alltid med kameran på axeln. Kvidinge dokumenterades genom att systematiskt vandra samtliga gator fram och tillbaka, fem kanske sex gånger, men att ändå till sist låta slumpen styra. Det kontrollerade infallet som tar kanske en tusendel av en sekund är den största skillnaden mellan fotokonst och exempelvis måleri som kräver en annan typ av planerad komposition. Projekt som Sverige, USA och Tyskland har Gerry Johansson egentligen approcherat på samma sätt, även om vissa resor krävt andra transportmedel än de numera ingångna skodonen.
Men varför blev det en bok om Ulan Bator i Mongoliet är fortfarande en gåta. Gerry Johansson skrattar medan han sopar ihop smulorna på bordet framför sig:
–Jag hade fastnat för Chris Markers dokumentärfilm Brev från Sibirien från 1958. Där finns en intressant sekvens i den som återkommer flera gånger och jag tänkte att jag skulle vilja hitta just det gathörnet där allt hände. Men det visade sig tyvärr att filmen inte alls var inspelad där. Men däremot kom regissören därifrån och om jag nu hade tagit mig så långt så varför inte förlägga mina dagliga fotopromenader till Ulan Bator.
Vi enas om att promenader inte bara ska talas om utan även genomföras. Ett barnbarn har just skavt av overallen i hallen, men farfar ser snabbt till att ytterhöljet som i ett nafs sätts på igen.
Vi promenerar tillsammans på stranden, en av oss kastar stenar i vattnet ”som det plumsar om”, andra diskuterar fotografi.
Det finns nästan aldrig några människor på dina bilder, varför är det så?
–Människor stör bilderna på något sätt, de tar genast över betraktarens uppmärksamhet. Men någon enstaka gång, när de verkligen tillför något kan en person få vara med, men inte annars. Och så tar jag kort på barnbarnet till det privata albumet förstås.
Men annars är det de renodlade motiven, kala ytor och vanliga objekt som fyller bildytorna. De utlöser inga känslostormar, utan dokumenterar subtilt det vi vanligen inte registrerar. Eller som det står att läsa i Region Skånes motivering till valet av årets kulturpristagare: ”Ur det till synes övergivna smyger sig berättelser om mänsklig närvaro fram”. Men snacket om det kyliga förhållningssättet opponerar sig fotografen bestämt mot.
–Jag vill att konst ska kännas i magen. Mycket av det konceptuella och idébaserade går mig därför förbi.
Kanske handlar lockelsen i Gerry Johanssons bilder om ett slags ärlighet. De är ansvarstagande och rena, utan kommersiella mål eller en önskan att spela på betraktarens wow-nerv. I stället är det en mellangrå vardag, en studie i komposition och gråskalans nyanser som bygger upp Johanssons motiv. Ett envetet gnölande, ett livsverk. En tisdag Kita-Shinagawa, Tokyo, 2004, en torsdag i Grängesberg 2001 eller en veckodag vilken som helst i Alt Horsbüll, 2006. På den sistnämna är det en kyrka vid en väg. I förgrunden en buske utan löv. Vindpinad och ensam på ett visset fält. Det är något humoristiskt över den glåmiga tristessen. Det blir ett slags Roy Andersson-tolkning av en tysk grusväg med medelmåttig vegetation. Men också en hommage till oss medelmåttor. Tufsiga och trassliga står vi där och stretar i motvinden.
Eller så är det ingenting annat än ett snapshot av en buske.
