Hormonerna började upptäckas för sådär hundra år sedan. Det är ämnen som produceras i våra inre körtlar som sköldkörtel, binjurar, äggstockar och testiklar, förs ut i blodet och tas upp i olika organ runt om i kroppen där de börjar utöva sin egen alldeles speciella verkan.

Det är alltså de som orkestrerar våra 10 triljoner celler, får dem att kommunicera med varandra och göra vad de ska. Hormoner fick snabbt ett slags skräckblandat rykte, och potenta läkemedel som kortison lanserades som undermedel men med mycket svåra biverkningar.

Vad ingen visste då och som började klarläggas först med de helt nya gentekniska forskningsmetoderna som togs fram i slutet av 70-talet var hur hormonerna egentligen utövade denna makt.

Först ut var amerikanen Elwood Jensen. I slutet av 50-talet lyckades han med dåtidens teknik påvisa att det nog fanns speciella mottagarämnen (receptorer) för det kvinnliga könshormonet östrogen i livmodern på försöksdjur. Han hånades för denna sin teori som ansågs helt galen.

Det var först när de då också fruktade gentekniska metoder för att klippa och klistra i DNA, massframställa DNA, genförändra försöksdjur och studera proteiner kom fram som detta forskningsområde exploderade, ett av de mest komplicerade och dyrbara inom den moderna molekylärbiologin.

I dag efter tjugofem år är arbetstakten lika hög, en strid ström av forskningsrapporter publiceras i de finaste tidskrifterna och kunskapen har ökat enormt samtidigt som komplexiteten ökat. De praktiska tillämpningarna har dock hittills låtit vänta på sig, flera läkemedelsföretag har givit upp men alla spår att här väntar en miljardindustri, en ny medicingeneration.

Vad forskarna nu vet är följande: hormonerna verkar via speciella receptorer (mottagarämnen) inne i celler, (de sitter inte på cellytan som alla tidigare kända receptorer). Effekten handlar om en trestegsraket: hormonet tar sig in i cellen, hittar sin receptor, binder sig till den som då aktiveras, söker upp och sätter sig fast på en förutbestämd dockningsplats i DNA-spiralen i cellkärnan (därav namnet nukleär - kärna), vilket leder till att speciella gener slås av eller på. Mängden protein som produceras av genen bestäms också, hur mycket eller litet.

Detta kan låta nog så krångligt men i realiteten är denna process ännu mer komplicerad. En i det närmaste oändlig kaskad av händelser sker inne i cellen när hormonet utövar sin makt att styra generna, steg som mödosamt kartlagts och hela tiden upptäcker forskarna fler och fler händelser.

48 sådana nukleära receptorer har hittats. Och det är inte bara hormoner som utnyttjar denna teknik för att styra generna.
I princip påverkar detta system tre av våra viktigaste överlevnads- och hälsomekanismer:

• Hormonerna som i hög grad styr till exempel fosterutveckling och könsspecifika egenskaper.

• Kostens effekt genom att främst A- och D-vitamin men också fettsyror, kolesterol och fytoöstrogener fungerar via nukleära receptorer. På det sättet agerar alltså mat som en medicin.

• Vår förmåga att göra oss av med och hantera farliga
miljögifter och bryta ned läkemedel.

Sedan länge finns ett antal läkemedel baserade främst på hormoner. De togs fram långt innan de nukleära receptorerna var kända.

Ett huvudproblem med flertalet är att de kan ge svåra biverkningar. Ett mål med den intensiva forskningen nu är att utveckla läkemedel baserade på de nukleära receptorerna som är mer direktverkande och därmed ger mindre biverkningar.

Källor: Bland andra Jan-Åke Gustafsson, KI, Huddinge; Bert O”Malley, Houston, Texas, USA.