Hans intarsiaarbeten har hyllats sedan 1700-talet, men aldrig tidigare har Haupts möbelkonst satts i ett större internationellt perspektiv än i Stockholms slotts utställning Haupt - Gustav III:s hovschatullmakare. Ändå har Haupts verk influerats av resor till Amsterdam, London och Paris, men oftast skapats i hemmaateljén på Regeringsgatan i Stockholm.
- Jag tror de flesta svenskar har en uppfattning om hur en Hauptbyrå ser ut, men få har ändå reflekterat över svensk möbelkonst från den här tiden. Och eftersom det inte skapats någon utställning om vår främsta mästare inom svensk inredningskonst sedan 1950-talet, tyckte jag att det nog kunde vara dags, säger Lars Ljungström försteintendent på Stockholms slott.
Utställningen presenterar inte bara möbler av Haupt själv, även gesällarbeten, verk av föregångare och efterföljare till den så speciella hantverksskickliga möbelkonsten som Georg Haupt företrädde visas.

Men det är Lovisa Ulrikas praktskrivbord från 1770, som tydligast drar blickarna till sig.
Bordet har en stomme av ek, med rosenträ och ebenholts i friserna och fyllningar av lönn och mörkbetsad furu. De förgyllda bronsbeslagen och den läderbeprydda skrivytan speglar det för Haupt så typiska intarsiaarbetet.
Skrivbordet skapades efter Haupts vistelse i Europa och var det första arbetet efter hemkomsten för den nyutnämnde hovsnickaren. Förstås var därför Haupt ivrig att demonstrera den på kontinenten nya stilinriktningen och göra den till sin. Han förpassar den sirliga rokokon till det förgångna och släpper istället fram den gustavianska stilens rakare linjer.
- Georg Haupt tolkade de internationella strömningarna och skapade därefter sitt eget uttryck. Han var vad man kan kalla en möbelkonstnär, säger Lars Ljungström.

I dag kan internationella influenser ses som en självklarhet, men under 1700-talets senare hälft tedde sig Europa annorlunda. 1754 stod Stockholms slott färdigt, med sin inredning i franskinspirerad rokoko och gustaviansk stil av bland andra Carl Hårleman och Carl Fredrik
Adelcrantz.
Frankrike ansågs dock vara föregångsland under detta århundrade som i hovkretsar kännetecknades av guldigt överdåd, peruker och puderpustar i mängd. Den kultiverade sprätthöken (mannen) skulle vara en sofistikerad livsnjutare med insikt om hur det goda livet levdes i storstaden Paris. Rokokon hade den svenska inredningskonsten i sitt grepp och rundade kurvor och s-formade ben var legio, men under Gustav III:s styrning från 1771, förlorade alltså den prunkande rokokon mark till den ljusare och rakare nyklassicistiska stil som kom att kallas gustaviansk.
Lovisa Ulrikas skrivbord från 1770 är ett utmärkt exempel på arbeten från denna brytningstid, det var också den möbel som snickarskrået godkände som Haupts mästerstycke. Ett verk som alltså gav honom rätt att bli borgare och fritt få sälja sina produkter. Att vara hovsnickare innebar nämligen inte en tjänst med lön, utan bara att hovets beställningar skulle gå till Haupt i första hand. Att få sälja sina verk var alltså en nödvändighet för att
kunna överleva som möbelsnickare på 1700-talet.
Men trots detta var det få utanför hov- och adelskretsar som fick tillfälle att beskåda möbler av Georg Haupt. Det enda kända undantaget är ett skåp som Gustav III beställde som en stadsgåva till prinsen av Condé. Innan skåpet skeppades till Frankrike ställdes det ut till allmänhetens beskådan.
Förutom ett antal statsgåvor och ceremoniföremål, finns också två kända fall av regelrätt export, en byrå till slottet i Oslo och ett toalettbord, som nu åter finns i privat ägo i Sverige.

Även det äldsta kända signerade arbetet av Haupt har en internationell historia. Det lilla salongsbordet från 1769, skapades efter en ritning av den svensk-brittiska arkitekten Sir William Chambers och kom till under Haupts vistelse i London.
I skivan återfinns nio slipade stenprover och skickligt graverad intarsia. De tunna svarvade benen som kommit till vid Chambers ritbord gjorde ett bestående intryck och nyttjades också av Haupt tio år senare till några av hans brickbord.

Georg Haupt var alltså en möbelsnickare av rang och en verklig fixstjärna i svenskt konsthantverk, ändå har även hans namn följt konjunkturen och intresset för mästerliga möbler. Ända fram till 1880-talet höjdes många kritiska röster kring den gustavianska inredningskonsten, som beskrevs som kylig och kargt funktionell. För att sedan svänga till en romantiserad föreställning om en fulländad stilepok i den svenska möbeltillverkningen.
På tidigt 1900-tal skapades ett stort antal Hauptimitationer och kopior, medan 1930-talets funktionalism fullständigt dömde ut ornamenterade föremål.
- I John Böttigers bok om Haupt fanns ett antal uppmätningsritningar av en byrå på Nordiska museet och de har använts i enorma omfång av olika tillverkare under 1900-talet, säger Lars Ljungström.

Även Ikea kom därför att i mitten av 50-talet skapa sin egen byrå i Hauptmodell, som såldes för 792 kronor. Marmor, intarsia och tung ornamentering blev till Svenssonestetik, medan de verkliga möblerna signerade Georg Haupt tog
plats på Nordiska museet.
Och nu finns ett stort antal Hauptmöbler på nytt utställda, den här gången i slottsmiljö, men väl till allmän beskådan.