I mörkret, nära mitt öra, hör jag honom tala om människors ensamhet. Om det svårmod som tynger oss, den hopplöshet som breder ut sig. Och om hur han, just han, vill se sig som en tröst för alla vilsna själar.

Sedan somnar jag, mitt i Karlavagnen.

När jag väl tagit mig till Norrköping för att träffa Marcus Birro blir det fel direkt, eftersom jag börjar med att kalla honom Peter. Nu är han förstås van att blandas ihop med sin äldre bror, den kände dramatikern. Därför suckar han mest, säger att det är okej.

När slutade du ta illa upp?

– Förra sommaren när jag fick Dan Andersson-priset.

I motiveringen till priset stod att han är ”en ung självlärd språkkonstnär som idag med självklarhet går de stigar Dan Andersson en gång vandrade”. Marcus Birros stigar leder åt de mest skiftande håll. Förutom att han leder Karlavagnen i P4 varje fredagskväll har han varit med i Lennart Ekdals Kvällsöppet och nyligen fick han Svenska fans Guldskölden som årets bästa sportkrönikör och sportbloggare. Därtill har han fått sin pjäs ”Svarta vykort, en läkares dagbok” spelad i både Stockholm och Norrköping. Och så ställde han upp i På spåret, med Tina Ahlin. Fast där gick det så dåligt att SvD:s tv-krönikör Magnus Eriksson undrade om inte deltagarnas kunskaper kontrolleras före? ”Eller plockar man bara ihop par med lika delar charm och uppkäftighet?”

Var det pinsamt att få storstryk?

Marcus Birro ler, överseende.

– Mest var det fantastiskt att delta, en dröm gick i uppfyllelse. Sedan var det förstås skoningslöst. Men jag tröstar mig med att tittarna också minns de som förlorar med ett leende. Det är ju för fan underhållning.

– Själv kollar jag mest vilka par som funkar ihop, verkar ha roligt. Och hur de ser ut. Jan Guillou och hans fru var nästan skrämmande lika, tänkte du på det?

Själv vill Marcus Birro bli sedd som ”mer än en harhjärtad, svårmodig poet”. Förhoppningen har redan infriats, på gott och ont. I höstas blev han, av Katrin Zytomierska, uthängd som antisemit efter att han satt rubriken judism-elitsm på ett av sina blogginlägg. Nej, det där orkar han inte dra igen. Påhoppet var för grovt – och totalt felaktigt, försäkrar han.

– Men vem bryr sig? En författarkollega påminde att om man visste hur lite tid folk ägnar sig åt att tänka på en skulle man bli rätt besviken.

Den som tänker på Marcus Birro bör veta att han är pretentiös. Inte Ranelidpretentiös, som han själv säger – mer att han tar sitt arbete på allvar.

– Fast det gör många yrkesgrupper. Ändå hör man aldrig talas om pretentiösa busschaufförer eller sjuksystrar. Det är bara seriösa författare som stämplas som pretentiösa, när det egentligen handlar om att vara stolt över det man gör.

Vi sitter i hörnan till det eftermiddagstomma kafé dit han visat vägen, eftersom gravida sambon Jonna inte vill bli störd där hemma. Marcus Birro låter sig bjudas på kaffe, en slät kopp. Jag får för mig att han bantar eller åtminstone är noga med vikten. Nu är han laddad, upp till det spretande håret, för att göra sig förstådd. Eller i alla fall undvika att bli missförstådd.

– Jag bär en brist, en känsla av att aldrig räcka till. Oavsett hur många priser jag får finns den där. Det är som en rastlöshet i kroppen.

Det kanske är något så enkelt som din drivkraft?

– Kanske. Jag tror det går tillbaka till när jag lade om mitt liv och blev nykter. Den kraft som frigörs när man slutar dricka måste kanaliseras på något sätt.

Det var den 1 juli 2005 – ”alla fyllon minns datumet” – som han bestämde sig för att lägga av. Han stod bakfull och eländig vid fönstret till sin lägenhet i Göteborg, stirrade på skylten ”Tänk på döden” på Svingelns kyrkogård och insåg att han var för dålig för att hålla löftet att gå med sin mamma till Liseberg.

–Jag gick till AA istället.

Hans alkoholism är resan från den första, inspirerande berusningen till den yttersta, nerspydda förnedringen.

– Första gången jag blev full förstod jag inte att man kunde må så bra utan att någon kom och hämtade en. Det var som om jag hittat alla nycklar till livet.

Krogarna öppnade famnen för 17-åringen som tidigare mest gått runt på kyrkogårdar, klädd i dyster basker med svart kajal runt ögonen. Tjejerna började äntligen visa intresse. Och sedan? Å, tillsammans med storebror Peter bildade han rockbandet The Christer Pettersson och läste dikter, högt, på Café Hängmattan i Majorna.

– Jag hade skrivit sedan mellanstadiet men visste inte att Peter också gjorde det. När våra föräldrar skildes skaffade han egen lägenhet. Under några år hade vi inte så mycket kontakt.

Att båda bröderna Birro blev författare kan tyckas anmärkningsvärt, utom för Marcus som hänvisar till deras uppväxt i korsningen mellan italienskt temperament och svenskt vemod.

– Pappa kommer från Italien, mamma från Sverige. Idag är pappa pensionerad vaktmästare och mamma jobbar inom hemvården, det konstnärliga arvet är kanske inte genetiskt – det handlar mer om att växa upp i det bräckta vattnet mellan två kulturer.

Mycket från de där stökiga åren har han glömt, eller åtminstone förträngt. Annat minns han tydligt, som den oerhörda längtan efter att bli någon här i världen.

– Mest var det väl en desperation. Det fanns liksom inget alternativ. Jag gick runt på krogarna och frågade folk om de visste vem jag var. Vilket ingen gjorde.

Idag, efter tio böcker, har han sin publik. Varför han ville bli igenkänd redan innan han fått några ord publicerade, medan han fortfarande söp som ett svin, måste han fundera på. Han läppjar på kaffet, hänvisar åter till drivkraften.

– Jag ville vara någon som folk räknade med. Använda den kraft jag hade till något konstruktivt.

Att han mötte sin nuvarande sambo Jonna hjälpte inte, inte direkt. Marcus Birro blev tvungen att nå botten, den som inte bara förskräckte utan också lockade. Samtidigt lyckades han skriva. Vissa veckor var han nykter bara några timmar per förmiddag, andra hela långa arbetsdagar.

– Bilden av mig i en tidning, 20 kilo tjockare, med gikt och bedrövlig, blev också en vändpunkt. Jag var för fåfäng, kände att det inte var jag.

Flytten från Göteborg till Norrköping, där han mött Jonna och blivit blixtförälskad, var första steget till det nya livet. Efteråt har karriären gått på räls. Marcus Birro vann till och med Nöjesguidens Göteborgspris – efter att han lämnat västkusten.

– Göteborg var en bra stad att vara dyster i, tills Håkan Hellström dök upp. Här i Norrköping lever jag ett helt annat liv. Jag är liksom tio år efter med allting, som att gå upp och dricka kaffe på lördagsmorgonen och köpa prylar hos Clas Ohlson.

Vad det är som hänt? Bara att han håller på att bli vuxen. Hur hans liv blivit utan alkoholen är svårt att skissa.

– Kanske hade jag blivit en sådan som sitter i Babel och vinner Augustpriset, inte ett sportjournalistpris. Nej, det har förresten aldrig varit min dröm. Även om jag är jävligt sur på det gigantiska mått av småsinthet som finns i vissa delar av kulturlivet, fortfarande. Det är därför jag – en självlärd författare utanför Stockholm, som jobbar i P3 och P4 och skriver om fotboll – inte blir tagen på allvar.

Nåja, på Svenska Dagbladet har vi precis fått en kulturchef som började som sportjournalist, galen i fotboll.

– Själv är jag egentligen inte duktig på sport, däremot kan jag skriva om italiensk fotboll. Vilket är ungefär som att skriva poesi. Författaryrket går ut på att sätta ord på det som andra kan känna igen.

Hans egna, svåraste erfarenheter är samlade i boken Svarta vykort, den han skrev för att överleva förlusten av två barn. Först dog lille Dante, i 23:e graviditetsveckan. Ett halvår senare dog hon som aldrig hann få något namn, i vecka 16.

Läkarna kallade det för sena missfall.

– Vi kallar det för våra barn. Det är en viss nyansskillnad.

– Har man som jag varit med om att ens älskade sambo krystar ut ett barn i en plåthink från Landstinget är det ett ljud man bär med sig, en skräck som aldrig lämnar en.

– Nu väntar vi barn igen, det är inte så att man egentligen vågar försöka en gång till. Man måste bara, längtan är så stark.

Förlossningen ska ske genom kejsarsnitt, planerat till i början av februari.

– Fram till dess tar vi en dag i sänder. Där har jag nytta av tidigare erfarenheter, som gammal alkis lever man dag för dag.

Före min resa till Norrköping varnar en kollega att Marcus Birro tillhör dem som vänder sig mot fria aborter. Påståendet gör honom riktigt upprörd.

– Fri abort är en självklarhet, det har jag sagt hela tiden. Men vi måste kunna diskutera om det är ett nederlag eller inte, att vi har bortåt 40000 aborter om året. Frågan är komplicerad, vilket den måste få vara. Det värsta som kan hända är att vi lämnar över den till vänsterkvinnor, typ Maria Sveland, och Ja-till-livet-rörelsen och sedan står de två grupperna där och gapar på varandra. Då kommer vi ingenstans.

Marcus Birro kallar sig själv ”gerillagubbe”. Det han, också, strider mot är den kalkylerade cynism, som han menar är ett nytt samhällsfenomen.

– Vi kan inte överlåta tv-mediet till människor som bygger sina karriärer på att mobba ungdomar eller vara medvetet elaka. Jag tror det finns en massa tittare som inte känner igen sig i någonting längre. De har inget att spegla sig i. Bara idioti, yta, själlöshet och cynism.

Själv styr han Karlavagnen varje fredagskväll mot det som är alternativet.

Men att sitta och tala om godhet är väl inte svårt?

Marcus Birro avbryter, näst intill triumferande:

– Om det nu är så lätt, varför är det då så få som gör det? Empatin måste hållas i träning. Dagerman har rätt, vårt behov av tröst är omättligt.